När Skåne blev svenskt
Skåne har på grund av sitt läge och den bördiga jorden alltid varit relativt tättbefolkat med svenska mått mätt och det är därför naturligt att många av våra kunder har förfäder i de många men ofta små socknarna i vårt sydligaste landskap. Har man anor i Skåne så har man historiskt sett också anor i Danmark eftersom landskapet inte blev svenskt förrän i mitten av 1600-talet. I denna artikel tänkte vi berätta lite mer om hur detta gick till.
1600-talet var rent allmänt en väldigt rörig och instabil period i Europas historia med många krig mellan olika parter. Gränserna i regionen ritades om många gånger och flera av dagens länder var uppdelade i ett stort antal ministater kring större städer.
Sverige var inget undantag. Åren 1655-1660 krigade vi mot Polen-Litauen. 1656 förklarade också Ryssland krig mot Sverige. Kriget mot Danmark inleddes 1657 då Nederländerna, Tysk-romerska riket och Spanien uppmuntrade den danske kungen Fredrik III att anfalla grannlandet i norr. Planen var att erövra Bremen och Halland samt avskaffa svenska rikets tullfrihet i Öresund.
För att rusta sig för kriget så skrev man ut fler knektar i både Sverige och Danmark. Kriget inleddes den 16 juni 1657 då 9000 danska soldater ledda av Anders Bille gick in i Bremen som då tillhörde Sverige. De kunde snabbt ockupera området utan större motstånd.
Samtidigt som händelserna i Bremen ägde rum ledde riksdrotsen Per Brahe den yngre 3700 svenskar från småländska Markaryd in i Skåne (som alltså ännu var danskt) där slaget vid Ängelholm utkämpades den 18 juni. Ängelholm var en mycket liten stad vid denna tid med bara 18 hus placerade längs en enda gata. Svenskarna gick segrande ur striden mot ungefär 3000 danska soldater. Hur många som stupade är okänt.
Kung Karl X Gustav lät sedan anfalla Danmark söderifrån med de trupper som fanns placerade i Polen vilket lurade den danske kungen som räknade med att de skulle ta sjövägen till Skåne. De rutinerade svenska soldaterna kunde ganska snabbt ta tillbaka de numera tyska områdena från den sämre rustade danska armén. På havet var det dock fortsatt den danska flottan som regerade.
Slaget vid Genevadsbro
Samtidigt så anföll trupper från södra Norge under ledning av generalmajor Iver Krabbe. Den 27 september 1657 ägde ett större slag rum vid Hjärtum i Bohuslän som slutade dystert för svensk del med omkring 200 döda soldater (nästan tio procent av styrkan), däribland översten och adelsmannen Johan Stake.
Vintern 1657/1658 var kall och i januari överraskade den svenska armén danskarna genom att helt enkelt vandra över de danska bälten som helt frusit till. Eftersom huvudstaden Köpenhamn hotades så såg sig den danske kungen tvungen att sluta fred med Sverige.
Den 12 februari 1658 inleddes fredsförhandlingar mellan riksrådet Sten Nilsson Bielke och Corfitz Ulfeldt för Sveriges räkning samt rikshovmästaren Joachim Gersdorff, Christian Skeel och Ove Juel för Danmarks räkning. Engelsmannen Philip Meadowe och fransmannen Hugues de Terlon utseddes till medlare.
Sverige hade från början mycket stora anspråk och krävde bland annat att få både Island och Färöarna men man hade säkerligen redan på förhand ställt in sig på vilka områden man var villig att kompromissa bort under förhandlingarna och flera av kraven gavs upp redan dagen därpå.
Förhandlingarna pågick i två veckor innan ett slutligt avtal skrevs under i Roskilde domkyrka den 26 februari 1658. Danmark fick då avstå de ännu svenska landskapen Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän samt ön Bornholm och Trondhjems amt i nuvarande Norge.
Detta blev emellertid inte slutet på stridigheterna mellan Danmark och Sverige. Kriget bröt ut på nytt redan i juni 1658 och ett varaktigt fredsavtal slöts i Köpenhamn den 27 maj 1660. Till största delen bekräftades då det tidigare avtalet med undantag för att Danmark fick tillbaka Trondhjems amt och Bornholm. Ön Ven vid Landskrona gick nu också över till Sverige och det var nu som dagens riksgränser mellan Danmark och Sverige fastställdes.
Kriget mot Danmark fick bland annat till följd att de flesta slott och herresäten i Skåne gick över till svenska adelssläkter. Långt efter det att Skåne och Halland gick över till Sverige så fortsatte delar av befolkningen att tala danska och döpa sina barn till danskklingande förnamn.
Många skånska allmogesläkter går att följa tillbaka till den danska tiden. Vill du veta mer om dina skånska anor eller släkt på annat håll i Sverige? Bli då medlem hos oss på Släktingar.se – våra förmånliga priser hittar du här.