Enskiftet – en misslyckad jordreform?
Del av en karta över den sockenöverskridande byn Gissleberga i Svalövs kommun upprättad vid enskiftet vid 1800-talets början
Vid slutet av 1700-talet önskade den svenska staten genomföra den andra av de tre större jordreformerna, det så kallade enskiftet. Målet var att det skulle slå igenom i hela landet men det kom att bli ett relativt misslyckat projekt som bara kom att genomföras i delar av Sverige.
Bakgrunden till enskiftet var att det svenska jordbruket var ineffektivt i stora delar av landet. I rättvisans namn hade man på de flesta håll delat upp byarnas marker in i minsta detalj så att ingen av byns bönder skulle få bättre jord än någon annan. Samtidigt som befolkningen ökade splittrades jordbruksmarken upp allt mer vilket inte var bra för produktiviteten och jordbrukets framtida utveckling. I och med enskiftet skulle varje bonde istället få ett fåtal sammanhängande åkrar. Därmed var enskiftet en mer drastisk reform än det tidigare genomförda storskiftet.
Enskiftet inleds i Skåne
På Svaneholms slott i Skåne huserade vid denna tid friherren och militären Rutger Macklean (1742-1816) som kom att bli en pionjär för enskiftet. På hans begäran inledde lantmätaren Carl Gideon Wadman det allra första skiftet av Skurups by i likanämnda socken år 1783 (även om detta skifte råkade bli ett storskifte). Wadman fortsatte med samtliga gårdar och byar som lydde under Svaneholms gigantiska godskomplex. Totalt berördes 701 personer av skiftet i Skurup varav ett 100-tal bönder på grund av reformen valde att säga upp sina arrenden och lämna godsets mark.
Dyrt för bönderna
Även om målsättningen med enskiftet var ett mer effektivt jordbruk så kom reformen att bli dyrköpt för många bönder. När riksdagen sammanträdde år 1809 riktades skarp kritik mot reformen från bondeståndet som menade att skiftet ruinerade bonden och att det var godsägare och adelsmän som tjänade mest på förändringarna. Fattigare bönder tvingades i många fall sälja sina gårdar till de bönder som redan ägde större delar i byns mark. Det uppkom därtill även kostnader i samband med förrättningarna såsom flytt av enskilda byggnader eller hela gårdar till nya tomter. Dessa täcktes dels med lån och dels med hemmansklyvningar och avsöndringar. Skiftesreformerna kom därför att ge upphov till att många gamla gårdar delades upp i mindre enheter och nya fastigheter tillkom. I vissa mindre byar kom storbönder härigenom att lägga beslag på i stort sett all mark och kunde till och med uppföra egna herrgårdar. I reformernas föregångsland England hade bönderna kunnat finansiera större markareal med lån medan denna möjlighet var begränsad i det kapitaltorftiga Skåne. Reformerna kom därför i Sverige till stor del att göra de rika rikare och de fattiga fattigare.
Från lyckat skifte till nationellt misslyckande
Enskiftet kom att bli en mycket lyckad reform för såväl Rutger Mackleans Svaneholm som Skåne som helhet. Reformen fungerade nämligen mycket väl på den enhetliga skånska slätten där det var lättare att fördela marken rättvist och få bönderna med på tåget. 1803 gick det därför också ut en kunglig förordning om att enskiftet skulle genomföras i hela Skåne. En del gårdar flyttades från sin ursprungliga plats under skiftet men inte i samma utsträckning som vid det tredje och mest omfattande skiftet som skulle komma ett par decennier senare och som lade grunden för landsbygdens utseende idag.
Efter det lyckade mönsterexemplet Skåne så var det naturliga steget att gå vidare med övriga delar av Sverige. Så förordnades enskiftet i Skaraborgs län år 1804 och för hela Sverige (med Finland) redan år 1807. Nu stötte man dock på patrull. I många delar av landet såg landskapet helt annorlunda ut än på den uppodlade och homogena skånska slätten. Vattendrag, kärr, myrar, kullar, berg, kuperad och tät skog och andra inslag i naturen gjorde det svårt att slå samman mark på ett bra och rättvist sätt. I Östergötland genomförde man exempelvis därför endast 185 förrättningar för enskiftet.
Skåne fick genom det lyckade enskiftet ett ytterligare försprång som Sveriges jordbrukslandskap nummer ett medan det såg sämre ut i övriga delar av landet. Detta kom att leda till att man 1827 drev igenom en tredje och sista reform – laga skiftet – vilket vi ska berätta mer om senare.
Enskifte eller inte?
Även om enskiftet kom att genomföras i hela Skåne så tycks det på vissa håll inte ha blivit av i praktiken. Vi skrev nyligen om den gamla medeltidsbyn Lilla Tvären vid Ystad som i äldre litteratur har framhållits som ett av pionjärexemplen för enskiftet men där det snarare verkar ha lett fram till en avhysning av samtliga bönder varefter marken brukades direkt under godset som ägde byns gårdar. I Skåne har det alltid funnits ovanligt många stora gods och slott vars ägare blev enskiftets stora ekonomiska vinnare – förutom att reformen också resulterade i många nya lantmätarjobb.
- Lilla Tvären – en försvunnen medeltidsby äts upp av Ystad
- Släkten Arpi – krigsflyktingar från Finland