Fem landsförrädare avrättas
Det gamla tingshuset i Binneberg
De sydliga landskapen blev som bekant en del av Sverige genom freden i Roskilde 1658. Men den danska kungamakten hade inte gett upp tanken på att dessa åter skulle bli en del av Danmark. Vid 1700-talets början utspelade sig dramatiska händelser som skulle förändra livet för tusentals svenska familjer. Det hela börjar på stränderna vid Helsingborg.
Danskarna går i land
Den svenska armén hade 1709 fullt upp med strider i Ryssland som en del av stora nordiska kriget. Kraftigt försvagade efter förlusten i slaget vid Poltava den 28 juni såg Danmark sin chans. Uthyrda soldaten på kontinenten kallades hem och den 2 november 1709 steg 16 000 danskar i land vid det gamla fiskeläget Råå söder om Helsingborg under ledning av general Christien Ditlev Reventlow. Målet var att vinna tillbaka inte bara Skåne utan även Blekinge och Halland.
Den skånska guvernören Magnus Stenbocks soldater i Skåne var till en början alltför få och danskarna kunde snabbt erövra Helsingborg och Lund utan motstånd. Landskrona och Malmö belägrades.
Slaget vid Helsingborg
Nya svenska soldater rekryterades och tränades snabbt för att ersätta förlusterna vid Poltava. Danmark hade svårt att få fram proviant till sina soldater på svensk mark där man hade hoppats och trott på stöd från många svenska bönder. Även om det också fanns bönder som stod på danskarnas sida – och de som bara ville få vardagen att fungera under rådande krig – så slog detta antagande helt fel. Den danska invasionen försvagades allteftersom provianten tog slut. Fungerande logistik har alltid varit avgörande i krig in i våra dagar.
Nya svenska styrkor anlände till Skåne och tvingade de danska soldaterna till reträtt. Det slutgiltiga avgörande kom i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. 1500 danskar och 900 svenskar dödades under striderna. De kvarvarande danska soldaterna flydde och evakuerades till Danmark. De sista trupperna lämnade Skåne den 5 mars 1710. Danmarks sista större försök att återta Skåne, Halland och Blekinge var över.
Folkuppbåd i södra Sverige
Kriget var över men nu började det rättsliga efterspelet. Som en del i förstärkningen av det svenska försvaret efter katastrofen vid Poltava önskade man ta fram ett så kallat folkuppbåd. Till en början skulle alla män i fem län mellan 15 och 60 år omfattas i detta extra försvar vid sedan av de ordinarie trupperna. Allmogen i södra Sverige var redan hårt prövad efter krigsåren och förslaget mottogs långt ifrån väl. I tre län ändrade man den utfästa ordern till att bara omfatta utvalda män. I Jönköpings län infann sig inte en enda man och i Älvsborgs län vägrade landshövdingen själv ställa upp på planerna.
I Skaraborgs län gick landshövdingen Gustav Soop mot strömmen. Han krävde den 16 februari 1710 att alla män från norra Vadsbo mellan 15 och 60 år skulle samlas i Binneberg den 1 mars för att marschera mot Skåne. Det skulle visa sig vara droppen som fick bägaren att rinna över för befolkningen.
Mordet på befallningsmannen Warenberg
När landshövdingen Soop anlände till Binneberg möttes han av upprörda folkskaror som vägrade gå längre än till norska gränsen ”som sina förfäder”. Under skydd av lokala präster tvingades han fly från platsen. Det kunde ha gått illa för landshövdingen. Befallningsmannen i Vadsbo Johan Warenberg hade inte samma tur. När han kom till platsen för att förrätta utskrivningarna släpades han in i tingshuset där han misshandlades svårt under en längre tid. Warenberg avled av sina skador.
Det rättsliga efterspelet
Den 2 maj 1710 inleddes rannsakningarna över händelserna vid Binneberg. Gärningarna jämställdes med landsförräderi och en särskild kommission tillsattes. Kronan ansåg det nödvändigt att slå ner hårt mot de inblandade för att inte riskera ytterligare upplopp och uppror i framtiden. Många förhör skulle hållas och rättegångarna fortgick till den 15 juni. De slutgiltiga domarna föll den 25 och 26 augusti samma år och blev hårdare än vad som ursprungligen föreslagits.
Den som ansågs vara anstiftare till upproret var bonden Bengt Jonsson från Ebbetorp i Hova socken. Han dömdes till döden genom halshuggning och stegling, tillika med sju andra män som sågs som särskilt aktiva i våldsamheterna och varit inblandade i den dödliga misshandeln av Warenberg. 28 män dömdes till spöslitning 20 till 30 par spö. 14 män dömdes till fängelse i 3-5 år på Marstrand. 9 ytterligare män dömdes till spöslitning med efterföljande kyrkoplikt. Efter fallen dom fördes de dömda till fängelserna i Mariestad, Läckö slott och Lidköping.
Den 10 september 1710 klockan halv tio påbörjades avrättningarna. Tre av de dödsdömda hade då redan hunnit avlida i fängelset vilket väl säger en del om vilka förhållanden som rådde på svenska fängelser vid den tiden.
De fem som avrättades var:
- Bengt Jonsson i Ebbetorp
- Pål Bengtsson i Ängen (Paradisängen)
- Jan Nilsson i Skogen
- Sven Nilsson i Korterud
- drängen Per Nilsson i Lindhult
Domböckerna ger inblick i vardagen
Bönderna i Västergötland var naturligtvis långt ifrån de enda som påverkades av det kortvariga kriget med Danmark. Förutom soldaterna och deras familjer så inleddes rättsprocesser mot bönder på många håll där man misstänkte samröre med danskarna. Precis som många andra ärenden vid häradsrätterna så ger dessa inte sällan spännande inblickar i våra förfäders vardagsliv. Vi tänkte passa på att ta upp ett sådant exempel.
I Höks härad i södra Halland anklagades bonden Hans Åkesson i Östra Karup med många andra för att inte ha varit lojal mot Sverige och ha hjälpt de danska soldaterna på olika vis genom att tillhandahålla livsmedel. Till och med församlingens präst Fredrik Bröms anklagades av myndigheterna. Alla nekade till anklagelserna och man kan förmoda att invånarna i gränstrakterna främst försökte klara vardagen i en osäker tid när man inte visste om de svenska styrkorna skulle vara till hjälp.
Hans Åkesson gav en mycket intressant redogörelse vid tinget där han bland annat sade sig ha rest med sina hästar till Helsingborg och Ängelholm i handelsärenden men inte för att hjälpa danskarna. En resa skedde också av familjeskäl. Hans dotter Elsa tjänade nämligen hos den svenska postmästaren i Helsingör – eller ”Elseneur” som det skrevs. Hans och hans hustru fick bud om att hon blivit sjuk och de reste därför för att hälsa på henne.
I alla krig är det vanliga människor som drabbas hårdast. I gränstrakter har invånarna alltid haft såväl handels- som familjeband över gränsen. Det drabbar familjer hårt när länders politiska ledare väljer att skicka befolkningen ut i krig och man förväntas välja sida. Så ser det ut i Ukraina idag och så såg det ut i Halland år 1710.