Det sista svenska bondeupproret
Klågerups slott
Denna gång tänkte vi ta upp en exceptionell händelse i Sveriges historia som inte är särskilt väl känd. Bakgrunden till det skånska blodbadet vid låg i motsättningar mellan de skånska bönderna och dels landskapets godsägare, dels statens extrautskrivning av soldater. Napoleonkrigen pågick ute i Europa och ett par år tidigare förlorades Finland till Ryssland i det finska kriget.
Skåne har historiskt varit en mycket speciell del av Sverige. Den mycket bördiga marken gjorde att det tidigt bildades betydligt större byar än längre norrut i landet. Adelsmännen på de många slotten i länet blev därmed också mycket rika och utnyttjade den fattigare delen av befolkningen till dagsverken under näst intill slavlika förhållanden. Från denna del av befolkningen hämtades också de flesta skånska soldater till krigen. Än idag innehar adelsmän och andra slottsinnehavare betydande jordegendomar i Skåne.
Skåne hörde som bekant också till Danmark fram till mitten av 1600-talet men flera årtionden senare så talade fortfarande många skåningar danska till vardags. Att under en lång tid vara en del av denna dragkamp mellan två länder gjorde troligen att befolkningen till stor del inte såg sig som en del av varken Danmark eller Sverige.
Det allt mer högljudda missnöjet på den skånska landsbygden fick ett tragiskt slut i Klågerupskravallerna den 15 juni 1811. Denna sommardag hade omkring 800 män samlats utanför Klågerups slott i Hyby socken mellan Svedala och Staffanstorp. Från Malmö hade kavalleri kallats till platsen och drabbade samman med upprorsmännen. Omkring 30 personer sköts eller höggs ihjäl av soldaterna och nästan 150 greps och sattes på Malmö slott. Många av de fängslade dog av dysenteri. Tre av ledarna – drängarna Mårten Bengtsson (från Bara socken), Per Ottesson (från Hjulstorp i Slimminge socken) och Per Hurtig (från Lemmeströ socken) dömdes i november till döden och de två förstnämnda halshöggs efter att ha fått sina högerhänder avhuggna. Per Hurtig benådades och fick istället spendera sex år med straffarbete på Varbergs fästning. Detta var det sista stora stora bondeupproret i Sverige. Kanske var ändå inte upproret helt förgäves då förordningen om förstärkningsmanskap upphävdes redan året därpå.
I Hyby dödbok hittar man nedan återgivna notis som berättar om den tragiska utgången av protesterna vid Klågerup:
”Den 15 Junii om morgonen blefvo nedanskrefne personer dödskjutne vid Klågerup i ett uppror, som en förvillad allmoge anstält i afsigt att hindra uppsättande af en, af Riksens ständer bevilljad och af Konungen anbefald, förstärknings armee, hvilket uppror ej kunde dämpas genom alfvarsamma föreställningar, utan genom krigsfolkets åtgärd blefvo de olyckligt förvillade och från flera socknar samlade återförda till ärkänsla af sine medborgeliga pligter.
Öfver hela Malmöhus Län var detta uppror allmänt bland folkhopen; hvilket på flera ställen genom krigsmakten blef dämpat. Alt är nu åter stilla och lungt och en alfvarsam undersökning förehafves till utrönande af upphofsmännen här till. En särskilt berättelse härom skall af församlingens pastor uppsättas och som vid kyrkan kan förvaras.
Frälseåboen Nils Larsson från Winninge torp 52 år gammal.
Drängen Jöns Månsson från Winninge 30 år gammal.
Skomakaregesellen Lars Fagerberg på Grönljung 24 år gammal.
Drängen Håkan Bengtsson från Winninge 38 år gammal.
Husmannen Lars Sörensson från Österledshusen 52 år gammal.
Husmannen Ola Sörensson från Prästholmen 50 år gammal.
Mölnaren och Rusthollaren Otto Nilsson vid Stridsmölla 43 år gammal.
Husmannen Jacob Hansson från Hyby 49 år gammal.
Alla dessa personer blefvo enligt Konungens höga Befallningshafvandes order afsides begrafne utom Otto Nilsson, som genom undersökning…”
Bli medlem hos oss på Släktingar.se om du vill veta mer om personerna bakom Klågerupsupproret eller din egen släkt.