Den livströtta pumpborrarens son blev präst i barndomens kvarter
Många släktforskare beklagar sig då och då över att man ofta bara ser namn, födelsedatum och platser i forskningsresultaten. Man vill gärna hitta något utöver det vanliga eller få lite mer ”kött på benen” om sina sedan länge döda släktingar. Vi vill därför passa på att berätta om livet för en familj i 1800-talets Linköping. Det är ett utmärkt exempel på att man kan hitta så mycket mer information även om ”vanligt folk”.
Från Gränna till storstaden
Den 16 mars 1821 föddes en pojke vid namn Johan Andersson i Uppgränna Knutagård i Gränna socken vid Vätterns strand. Efter att ha lämnat föräldrahemmet kom han så småningom i tjänst vid herrgården Herrsätter i Värna socken utanför Åtvidaberg i Östergötland. 30 år gammal gifte han sig med den 7 år yngre Johanna Samuelsdotter. Paret levde ett år som torpare i Värna innan flyttlasset gick vidare till Linköping. Här skrivs Johan först som grovsnickare men omkring 1856 har han blivit uppsyningsman över stadens pumpar. Familjen är då bosatt vid pumphuset i änden av Nygatan.
Linköpings pumphus på fotografi från 1879.
Fattigdom och våld i hemmet
Efter tio år i tjänst lämnade Johan pumphuset och började arbeta som pumpborrare. Familjen bosätter sig nu i en bostad vid Hunnebergsgatan. Det var vid den här tiden en brokig del av staden där ett fåtal finare gårdar blandades med ren slumbebyggelse. Gatan hade överlag fått ett dåligt rykte med ölkrogar och dåliga sanitära förhållanden. Fattigdomen var utbredd hos arbetarbefolkningen och det ser man även tydligt i Johans familj. Johan och Johanna blev tillsammans föräldrar till nio barn varav sju nådde vuxen ålder. Att försörja dessa blev säkerligen en tuff uppgift.
Det förekom även våld i hemmet. Parets äldsta son Karl Johan Mauritz Andersson (1854-1915) gav sig i tonåren ut på sjön. I mars 1879 blev han inkallad till rådhusrätten av stadsfiskalen i Linköping för att ha ”burit våldsam hand” mot fadern. Det slutade med tre månaders straffarbete för sonen. Han emigrerade senare till Amerika där han slutade sina dagar i Spokane, Washington. Till hans försvar bör kanske påpekas att fadern nog inte var särskilt lätt att leva med och man kan anta att han inte alltid behandlade familjen som sig bör.
Att såväl familjens ekonomi som relationer var ansträngda framgår vidare av en annons som Johan lät sätta in i tidningen Östgöten 1881. Den lyder helt kort som följer:
De skulder, som min hustru Johanna Andersson, född Samuelsdotter, boende i Linköping, isätter sig, betalas ej af mig.
J. Andersson,
Pumpborrare, Ekängen, S:t Lars socken.
Amerika-resa och det tragiska slutet
Johan Andersson lämnade på slutet misären på Hunnebergsgatan och slog sig ner på utjorden Ekängen i Sankt Lars socken strax utanför staden. Vistelsen där blev dock mycket kortvarig. I juli 1881 reste han ensam till Amerika men kom åter till Sverige i slutet av oktober samma år. Det berättas att han ”ej gjort sig känd för det lugnaste hemliv” och makarna hade varnats av kyrkorådet. Efter Amerika-vistelsen ska han dock ha varit ”fredligare än förut”. I England hade han träffat en finsk läkare som gav honom kloroform mot en åkomma som inte beskrivs närmare. Han hade varje dag tagit en eller två droppar av vätskan på en sockerbit. Kloroform användes under 1800-talet ännu som bedövningsmedel men detta upphörde senare då det kunde leda till allvarliga leverskador.
Johan hade alltsedan han återvände från Amerika umgåtts med självmordstankar och förskaffat två revolvrar vilka dock tagits från honom i förebyggande syfte. Det förhindrade honom emellertid inte från att göra verklighet av sina planer och en lördag i november 1881 intog han ett halvt brännvinsglas kloroform. Tio minuter senare var han inte längre i livet.
I december 1881 såldes Johans egendom på offentlig auktion. Där ingick bland annat silver, koppar, glas och porslin samt pumpborr, snickarverktyg, ekstolpar, gammalt byggnadstimmer och en ko.
Sonen återvände till barndomens kvarter
Johan Anderssons yngste son Gustav Andersson (1865-1931) skulle så småningom återvända till sin barndoms kvarter. Till skillnad från sina bröder så började han studera. 1885 skrivs han in vid universitetet i Uppsala och 1894 prästvigdes han. Efter en tid som komminister i småländska Hult så fick han 1911 tjänst som domkyrkokomminister i Linköping. Tjänstebostaden låg nära barndomens hem på Hunnebergsgatan men huset var långt ifrån den slumliknande bebyggelsen från uppväxttiden. Gustav var därtill regementspastor vid Första Livgrenadjärregementet.
Linköpings komministergård 1929.
Man kan således säga att cirkeln slöts på ett något oväntat sätt när den förlorade sonen återvände till den plats som förmodligen även för honom var förknippad med mycket elände, tragedi och sorg. En mycket intressant familjehistoria är det hur som helst. Man får en inblick i en tid som ter sig väldigt olik vår egen men ändå inte ligger särskilt många generationer bort.