Sveriges förste genealog?

Rasmus Ludvigssons namnteckning

Rasmus Ludvigssons namnteckning

Även om släktforskningen som bredare folkrörelse är en relativt ung företeelse från de senaste årtiondena så har det funnits släktforskare, eller genealoger med ett finare ord, i vårt land betydligt längre än så. Vi har tidigare skrivit lite om Biskop Brask och hans släktbok och nu tänkte vi berätta lite om en man som av många kallats Sveriges förste genealog.

Rasmus Ludvigsson föddes troligen i Stockholm någon gång mellan 1515 och 1520 där fadern var borgare och bagare. Han kan möjligen vara identisk med den ”Erasmus Ludovici ex Datia” som skrevs in som student vid Leipzigs universitet i Tyskland år 1533. Han torde dock med betydligt högre sannolikhet vara den ”Erasmus Ladewick de Stockholme” som blev student vid universitetet i Rostock den 3 juli 1539.

Före 1600-talets byråkratisering av det svenska samhället så fanns det ytterst få arbetstillfällen i Sverige för studerande utöver prästyrket. Rasmus lyckades dock hitta ett av dessa jobb och anställdes efter hemkomsten till Sverige som kunglig kansliskrivare åt Gustav I (Vasa). På 1550-talet befordrades han till kunglig sekreterare och efter Gustavs död fortsatte han att arbeta åt sönerna Erik XIV och Johan III.

Rasmus primära uppdrag för statsmaktens räkning var att granska gamla brev i kyrkornas och klostrens arkiv för att se vilka gårdar som kungen hade rätt att återbörda till kronan när de svenska kungarna sökte stärka sin makt gentemot religionens företrädare. I samband med detta arbete så fann han en hel del information om de adliga släkterna ute i landet och han började därför också på egen hand att sammanställa släktutredningar i ett stort antal böcker som numera finns bevarade i Riksarkivets Genealogica-samling och i en del andra offentliga samlingar.

Rasmus Ludvigsson koncentrerade sig i sitt genealogiska arbete främst på den svenska kungafamiljen och högfrälset men han skrev också ut en släktbok om Polens kungahus och en bok med samlade anteckningar om olika utländska furstehus. Flera svenska adelsmän anlitade honom privat för att uppteckna deras ätters historia.

När han stod kungahuset nära i en tid då lojalitet var det enda alternativet så kan man naturligtvis ställa sig frågan om sanningen alltid kom fram i hans skrifter. Historieforskaren Holger Rosman (1871-1937) stod år 1897 för en doktorsavhandling om Ludvigssons släktböcker med ett betydligt mer kritiskt förhållningssätt till släktböckerna som intill dess tagits för sanning. En betydligt mer omfattande studie av materialet gjordes 50 år senare av historikern och medeltidsgenealogen Hans Gillingstam (1925-2016).

Rasmus Ludvigsson författade även en del andra skrifter utöver släktböckerna. Bland dessa kan nämnas en redovisning av donationer till Vreta Kloster i Östergötland under 1500-talet och en äldsta kända förteckningen över svenska landskapsvapen.

Varifrån kommer då alla uppgifter som han samlade i sina släktböcker? Mycket av materialet kom från arkiven i kyrkorna och klostren som han besökte i samband med det ursprungliga uppdraget från överheten. Vidare så öppnade adelsmännen upp sina privata arkiv för honom. En del utländska böcker användes också tillika med gravstenar och epitafier i kyrkorna. Muntligt förmedlad information nedtecknades också och dessa uppgifter kan man naturligtvis ifrågasätta riktigheten i. En del av hans släktutredningar bygger till viss del troligen på källor som förkommit eller förstörts.

Svårigheten i att i efterhand verifiera alla uppgifter i Rasmus Ludvigssons släktböcker leder oss in på hur viktigt det är att så noggrant som möjligt redovisa källorna vi använder i vår släktforskning idag. Vi kan aldrig vara säkra på att de finns kvar om 50, 100 eller 1000 år.

Även om det som sagt var funnits släktböcker även före Rasmus Ludvigssons tid så var hans metodik och arbetssätt något nytt för samtiden. Han har därför av många kommit att kallas för Sveriges förste genealog.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *