Vad var fältsjukan?
Svenska fartyg förbereds för kriget 1788
Den 3 januari 1790 avled masmästaren Jakob Hansson Söderbergs hustru Kerstin Persdotter på gården Änghult i Nottebäcks socken i Småland. Hon uppges ha avlidit av ”fältsjukan” som spridits till orten av soldater som kommit från Karlskrona i Blekinge och matroser som marscherat genom socknen. Hon blev 67 år gammal. Vad var det egentligen för sjukdom som ändade hennes liv ett par dagar in på det nya året?
Ombytta roller
Idag ser vi på Ryssland som angripare men vid 1700-talets slut var rollerna helt ombytta. Gustav III iscensatte 1788 en rysk attack i finska Savolaks för att motivera ett anfallskrig mot Ryssland. Det blev ett av många krig utan vinnare med 2-3000 stupade soldater på vardera sidan. Gustav III önskade genom kriget bättra på såväl sin egen popularitet som Sveriges position gentemot Ryssland. Precis som Putin så ägnade han sig därför åt intensiv krigspropaganda inom landet. Prästerna fick till uppgift att informera om svenska framgångar på slagfältet och vikten av att älska sin konung. Tidningar och broschyrer lyfte också fram viktiga segrar och fiendens förluster.
Många av oss har förfäder som deltog i Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland.
Det hårda livet i fält
Idag är det ytterst få av oss infödda svenskar som har nära anhöriga med erfarenhet från krig med undantag från ett antal FN-insatser. Därför är det också få av oss som kan föreställa oss de fasor som ukrainska och ryska soldater idag utsätts för. Än värre var det naturligtvis på 1700-talet. Man uppskattar att omkring 3000 svenska soldater avled i direkta strider under kriget. MEN, uppemot 5-6 gånger så många avled av andra orsaker, inte minst i de sjukdomar som spreds i fält. Bristen på näringsrik föda och rent vatten blev med tiden livsfarlig. Tarm- och magsjukdomar blev snabbt dödliga, likaså infektioner i öppna sår.
Fältsjuka kom att bli en allmän benämning på dessa infektioner som spreds av soldaterna. De var tvungna att stanna till på olika platser i landet under förflyttningarna mot Finland och då spreds infektionerna även till lokalbefolkningen. Epidemier av rödsot (dåtidens målande benämning på dysenteri), tyfus och diarré blossade upp med jämna mellanrum. Vår hustru Kerstin var en av många svenskar som därigenom blev indirekta krigsoffer trots att de befann sig 100 mil från stridens hetta.
Under det närmast föregående stora kriget 1741-1742 var situationen ännu värre med avseende på fältsjukdomar. Man beräknar att omkring 25000 man från örlogs- och galärflottorna avled utan att man ens deltagit i några strider.
Läkarens egna ord
Läkaren och professorn Per von Afzelius (1760-1843), som verkade såväl under kriget 1788-1790 som det sista svenska kriget 1808-1809 och ansågs vara en expert på fältsjukdomar, fällde denna beskrivning:
Fältsjuka är ett allmänt namn på vanliga och af läkare väl kända febrar af flera slag, som inrota sig bland soldater, sedan de en tid varit blottställda för krigets besvärligheter eller sedan de för mindre betydande krämpor i fältlasaretten blifvit hopträngda —. Således kan nu den ena, nu den andra febersjukdomen vara en fältsjuka. Mot slutet af sommaren får rödsoten detta namn, i början af hösten gallfebrarne, längre fram på densamma nervfebrarne (tarmtyfus) och mot dess slut samt under vintern rötfebrarne (fläcktyfus), hvilka sederma dock med åtskilliga förändringar i lynne kunna fortfara framåt våren.