Våga inte kalla dig släktforskare
Även om tiden sällan räcker till så brukar jag då och då ta mig en titt på de otaliga släktforskningsdiskussioner som förs på sociala medier. Det har slagit mig på senare tid att debattklimatet tycks ha hårdnat även där precis som det har gjort på den politiska arenan och i andra sammanhang där många människor med olika åsikter möts digitalt.
Facebook i täten
Även om Anbytarforum fortfarande är aktivt till skillnad från många andra döende forum så har en stor del av diskussionerna kring släktforskning flyttat ut till Facebook. På Facebook finns det idag ett par stora svenska släktforskningsgrupper med mer än 20000 medlemmar. Här kan man ställa frågor och följa diskussionerna näst intill i realtid samtidigt som man håller kontakten med släkt och vänner – på gott och ont.
Vem får kalla sig släktforskare?
I de stora grupperna blandas nybörjare med mer erfarna släktforskare. Med en så stor och differentierad publik så ökar också risken för heta diskussioner som går överstyr. En av de vanligaste kommentarer frågeställare får är att de måste kolla källorna själva, i synnerhet om de hämtat information från någon av de stora samarbetstjänsterna på nätet. Denna grupp blir inte sällan kallade släktsamlare istället för släktforskare till skillnad från oss som är noga med att all information vi presenterar ska vara så korrekt som möjligt.
Var går gränsen?
Då kan man fråga sig var gränsen går för att få kalla sig släktforskare? Måste man till och med kontrollera alla sina adliga anor i originalkällor? Ytterst få släktforskare i landet har den möjlighet, tid och kunskap som krävs för att forska i medeltidens relativt sparsamma skriftliga material. Måste man alltid DNA-forska för att verifiera sin arkivforskning? Detta bör vara ett val för varje individ att göra utan att man ska behöva anklagas av bättre vetande.
Och var går gränsen för hur man får bemöta andra släktforskningsintresserade på nätet? Vi på Släktingar delar gärna med oss av vår kunskap och ger tips till de som vill ta del av informationen men vi vill absolut inte tvinga någon att forska på samma nivå som vi själva gör och förväntar oss heller inte att de flesta av er gör det. Vi arbetar professionellt med släktforskning och har därför ett särskilt ansvar gentemot våra kunder att stå för kvalitet, fakta och källkritik. Men inte ens vi anser att vi bedriver någon överdrivet avancerad eller samhällsviktig forskning på samma vis som de beundransvärda människor som kämpar varje dag för att ta fram läkemedel mot demenssjukdomar eller cancer.
Alla släktforskare behövs
Vi har ansträngt oss för att bygga en tjänst som ska passa alla som är intresserade av släktforskning – från tonåringen som hjälper sin gamla mormor att söka information om släkten på nätet utan någon erfarenhet av släktforskning till den erfarne forskaren som ägnat 20 år åt att studera allt från kyrkböcker till 1500-talets landskapshandlingar. Oavsett om du bara vill söka information, köpa en släktutredning eller forska helt på egen hand så är tanken att just du ska kunna dra nytta av våra tjänster och vår databas. För den som vill och kan så finns alltid källor att gå vidare med.
På samma vis så behövs alla släktforskare oavsett ålder, ambitions- och kunskapsnivå. De erfarna kan bidra med sin kunskap men till och med ”släktsamlare” kan spela en viktig roll som ambassadörer för släktforskning till en grupp som annars inte skulle nås av mer traditionella släktforskare. Blir intresset för släktforskning större så kommer det i slutändan gynna oss alla oavsett vad man väljer att kalla personerna.
Det gamla utslitna uttrycket ”har du inget snällt att säga så var tyst” är kanske inget man måste leva efter till 100% men det är ändå värt att tänka på, i synnerhet när man är 20000 vitt skilda människor som samsas i en grupp på Facebook. Vi har alla ett eget ansvar att agera förebilder och hålla en god ton på nätet. Det har aldrig någonsin varit viktigare än det är idag.
Vad tycker du själv om diskussionerna på internet? Har du själv blivit attackerad av andra forskare? Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter i kommentarerna nedan.
- Den östgötska släkten Fredholm – från kyrkor till varv
- Finansministern Elisabeth Svantessons förfäder
Är det någon som vet om kyrkböcker och andra arkiv tillgrep bokbinderi för att byta ut tidigare ark i en påbörjad bok?
Det skulle ju vara en möjlighet oavsett om det berodde på ett missöde där bokens uppslag blivit oläsligt eller om man ville göra ändringar i ursprunglig text.
Från myndigheters synvinkel kanske det inte är officiellt att man gör så.
Det kanske tom räknas som ett brott: urkundsförfalskning?
Men de många felaktigheter som släktforskare har pekat ut får mig att tro att ibland har delar av originalet försvunnit och man har fått fylla i medelst mindre tillförlitliga källor.
Förväxlingar förekommer mellan barn och föräldrar, namn och årtal och tom kön. Släktforskare som kommenterat detta har sagt att prästerna verkar ha varit förvirrade men det ovan nämnda orsakssammanhanget tycks mig även vara en tänkbar förklaring.
Så gott som alltid handlar det helt enkelt om den mänskliga faktorn. Folkbokföringen sköttes för hand och det var ett ganska betungande arbete – inte minst i större församlingar. Precis som inom alla yrkesgrupper så varierar kvaliteten i arbetet från individ till individ. Sen spelar också syftet en stor roll. I husförhörslängderna – där de flesta direkta felen går att finna – så var inte det primära syftet att notera födelsedata. Att präster var ”förvirrade” är alltså inte förklaringen i de flesta fall även om det av naturliga skäl lätt blev fler fel om det var en mer eller mindre dement äldre präst som fortsatte föra böckerna.
Släktsamlare, det var ett kul namn 🙂 Tror många av oss som vuxit upp i den digitala världen startat där. Innan digitaliseringen och innan www var enda tillvägagångssättet att ”forska”. När sedan människor började presentera sin forskning på nätet bana det väg för släktsamlare. Både på gott och ont, men tror nog att vi fått många duktiga forskare iom detta.