Vad är allmänningar?
Vellinge by i södra Skåne år 1799 (Källa: Lantmäteriet)
Många av oss har säkerligen träffat på släktingar som bott på en allmänning. Men vad är egentligen en allmänning? Vi tänkte berätta lite om hur dessa marker uppkom en gång i tiden och hur de fungerade.
På klanernas tid
Under de första århundradena efter Kristus så var vårt svenska samhälle inte alls organiserat som en modern nation. Olika släktklaner och andra mer löst sammansatta grupper av människor hävdade ett jordområde som så småningom kom att bli till ett härad. Denna jorduppdelning skedde sannolikt kontinuerligt under ett längre tidsspann på 600- och 700-talen. Inom varje härad så delade man i sin tur upp sin mark mellan de byar som fanns. Marken som så att säga ”blev över” ansågs vara alla häradsbornas gemensamma mark. Dessa marker kom därför att kallas allmänningar, eller mer exakt häradsallmänningar.
Olika typer av allmänningar
Allteftersom samhället blev mer organiserat och centraliserat så lagstiftade man även kring allmänningarna, bland annat i landskapslagarna från medeltiden där begreppet tas upp. Det uppkom också flera olika typer av allmänningar med avseende på hur ägorna var uppdelade. Häradsallmänningarna var fortsatt de största till ytan. Därtill fanns det i större byar ibland en byallmänning som var byns gemensamma mark (eller ”byns gemensamma grund” som det kallas på vissa håll).
Sockenallmänningar var socknens gemensamma mark där det under 1800-talet ofta fanns ett större antal torp. Ett tydligt exempel finns i Vreta Klosters socken strax utanför Linköping i Östergötland. Här fanns Södra Sockenmarken och Norra Sockenmarken, två sockenallmänningar med många stugor och torp av olika slag där socknens byar var delägare. En del av detta större markområde kom att bli en del den moderna tätorten Ljungsbro.
Endast för jordägarna
Det är viktigt att komma ihåg att inte hela häradets eller socknens befolkning kunde dra nytta av allmänningarna. Eftersom marken sedan ”urminnes tider” ändå ansågs vara hävdad eller ägd så var den knuten till jordägarna. Ägde man ingen egen mark så hade man heller ingen andel i allmänningen. Hur stor del man ägde var knutet till skattetalet eller mantalet som fastställts vid skattläggningar utifrån gårdens potential att försörja ägaren. Än idag fördelas faktiskt allmänningarna efter samma princip. Idag finns främst häradsallmänningar och kronoparker (statliga allmänningar) kvar i landet men ett fåtal sockenallmänningar existerar fortfarande.
Kungen inkräktar på allmänningarna
Under flera hundra år pågick en ständig maktkamp mellan kungen och de gamla klanerna eller ätterna. Ett sätt att minska de lokala makthavarnas inflytande var att inkräkta på deras mark och därigenom också deras intäkter. Som ett led i detta gjorde kungen under medeltiden anspråk på en tredjedel av de gamla härads- och landsallmänningarna samt större delen av den obrukade marken i Norrland. Under senare delen av 1500-talet hävdade kronan (det vill säga staten) att den hade full äganderätt till samtliga allmänningar i landet. Det var därför inte förrän på 1800-talet som böndernas äganderätt till häradsallmänningarna fastställdes i lag. 1824 kom ett kungligt brev som gav delägarna möjlighet att dela eller sälja sina allmänningar. Häradsallmänningarna reducerades därefter högst betydligt och försvann i många härader helt och hållet.
Det är i mångt och mycket tack vare – eller på grund av – Gustav Vasa som staten än idag är en så stor jordägare i norra Sverige.
Kronoallmänningar och kronoparker
1600-talets omfattande krigföring ute i Europa kostade förutom människoliv även en hel del pengar och utarmade snabbt statens finanser. Man såg därför över alla möjligheter som stod till buds att öka intäkterna till kronan. Som ett led i detta arbete lät man under slutet av århundradet fastställa de exakta gränserna mellan de enskilda gårdarnas och byarnas skog och den skog som tillföll kronan. Härigenom uppkom kronoallmänningar vilka under 1800-talet omvandlades till de så kallade kronoparkerna. Framför allt i de nordligare delarna av landet fanns här ett stort antal kronotorpare långt in på 1900-talet vilka i praktiken var statliga skogsarbetare.
Den moderna lagstiftningen
År 1866 kom en ny skogsordning i Sverige och synen på allmänningarna förändrades på nytt. Nu fick de inte längre delas upp och säljas. 1896 klargjordes att markägarna fick ta ved till husbehov fritt från allmänningarna. Försäljning av timmer kunde dock först ske efter gemensamt beslut. Under början av 1900-talet föreslog en statlig utredning att häradsallmänningarna skulle lyda under. Efter ytterligare ett antal utredningar där kom 1932 den första lagen om häradsallmänningar. Enligt den nya lagen skulle allmänningarnas förvaltning övertas av delägarna och utövas av deras styrelser.
Allmänningslagen moderniserades och fastslogs slutgiltigt år 1952. Denna lag (1952:166) om häradsallmänningar gäller i stort sett än idag med undantag för ett antal mindre detaljförändringar.
I lagens andra paragraf står att läsa följande:
Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad i fastighetsbildning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. Med härader förstås här det område, som häradet omfattar enligt den av ålder gällande häradsindelningen.
Enligt lagen ska dessutom varje häradsallmänning ha ett eget reglemente som ska fastställas av länsstyrelsen i respektive län.
På vissa håll bedrivs idag allmänningarnas verksamhet i bolagsform. I Östergötland har exempelvis häradsallmänningarna tillsammans med sex sockenallmänningar gått samman i Häradsmarken AB. Sedan 2008 ingår där dessutom Norra Vedbo Häradsallmänning i nordligaste Småland.
Vill du läsa mer om häradsallmänningarna och deras historia? Då rekommenderar vi professor Lars Kardells sammanställning ”Häradsallmänningarnas historia” (2020).