Spöken och vålnader i de värmländska skogarna
Vidskepelse och tron på det övernaturliga var naturliga inslag i vardagen för många av våra förfäder. I den här artikeln ska vi ta upp några exempel på detta från de mörka värmländska skogarna. Tro vad ni vill om sanningshalten i berättelserna men man kanske kan förmoda att starka drycker och psykiska åkommor gav upphov till åtminstone en del av sägnerna från landsbygden. I mörkret är det också lätt att ögon och hjärna ser saker som egentligen inte finns där.
I Nya Wermlands-Tidningen (NWT) beskrivs en händelse som utspelade sig vid Norra Ny kyrka i Värmland där Ola från byn Gravol i Norra Ny socken uppgav sig i månens starka sken ha sett otaliga döda människor. De var både unga och gamla och han kände själv igen personer som gått bort under hans levnad. En del av spökena var hotfulla och ovänliga medan andra var vänliga. En avliden ung pojke som var släkt med Ola klappade hästen som Ola berättade var vettskrämd och inte ville röra sig ur fläcken. Spökflocken skingrades hastigt efter att något rop hörts från kyrkogården där järngrindarna också blåste igen.
I tidningen Såningsmannen omtalades ytterligare en historia från norra Värmland. Nu var det en soldat vid namn Tutenfeldt som druckit sig full på ett bröllop där han börjat gräla med andra gäster. Det blev inte bättre med tiden och till slut såg sig hans två söner tvungna att släpa med den kraftigt berusade fadern hem. Vid kyrkan i Dalby gav månen ljus åt den annars så mörka höstkvällen. Soldaten piggnade till och gick fram till kyrkogården för att utmana de döda till slagsmål eftersom ingen levande vågade slåss med honom. Han fick som han ville och lyfte flera meter från marken innan han slungades ner igen, spottandes blod från munnen. Efter detta var han sängliggande i ett par års tid och skröplig fram till sin död.
I ensliga och isolerade skogsbygder trodde man också här och var på jättar. De gömde sig ofta i svårtillgängliga bergstrakter eftersom de avskydde kristendomen och kyrkklockornas ringande. Ibland kastade de därför också stora stenar mot det plågsamma ljudet för att försöka träffa människornas kyrkor. Liknande sägner och berättelser finns på många olika håll i landet där stora stenblock, så kallade jättestenar, till synes har kastats ut i naturen.
Vi har nog alla hört talas om allehanda slottsspöken och de fantasifulla berättelserna om häxor och trolldom från 1600-talets höxprocesser men vidskepelse och tron på övernaturliga ting levde kvar långt senare än så.
Vill du veta mer om din egen släkt i Dalby, Norra Ny eller någon del av Värmland? Då är du varmt välkommen att bli medlem hos oss på Släktingar.se.