En fader sörjer sin döda son
Släkten Beskow kommer till Sverige
Stamfadern för den svenska grenen av släkten Beskow hette Arent Tobias Beskow (1718-1790) och var ålderman för skräddarna i Stralsund. Denne hade tre söner som kom till Sverige. Två av dem blev framgångsrika köpmän i Stockholm medan den tredje valde en annan karriär och slog sig ner som stadskirurg i Arboga.
Hovpredikanten Beskow
Den ovannämnde Arent Tobias Beskow skulle så småningom komma att bli farfars far till prästen Gustaf Emanuel Beskow (1834-1899). Han skulle först bli militär och genomgick krigsskolan 1850-1851 men det visade sig inte vara något för honom och han började därför istället studera medicin vid Uppsala universitet. Intresset för det andliga tog dock över och det slutade med att han prästvigdes i februari 1859. Hösten 1859 påbörjade han en nära ett år lång resa till Egypten och Palestina varefter han anställdes vid tyska församlingen i Stockholm. Hösten 1867 öppnade han en egen privatskola i Stockholm, den så kallade Beskowska skolan, och han utsågs 1898 slutligen till ordinarie hovpredikant.
Levnadsminnen och sorgen efter en avliden son
Gustaf Emanuel Beskow utgav mot slutet av sitt liv sina levnadsminnen i tryckt form. Det skulle komma att bli en lång och ingående berättelse om ett intressant och produktivt liv som bjudit på såväl glädje som sorg. Det senare skulle till stor del att handla om förlusten av sonen Henry Emanuel Beskow som föddes den 14 mars 1869. Fadern beskriver mycket ingående vad som skedde under denna tragiska tid och det är svårt för en förälder att inte beröras av dessa ord än idag (trots att jag själv inte är religiös för fem öre kan påpekas):
Henry Emanuel var född den 14 Mars 1869. Han var ett sådant barn, som man aldrig har något emot, mild och älsklig allt igenom. Vid 5 1/2 års ålder kom han in i första förberedande klassen i min skola. Hösten 1880 hade han hunnit till tredje klassen.
Då vi några dagar före höstterminens början lämnade vårt sommarställe, det trefliga Gullgrufva i Helsingland, för att resa till Stockholm, sade han:
»Jag kommer aldrig till Gullgrufva mera.»Han liksom de öfriga barnen trifdes där så väl.
Lördagen den 20 därpå följande November sjuknade han häftigt, men blef bättre under söndagens lopp och var uppe följande måndagen samt talade på aftonen om att han nästa dag ville gå i skolan. På tisdags morgon vid I/2 7-tiden hörde vi, att han hostade häftigt. Han hade sitt lilla rum bredvid sängkammaren. Min hustru gick då in till honom och skötte om honom på bästa vis. Kort därpå tycktes han slumra in, och vi hoppades, att allt skulle gå öfver. Vid niotiden gick jag in i hans rum för att se hur det var med honom; vi hade ej velat störa honom förut, utan ansågo bäst, att han fick sofva. När jag kom in, fann jag honom ligga i den vildaste feber, pulsens slag stodo knappt till att räkna. Jag såg, att han var dödssjuk, och jag bad min hustru komma in. Vi föllo på knä på hvar sin sida om hans säng, och jag lämnade mitt kära barn i min Herres händer. Jag brukade, medan barnen ännu voro små, ibland bedja med dem en och en. Jag fann, att detta vanligen gjorde mer intryck på dem än den gemensamma dagliga familjegudstjänsten. Han var van vid, att jag bad för honom under dessa bönestunder på tu man hand. När bönen denna gång-var slut, uppstod mellan honom och mig följande lilla samtal, som blef näst det sista jag hade med det för mig så kära barnet. Jag frågade:
»Hörde du nu, Henry, hvad jag bad för dig och var du med därom?»
»Ja», svarade han.
»Tror du på Jesus, Henry?»
»Ja.»
»Älskar du honom ?»
»Ja.»
»Vill du gå till Jesus, om han kallar dig?»
»Ja.»
»Är du rädd att dö?»
»Nej.»
Så lydde det korta samtalet mellan fader och son vid evighetens portar. Och därmed föll stenen från mitt hjärta och jag tänkte: »Så tag honom då, Herre; gör som du behagar!»
Jag kände mig lugn och lycklig, men häpen på samma gång. Hvad vändning skulle sjukdomen taga, hvad lidande kunde vänta min son?
Så snart samtalet var slut gick jag efter doktorn. När han kom, blef han alldeles förvånad öfver det häftiga feberanfallet, pulsen slog 180 slag i minuten.
Hela dagen låg min käre Henry flämtande på sitt dödsläger. Jag gaf en och annan lektion i skolan på förmiddagen, men hade svårt att samla mina tankar. En gång, då jag kom in till gossen, yrade han och trodde sig vara borta och sade:
»Här är så tråkigt, jag vill gå hem igen, jag vill gå hem!»
»Vill du gå hem till Jesus, Henry?» frågade jag.
Då klarnade han genast och sade:
»Jag skulle vilja vara på jorden lite till.»
»Men om Herren icke vill det, utan vill taga dig hem nu, vill du gå då?» frågade jag.
»Ja», svarade han.
Sedan talade vi icke mera vid hvarandra. Läkaren besökte honom fyra gånger, och sista gången hade han en annan läkare med sig. Ingen räddning var dock möjlig.
Då klockan led mot nio på aftonen, kom jag in i hans sjukrum. Min älskade moder satt troget vid hans bädd och vårdade honom. Jag visste ej, om han förnam något vidare, men knäppte ihop mina händer och bad högt, lämnande barnet i Herrens hand och bad honom snart taga det till sig. En kort stund därefter fick han ryckningar i armarne och händerna. När jag tog hans båda händer i mina, afstannade ryckningarna och han låg alldeles stilla. Ingen jämmer hördes, och andedräkten, som var helt jämn, blef allt svagare. Jag tillkallade de andra barnen och sade dem, att det var det sista, och att han höll på att somna in i döden. Det var en stund som jag aldrig glömmer. Mitt hjärta fylldes af frid och fröjd, och jag kände liksom en försmak af himmelens glädje. Jag talade tyst i mitt hjärta vid Herren och med de heliga änglar, som kommit för att hämta mitt kära barn, som jag visserligen helst velat hafva kvar, men som de ännu hellre ville hafva hem till sig. Så slumrade han in stilla och fridfullt.
Dagen förut vid niotiden på aftonen var han ännu uppe och deltog i vår gemensamma aftonbön, och nu samlades vi alla vid samma tid till aftonbön omkring hans döda kropp. Förlusten af det kära barnet var för moders- och fadershjärtat oersättlig, men gudomlig tröst och himmelsk frid rå på allting.
När jag lördagen den 27 i grafkoret på Nya kyrkogården jordfäste det älskade barnets stoft och kom till det stället i bönen, där det heter: »Du, som, på det vi ej för evigt skulle blifva i dödens våld, hafver lagt döden på din enfödde Son», for den tanken som en ljus himmelsk stråle genom mitt hjärta:
»O Gud, hvad du har gjort för oss!» Aldrig hade det försoningsoffer, som Gud offrat för världens synd, framstått mera storartadt för min själs öga än i den stunden. Vi äro i sanning dyrt köpta.
- Släkten Arpi – krigsflyktingar från Finland
- De svenska kommunreformerna