Ett tragiskt levnadsöde i 1700-talets Västmanland

Skultuna mässingsbruk

Skultuna mässingsbruk

I juli 1760 hittades en ihjälfrusen kvinnas livlösa kropp på gården Rocklundas ägor i Sankt Ilians socken strax utanför Västerås. Det visade sig ganska snart handla om en gift kvinna vid namn Karin Persdotter vars man levde i Skultuna socken ungefär en mil därifrån och en ganska tragisk levnadshistoria som nu fick sitt slut.

Karin Persdotter föddes 1709 i Brottberga i Skerike socken där hennes föräldrar brukade en ganska typisk bondgård på den västmanländska landsbygden. I 20-årsåldern gifte hon sig med en man vid namn Isak Eriksson som levde på byn Gillfors utjord i Skultuna. Paret fick hela elva barn tillsammans men endast tre söner överlevde modern, inte helt ovanliga odds med 1700-talets höga barnadödlighet. Hon berättas i den långa och informativa notisen i Skultuna dödbok ha haft en försvarlig kristendomskunskap.

Även om det säkert var tufft för Karin och hennes man att förlora så många barn i unga år så var det ju något de flesta familjer var med om på den tiden och därför också något man förväntade sig. I november 1751 hände dock något som förändrade livet för alltid för den hårt prövade familjen. Karins äldsta son Isak hade 15 år gammal ridit ut i snön i skogen med ett vedlass på kälkar. Av någon anledning så välte lasset över honom och han avled på platsen. Han var förmodligen en omtyckt pojke då prästen skrev att han levat ”stilla och gudfruktigt”. Denna tragiska händelse blev för mycket för Karin och familjen slogs nu i spillror.

Efter sonen Isaks död berättas att hon blivit ”rörd af för mycken sorg”. Av dödsnotisen att döma så kan man sluta sig till att hon inte heller var särskilt väl behandlad av sin man från vilken hon inte fick mycket till stöd i sorgearbetet. Prästen beskriver mannens agerande efter sonens död så här:

Tör ock hända, at hennes mans butterhet och grofhet något ökat åtminstone bidragit dertil, som ej förståt at handtera henne med den ömhet, som wederbordt, utan snarare med någon hårdhet

Man kan misstänka att sonen Isak i hög grad var den som skänkte ljus och glädje till Karins liv. Familjens grannar försökte på sockenstämman att övertala hennes man till att behandla sin hustru bättre men till ingen nytta. ”Bitter och argsint” berättas hon ha lämnat familjen och hemmet. På 1700-talet fanns visserligen inte den moderna svenska välfärdsmodellen men människor ställde ändå upp för varandra så gott det gick. På sockenstämmorna i Skultuna beslutades därför att Karin skulle få bo hos de som hade möjlighet under en viss period samt erbjuda henne mat och uppsikt. Att hon hade psykiska besvär under denna period kan man anta av följande beskrivning:

På de ställen, där hon fick bullra och låta effter sin wilja, trefs hon wäl och wille nödigt derifrån; men hwarest någon böd til at, med tjenl. motsägelser och föreställningar, föra henne på sunda tankar och ord, där lopp hon i ondskan bort ifrån.

Karin stannade inte alltid inom socknen som man bestämt utan ”i sin fantasi” besökte hon angränsande socknar, främst Skerike där hon hade sin släkt. Hennes man sägs sällan eller aldrig ha frågat efter henne och när hon hittades död så visste ingen hur länge hon legat där då ingen haft henne i sitt hus sedan vintern. Efter att stadsfältskären i Västerås besiktigat kroppen så såg hennes man till att hon fördes hem till Skultuna för att begravas i stillhet på kyrkogården.

Karin Persdotters hårda liv tog slut för drygt 250 år sedan men denna olycksdrabbade kvinna är anmoder till flera tusen nu levande svenskar, däribland Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg (f 1949) och hans bror TV4-grundaren Ingemar Leijonborg (f 1940).

Vill du veta mer om din släkt? Då är du varmt välkommen som medlem hos oss på Släktingar.se:
http://www.slaktingar.se/bli-medlem

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *