De svenska kommunreformerna

Alltsedan medeltiden så hade det lokala samhället i Sverige organiserats i kyrksocknarna eller församlingarna runt om i landet. De tre stora kommunreformer som genomfördes under 1800- och 1900-talen kom därför att innebära ganska stora förändringar för lokalbefolkningen. Vi tittar här lite närmare på hur reformerna gick till och tar också upp några konkreta exempel.

Före reformernas tid

På landsbygden hade sedan länge socknarna organiserats genom det beslutande organet sockenstämman vilka i sin tur utsåg kyrkvärdar, sexmän och kyrkoråd. Det lokala självstyret utvecklades under 1800-talet. 1817 utfärdades en nationell förordning om sockenstämmor och kyrkoråd och 1842 kom en folkskolestadga som utökade socknens ansvar för utbildningen på lokal nivå. 1843 följde tre nya förordningar om sockenstämmor, kyrkoråd och sockennämnder. Allt detta kom så småningom att leda fram till den första kommunreformen. Målsättningen med denna var att stärka det lokala självstyret gentemot staten. Förslagen till nya kommunalförordningar utformades av en kommitté som regeringen tillsatte år 1858 som ett svar på riksdagens önskemål. Kommittén hade sex ledamöter och samtliga fyra stånd var representerade.

Den första kommunreformen 1862

Det skulle komma att dröja några år innan reformen kunde sjösättas men 1862 blev det så dags att skrida till verket. Fyra helt nya lagtexter presenterades och dessa kommunalförordningar skulle också komma att lägga grunden för de kommuner vi har i dagens Sverige. Förordningarna utfärdades den 21 mars 1862 av Kunglig Majestät och gällde kommunalstyrelsen i städerna och på landsbygden, kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd och de helt nya landsting som skulle få ansvar för sjukvården på regional nivå. Förändringen trädde i kraft den 1 januari 1863 och upphöjdes till lag år 1866. I Lappland genomfördes dock inte denna reform förrän år 1874.

Med grund i de gamla kyrksocknarna skapades i samband med denna reform 2453 kommuner varav 88 städer, 7 köpingar och resterande 2358 landskommuner. Reformen skulle i praktiken också komma att inleda den långa skilsmässan mellan kyrkan och staten som slutfördes formellt först den 1 januari 2000. De borgerliga frågorna på landsbygden skulle nu nämligen hanteras i landskommunerna medan församlingarna fick ansvaret för de kyrkliga frågorna. Till en början så ansågs såväl folkskola som allmän barnavård höra kyrkan till men dessa frågor överfördes till den borgerliga kommunen under 1900-talets första hälft.

Förordningarna reglerade inte kommunernas verksamhet i detalj utan det var i de flesta frågor upp till varje kommun hur de ville organisera sig utifrån de lokala ekonomiska förutsättningarna.

Graderad rösträtt, fyrkar och ståndens upplösning

Rösträtten i de första kommunerna såg lite annorlunda ut jämfört med dagens kommuner. Kvinnor fick visserligen rösta MEN enbart om de hade en inkomst och betalade skatt. Dessutom var rösträtten graderad i så kallade fyrkar. Ju mer skatt man betalade desto fler röster fick man i kommunen. Detta är naturligtvis ett helt otänkbart och orättvist system för de flesta av oss som lever idag men det var ändå ett steg framåt i den demokratiska utvecklingen. I och med att nya grupper inkluderades i samhället så minskade ståndens betydelse och de skulle allteftersom lösas upp och försvinna vilket inte minst fick stort genomslag i städerna där borgarna styrt och ställt som de önskat i flera hundra år.

Den andra kommunreformen 1952

Kommunreformen från 1862 visade sig vara ett lyckat och genomtänkt projekt som levde kvar i nästan 100 år utan dramatiska förändringar även om en del kommuner slogs ihop medan andra bröts ur. De stora demografiska förändringarna i landet började nu dock ställa till bekymmer. Allt fler flyttade under 1900-talet in till städerna och många av de små kommunerna fick svårt att upprätthålla sin verksamhet. År 1943 så hade därför mer än 500 av landets kommuner mindre än 500 invånare. En kommunindelningskommitté tillsattes 1943 vilken kom fram till den ganska självklara slutsatsen att antalet landskommuner måste minskas rejält.

