Bondeupproret 1743 – Den stora daldansen

Budkavle från Hedemora 1743

Budkavle från Hedemora 1743

Även om Sverige till skillnad från många andra länder har varit förskonat från inbördeskrig så har det förekommit flera uppror inom landet. Vi tänkte här berätta om ett av dessa, nämligen Dalupproret 1743, även känt som det fjärde dalupproret eller ”Den stora daldansen”.

Upprorets orsaker var flera. Under frihetstiden så hade allt fler beslut fattats av regenterna i Stockholm vilket ledde till ett allmänt missnöje hos landets bönder som tidigare åtminstone känt att de fått göra sin röst hörd. I Dalarna var missnöjet särskilt starkt, inte minst på grund av hattpartiets inskränkningar i frihandeln över den norska gränsen. Efter det svåra ryska kriget 1741-1743, en rödsotsepidemi samt missväxt 1742 med påföljande svält så rann bägaren över.

I Dalarna ville man först se den ryska kejsarinnan Elisabets systerson, hertig Karl Peter Ulrik av Holstein, som ny tronföljare i Sverige för att på så vis få ett slut på krigen som lett till svåra förluster inom Dalregementet. Denne utsågs emellertid till rysk tronföljare och istället ville man nu tvinga fram valet av den danske kronprinsen Fredrik (senare Fredrik V).

På en sockenstämma i Leksands socken den 30 maj 1742 diskuterades uppror och allmogen i Dalarna hade även inlett kontakter med upprorsmän i andra delar av Sverige. Under sommaren protesterade bönder i Södermanland, Närke, Västmanland och Uppland mot utskrivningar av soldater och ville ersätta denna med en allmän beväpning av bönderna, något som makten i Stockholm säkerligen såg som en farlig utveckling. I början på 1743 så vägrade bönderna i Hälsingland att lämna ut sina soldater till den svenska armén och ställde bland annat krav på skattelättnader efter föregående års missväxt.

Den 8 mars 1743 talade en grupp bönder från Dalarna inför riksdagen där man framförde sina åsikter men det gav inte önskat resultat. Den 15 maj lästes ett varningsbrev upp i samtliga kyrkor i Dalarna där regeringen genom landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt bland annat gav order om att helt enkelt upplösa hela Dalregementet. Detta sågs av länets allmoge som en krigsförklaring från Stockholm och det kom därför att bli upprorets startskott.

Den 30 maj 1743 fattades beslut om resning i Mora och den 8 juni organiserade man sig i Falun med Skinnar Per Andersson från Sollerön i Mora som ledare, Insjö kopparverks bokhållare Gustaf Schedin som högsta befäl och majoren och adelsmannen Vilhelm Gustaf Wrangel som militär rådgivare. Invånarna i hela övre Dalarna kallades genom budkavlar, här ett exempel från Hedemora socken:

”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.

Under marschen försåg man sig med vapen och proviant från kronans och bergslagets förråd i trakten och den 11 juni begav man sig mot Stockholm med landshövdingen och några ytterligare ståndspersoner som fångar. Större delen av befolkningen som möttes på vägen gav upprorsmännen sitt stöd och trots att regeringens utsända försökte stoppa dem på vägen så tågade de hela vägen fram till Norrtull i huvudstaden. Där hade regeringstrogna trupper samlats för att stoppa dalkarlarna men kung Fredrik I förbjöd dessa att använda våld och efter att förhandlingar inte gett något resultat så tog sig de tillresta in i staden den 20 juni.

