Om gamla tiders namn
Den som börjar släktforska upptäcker ganska snart att våra förfäders namn inte riktigt ser ut som de gör idag. Släktnamn är i Sverige ett ganska nytt påfund och för många av oss pryds antavlan huvudsakligen av ganska intetsägande namn som Erik Persson eller Anders Andersson. Men hur fungerade egentligen namnen förr i tiden och varför ser våra släktingars namn ut som de gör? Detta är några av de frågor vi ska försöka svara på i denna bloggartikel.
Förnamnet var oftast viktigast
Innan våra släktingar började använda sig av släktnamn så var förnamnet överlägset viktigast. En bonde förknippades med personnamnet och gården eller byn där de levde. ”Per i By” var det normala sättet att referera till en sockenbo och om han sedan hette Andersson eller Nilsson spelade oftast mindre roll. Undantaget var stora byar i exempelvis Skånes slättbygder där man var tvungen att skilja grannarna med samma namn från varandra.
Det här märks i praktiken främst före mitten av 1700-talet. I Östergötland är vi släktforskare exempelvis välsignade med ovanligt detaljerade mantalslängder (skattelängder) under en kortare tid på 1600-talet där hela namnet för såväl mannen som kvinnan i hushållet står utskrivna. Men eftersom förnamnet var av större vikt så är det inte särskilt ovanligt att hustrun kallas Olofsdotter ett år för att nästa år få heta Nilsdotter trots att det handlar om samma person.
Mantalsskrivningen för Östra Hargs socken år 1662
Patronymikon
Det viktigaste att lära sig om äldre tiders namn för den som börjar släktforska är att de flesta av våra förfäder har inget släktnamn. Istället används så kallade patronymikon vilket helt enkelt bara talar om vad personens pappa hette. En son till Per fick heta Persson och döttrarna hette Persdotter. Det här sättet att bilda ”efternamn” (vilket det inte i formell mening är) kallas med ett finare ord för patronymikon. Detta kanske kan tyckas grått och tråkigt men det hjälper oss en hel del i forskningen då det gör det enklare att identifiera föräldrar till våra förfäder. Tyvärr finns det en del mycket namnkonservativa delar i landet där befolkningen bara använder sig av ett mindre antal personnamn.
Metronymikon
Betydligt ovanligare än fadersnamnen ovan är modersnamn, det vill säga ett namn som bildas av moderns namn, med ett finare ord kallat metronymikon eller matronymikon. Detta namnskick användes i Sverige och Norden framför allt i två vitt skilda sammanhang. Under tidig medeltid var det relativt vanligt förekommande att en person på detta vis markerade att moderns släkt hade en högre social status än faderns. Därför har en dansk kung namnet Sven Estridsson trots att hans far var jarlen Ulf Torgilsson (modern var Estrid Svensdotter, dotter till Sven Tveskägg). Den vanliga släktforskaren stöter dock normalt sett bara på detta fenomen i de fall ett barn fött utom äktenskapet får ett metronymikon från modern. Detta var vanligast förekommande i de nordligaste delarna av landet.
Eftersom både patronymikon och metronymikon är ord av latinskt ursprung så får de en lite annorlunda pluralform nämligen patronymika respektive metronymika.
En kvinna i Norrbotten som fick ett metronymikon från modern (Bild från Släktingar.se)
Ombildade patronymikon
En lite udda variant av namn framträder under 1700-talet. Hittills var det normala att man bara hade ETT förnamn och inga ”mellannamn” enligt dagens standard. Icke-adliga personer som lämnat den jordbrukande delen av befolkningen – till exempel officerare, befallningsmän, skogvaktare, statliga tjänstemän och liknande som därför bara fått ett namn som barn ville nu i vuxen ålder härma adelns namnnormer med mer än ett förnamn. Det var under denna tid därför ganska vanligt att man helt enkelt ombildade sitt patronymikon till ett extra förnamn. En Johan Bergqvist vars far hette Jakob (med eller utan släktnamn) kan därför till en början skrivas Johan Jakobsson Bergqvist för att senare bli Johan Jakob Bergqvist.
Kvinnor gifte sig inte till mannens namn
I modern tid är det normala att gifta kvinnor per automatik får makens efternamn (även om det varierar mer idag). När stora internationella tjänster genererar personprofiler så dyker det med jämna mellanrum upp namn av typen ”Kerstin Nilsson (Jonsdotter)” trots att personen är född på 1700-talet. Det är lätt hänt att nybörjaren adopterar detta skrivsätt och utan förändring för in uppgifterna i sitt eget släktträd. Vi rekommenderar varmt att man sätter på sig ett extra par källkritiska glasögon när man filtrerar materialet från dessa onlinetjänster.
Kärt barn har många namn
Det här gamla och kanske något slitna uttrycket har nog de flesta av er hört någon gång. Inom släktforskningen så är det dock en viktig sanning. Den som börjar släktforska ställer sig ofta undrande när de inte hittar sin Kerstin på det angivna födelsedatumet men däremot en Christina med passande föräldrar. Kan det ändå stämma? Svaret är så gott som alltid ja. Anledningen är att på de flesta håll i landet gjorde man inte skillnad på namn med samma språkliga ursprung förrän en bit in på 1800-talet. Det innebär att en Niclas även kan kallas Nils och en Annika ofta skrivs som Anna. Det finns därför ingen poäng med att återge äldre namn exakt så som de står skrivna i källan för att vara ”historiskt korrekt” utan det blir snarare en historieförfalskning i sig (såvida man inte citerar en text). Lite svårare att greppa för nybörjaren är att Jan och Johan faktiskt också är samma namn. Lokala undantag till denna regel finns dock. I Skåne skiljer man på många håll exempelvis tidigt på namnen Lars och Lasse vilket kan tyckas än mer förvirrande för dagens släktforskare.
Har du några funderingar kring namnen i din egen släkt? Fråga oss gärna så ska vi göra vårt bästa för att svara.