Den 1 januari 1952 genomfördes en ny reform utifrån det förslag som 1943 års utredning lagt fram. De kvarvarande 2281 kommunerna på landsbygden ersattes därmed av 816 så kallade storkommuner, ett begrepp som i stort sett endast användes i samband med reformen för att skilja de nya kommunerna från de gamla där en av de gamla kommunerna ofta hade samma namn som den nya.

I de mer glesbefolkade delarna av landet medförde inte denna reform någon större förändring då socknarna ofta redan var stora till ytan. Däremot fick den stort genomslag på exempelvis västgötaslätten och södra Skåne där socknarna varit många och små. I Skara-trakten bildades vid kommunreformen 1952 storkommunerna Ardala (av de tidigare kommunerna Händene, Härlunda, Marum, Skallmeja, Synnerby, Vinköl och Västra Gerum), Gudhem (av Bolum, Bjurum, Bjärka, Broddetorp, Gudhem, Hornborga, Sätuna, Torbjörntorp, Ugglum och Östra Tunhem) och Valle (av Eggby, Istrum, Norra Lundby, Norra Ving, Skånings-Åsaka, Skärv, Stenum, Varnhem och Öglunda) medan Skara stad blev kvar utan förändring. Reformen hade ingen inverkan alls på Västerbottens län och Norrbottens län i norr.

Den tredje kommunreformen 1971

Medan den första kommunreformen levde kvar under en längre tid utan större förändringar så blev det helt annorlunda denna gången. Reformen 1952 visade sig snabbt ha varit alltför försiktig, samtidigt som en rad andra reformer planerades för att få en mer enhetlig förvaltning av landet på såväl regional som lokal nivå. År 1962 togs därför beslut om att en ny kommunreform skulle genomföras. Processen påbörjades den 1 januari 1964 då alla landets kommuner delades upp i 282 nya kommunblock. I samband med att reformen trädde i kraft på riktigt den 1 januari 1971 upphörde de gamla kommuntyperna landskommuner, städer och köpingar för att ersättas av en enda kommuntyp. De få municipalsamhällen som ännu återstod ute i landet upplöstes samtidigt. Reformen var dock inte avslutad förrän 1974.

Då vi talade om Skara i exemplet ovan från reformen 1952 så kan nämnas att Skara kommun bildades vid kommunreformen 1971 av Skara stad och Ardala och Valle landskommuner samt en del ur Gudhems landskommun (Bjärka församling). En del av de gamla kommunerna splittrades alltså i samband med denna reform medan andra uppgick i sin helhet i sin nya kommun.

Ett antal förändringar i kommunindelningen har skett sedan 1971. Efter den senaste kommundelningen som skedde år 2003, när Knivsta kommun bröts ut ur Uppsala kommun, så är antalet kommuner i Sverige nu 290 till antalet.

En fjärde kommunreform?

Det har alltsedan 1970-talet då och då höjts röster för behovet av en ny kommunreform. Det är framför allt den stora skillnaden i invånarantal som gör att en del menar att det krävs hopslagning av mindre kommuner för att de ska kunna fortsätta upprätthålla en god kommunal service för invånarna. Som exempel kan nämnas att Bjurholms kommun i Västerbottens län endast har ca 2400 invånare medan Stockholms kommun har närmare 1 miljon invånare, det vill säga ca 10% av landets befolkning.

Å andra sidan så finns det ett organiserat stöd för en utbrytning till nya kommuner på flera håll i landet såsom Tullinge i Botkyrka kommun och Torshälla i Eskilstuna kommun.

I våra grannländer Norge och Danmark har man valt olika vägar. I Norge har ingen omfattande kommunreform genomförts utan man har än idag mer än 400 mindre kommuner medan Danmark så sent som 2007 minskade antalet kommuner från 270 till dagens 98.

Vad tycker du själv? Behövs en ny reform? Kommentera gärna längre ner på sidan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.