Två dagar senare, den 22 juni, lät man vid Norrmalmstorg (idag Gustaf Adolfs torg) meddela dalkarlarna att de som inte lagt ner vapen före klockan 5 skulle behandlas som förrädare. När dessa börjat samla sig vid torget blev det en spänd stämning mellan de två sidorna och saker började gå väldigt fel. Ryttare från Västgöta kavalleriregemente började avancera mot dalkarlarna som svarade med ett kanonskott över deras huvuden. Den som avfyrat kanonen sköts då ner vilket ledde till att bönderna attackerade de västgötska ryttarna. Infanteriregementena från Uppland och Västmanland beordrades att öppna eld mot bönderna men vägrade. Det blev istället överste Carl Otto Lagercrantz Älvsborgs regemente som besvarade elden. Ett blodbad följde därpå som resulterade i 150 ihjälskjutna dalkarlar. Mer än 3000 av upprorsmännen togs till fånga levande. Upproret var nu de facto över även om det fanns de i landet som ville hämnas.

Som väntat så dömdes ledarna för upprorsrörelsen till döden av Svea hovrätt. Skinnar Per Andersson och Gustaf Schedin halshöggs tillsammans med fyra andra personer den 30 januari 1744. Wrangel blev satt på Varbergs fästning men fick nåd 1751. Var trettionde man i bondehären dömdes till spöstraff och utsågs genom lottning. En del dömdes till fängelsestraff och flera av dessa avled i fångenskap på de överfyllda fästningarna. De allra flesta som deltagit i upproret sändes emellertid hem utan straff efter att befolkningen i hemsocknarna lovat framtida trohet till statsmakten. Regeringen i Stockholm ansåg förmodligen att detta var den bästa strategin för att se till att något liknande inte hände igen.

En av de män från Dalarna som avled i den korta slutstriden i Stockholm var den knappt 30-årige bondsonen Erik Andersson från Vrebro i Bjursås socken i dagens Falu kommun som blivit faderlös ett par år tidigare och vars familj är en av åtskilliga tusen som finns med i vår medlemsdatabas på Släktingar.se. Vill du veta mer om din egen släkt i Dalarna? Då är du varmt välkommen som medlem hos oss.

En tanke på “Bondeupproret 1743 – Den stora daldansen

  1. Lars Peter Swahn

    Dala-upproret år 1743!
    Ja, jag hörde en del i min ungdom om detta att jag hade en förfader som hade varit med på ett ”Bondetåg” som min mormor sade, ja jag måste nog åtminstone ha varit runt 4 -5 år då hon berättade detta. Visst var det spännande dessa berättelser om vår släkt som min mormor berättade, men då vid den tiden så var det ju bara spännande och inget annat. Jag var ju inte så gammal och förstod ju inte allt och min mormor utelämnade väl en del saker på grund av min ålder.
    Hur som helst, så fick jag kännedom långt senare om detta, ja det var nog nästan 25 år senare då jag hade köpt Falu Kuriren för att kolla en del annonser just den dagen. Men då jag så satt och bläddrade i tidningen och kom till mittuppslaget så fick jag se rubriken.
    ”Pung Erik Ersson- Sveriges svar på Che Guevara”
    Då klickade det till och genast så kom jag att minnas det mormor berättat för mig, för så många år sedan. Tyvärr var hon sedan drygt 10 år redan död så det gick inte att fråga henne mer.
    Men hur som helst, Denne förfader hon hade berättat om var just denne ”Pung Erik Ersson”, en bonde från den lilla byn Östanmor uppe i Skeberg i Leksand. En man som tidigare hade varit soldat och bland annat hade varit med och skyddat svensk östkust mot den ”lede Ryssen” och även varit med på marschen i november 1718, till belägringen av den norska fästningen ”Fredriksten”. Men möttes innan de kom fram av meddelandet att vår svenska kung Karl XII då hade blivit skjuten och avlidit.
    Han gick under soldatnamnet ”Tätting” då, men den soldaten han hade fått ersätta kom tillbaka och Erik fick då lämna sin soldat tjänst och återgå till sitt arbete som bonde på egen gård där i Östanmor.
    Som så många andra bönder från Dalarna vid den här tiden så gick han liksom dem på arbetsvandringar till Stockholm för att arbeta som bland annat ”vedsågare”.
    När så oroligheterna började 1742 – 43. det var missväxt, kronan hade skrivit ut nya soldater som skulle ersätta de som gått åt i kriget mot ryssarna, ja det blev så dåligt med vuxna män på många orter att det inte gick att sköta jordbruken. det fanns byar som endast hade kvinnor, barn och orkeslösa gamla män kvar i gårdarna. Det var spänt och oroligt om vilken kung som skulle väljas då den dåvarande regenten inte hade någon arvinge och det var stor politik där både Ryssland och Danmark ville vara med och bestämma vilken det skulle bli som skulle överta den svenska tronen. Allmogen hade tröttnat på krigen och speciellt de höga befäl som de ansåg vara skyldiga till att det hade gått så illa mot ryssen och så många av deras söner och fäder dödade eller tillfånga tagits på slagfälten och krävde att dessa befäl skulle straffas. Man beslöt sig att marschera till Stockholm och som de sa ”Runka perukerna av herrarna”. Budkavlar skickades runt och man samlades för marsch. Leksands socken utrustade min förfader Pung Erik Erson med häst, färdkost och även pengar ur sockenkistan och skickade honom till Stockholm för att prata med kungen och framföra allmogens besvär. Detta framföres till kungen och då han sedan var på väg tillbaka så mötte han så de marscherande dalkarlarna, vände om och anslöt sig till dessa.
    Ja sedan så gick det ju som nog de flesta vet (Annars så går det att läsa bland annat i boken: ”Tragedin på torget”: Soldaterna i Dala-upproret 1743, av Alf Åberg.
    Min förfader Erik fånga togs till fånga och dömdes till döden tillsammans med andra ledare, men fick domen ändrad till 40 par spö och därefter 4 år på Bohus (Kungälvs) Fästning, där han satt dessa långa 4 år innan så släpptes ut och fick påbörja sin vandring hem till sin familj där uppe i byn Östanmor.
    det som är väldigt intressant är att det faktiskt finns ett antal brev kvar av dessa han skickade hem till sin kära hustru ”Brita Ersson (Persdotter)”. Där han bland annat skriver hur han längtar hem till sin kära hustru och barnen och undrar hur de klarar sig där uppe. En bror till honom bodde även han på gården så hon fick hjälp av honom att klara uppehället. En annan sak som han var fundersam över var det att kyrkan och socknen hade kommit med krav till Brita att hon skulle återbetala de pengar som socknen hade utrustat honom med för den stockholmsresa de skickat honom på, så han hade skrivit ett brev som han önskade att Brita skulle läsa upp i Leksands kyrka före själva andakten. Hur det gick vet jag inte med säkerhet, men jag tror att det löste sig och hon slapp återbetala pengarna.
    Ja han kom så hem och fortsatte sitt liv på gården och fortsatte även med arbetsvandringarna som vedsågare till Stockholm och året 1756 så blev det hans sista arbetsvandring och han avled där den 26 december 1756 och begravdes i en grav (som tyvärr är borta för länge sedan) på Maria Kyrkogård på Söder i Stockholm. En av hans svärsöner var även han med i Stockholm och skev även han hem till Brita, ett brev som även detta finns kvar efter så många år. där han berättat om begravningen och det runt om detta.
    Erik måste verkligen ha varit en omtyckt arbetare för den herre som han då arbetade vid påkostade Eriks svepningen med mera till begravningen.
    Denne min förfader som min mormor berättade om är jag den åttonde ättlingen efter honom.
    Det är jag, sedan min mor, därefter min mormor och så hennes mor (som var just en ”Pung”, så hennes morfar Pung Erik Larsson, så hans far Pung Lars Olsson och så hans mor Pung Brita Andersdotter, så hennes far Pung Anders Ersson och så självaste en av ledarna för senaste dala-upproret 1743 Pung Erik Ersson (Soldat Tätting) han som journalisten i Falu Kuriren jämförde med en långt senare ”Che Guevara”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *