En inblick i 1800-talets vardagsliv

Bondgård på 1800-talet

Det är inte ofta vi träffar på detaljerade och personliga redogörelser om hur livet såg ut för ”vanligt folk” men i detta blogginlägg tänkte vi berätta om en sådan som utan tvekan är något utöver det vanliga även om den skrevs av en bonde i den östgötska skogsbygden.

Mannen det handlar om är bonden och riksdagsmannen Anders Petter Andersson (1813-1894) som levde på gården Bohyttan i Tjällmo socken i norra Östergötland, en gård som tidigare legat under den östgötska bergslagen fram till dess upphörande under hans levnadstid. Under mer än 60 år skrev han på egen hand ner iakttagelser och upplevelser från sitt liv vilka slutligen samlades i tryckt form året innan hans död.

Anders Petter börjar berättelsen med sin födelse den 18 september 1813 på Bohyttan och säger att han härstammar på fädernet från en finnsläkt som anlitats av Finspångs ägare på 1500- eller 1600-talet för att undervisa traktens befolkning i bättre kolningsmetoder, något som naturligtvis gynnade brukens ägare. Valloner fanns det en hel del i den östgötska bergslagen under brukens utveckling men finnar är svårare att hitta. Det finns dock ingen direkt anledning att tvivla över den nedtecknade familjetraditionen då hans äldsta kända förfader på fädernet hette Markus och torde ha varit född omkring 1570, ett för trakten mycket ovanligt namn som mycket riktigt tyder på finskt ursprung.

Ett av hans tidigaste minnen från barndomen var när han under vintern och våren 1816 matade skator, sparvar och andra småfåglar som han blev så god vän med att de åt direkt ur handen på honom. Detta var enligt han själv inte helt vanligt förekommande då ”allmogen hyste nämligen på den tiden ingen djupare medkänsla för djuren”.

På morgonen på treårsdagen fick Anders Petter klä på sig sina allra första byxor, något han var mycket stolt över. Samma år revs familjens gamla ryggåsstuga som haft så höga trösklar att han ofta fått blåmärken och bulor i både ansikte och huvud när han kravlat över dem. Under sommaren flyttade de in i sin nya stuga som ”var vida förmer än de andra bondstugorna i den trakten” men även den revs under hans levnad.

Precis som de flesta andra äldre män så berättar Anders Petter mer än gärna om skillnaden i synen på barnuppfostran nu och då. När han var i fyraårsåldern så hade han kommit hem sent på kvällen och trampade rakt på en spik som stack upp från en bräda. Naturligtvis resulterade det i gråt och jämmer trots att ”vi allmogebarn på den tiden uppfostrades till att med mera lugn fördraga kroppsplågor än barnen av vår nervösa tid”.

Från fyra års ålder så fick han börja sköta sig själv om dagarna. Tillsammans med grannbarnen så lekte de ute i skog och mark under den varmare delen av året. De lärde sig då simma, klättra i träd, bygga kvarnar och fiska. De gjorde alla sina leksaker själva och när Anders Petter betraktade omgivningen på sin ålders höst så syntes det för honom vara ”upp och ner-vända världen”. Han såg långa pojkar som var sju eller åtta år gamla följas åt av barnpigor vid den minsta utflykt från hemmet och ur stånd att sköta sig själva ”vid de alldagligaste situationer i livet”.

Barnen på hans tid kunde enligt honom själv gå hela dagarna genomvåta utan att få den minsta snuva efteråt och hoppa över både ett och två mål om dagen utan att gråta över hunger. De kunde också roa sig själva utan att be mor eller far om pengar för att köpa dyra leksaker.

Vid sex eller sju års ålder så tog han sina första steg in i arbetslivet då han tillsammans med andra gossar vallade kreatur i skogarna. Det var dock inte bara hårt arbete för de unga pojkarna utan de roade sig med att tävla om vem som kunde klättra fortast upp till toppen av de högsta tallarna. ”Intet träd var för högt för oss”, berättar han. Särskilt populära var träden som stod uppe på höjderna där utsikten imponerade på de unga pojkarna.

Under vallgången så passade de också på att studera djurlivet. De lärde sig sångfåglarnas läten och att härma dessa. En del av dem blev på köpet enligt honom själv lika goda artkännare ”som vilken zoolog som helst”. Anders Petter var särskilt intresserad av myrorna och kunde ligga i timmar och studera en enstaka myra på dess vandringar.

Älgarna tycks ha varit både många och ganska tama i dessa trakter på hans tid för han berättar att de ofta dök upp mitt bland boskapen när pojkarna skulle samla ihop dem och räkna dem så att ingen gick förlorad. Vargar var också en vanlig syn på den tiden och från stugans fönster kunde de ibland få syn på flockar om 8-10 vargar. Till skillnad från skogens övriga invånare så hyste han ingen större sympati till dess rovdjur och var glad att de sedan dess utrotats i trakten.

När Anders Petter var fem och ett halvt år gammal så började han skämmas för att han inte kunde läsa när andra i hans omgivningen läste. Hans mor började då undervisa honom och fadern började lära honom skriva. Snart hade den unga pojken lärt sig både läsa och skriva och plöjde snabbt igenom det fåtal böcker som fanns i föräldrarnas hem. Han fick därefter låna böcker av en ung präst i Tjällmo vilka han läste från pärm till pärm med samma lust trots att han bara förstod en bråkdel av innehållet.

Anders Petters liv kunde ha blivit betydligt kortare. Våren 1819 insjuknade han nämligen i en svår nervfeber (oftast motsvarande tyfoidfeber) och han svävade i drygt två månader mellan liv och död. Lyckligtvis tillfrisknade han till skillnad från många andra som drabbades av den allvarliga sjukdomen.

Anders Petter berättare vidare om halsbrytande kälkfärder om vintrarna, skogseld, torka, skördar och allt annat som hör livet på landet till, likaså att han själv började göra dagsverken åt Finspång vid 16 års ålder. Barndomen och ungdomen såg han nu tillbaka på som en mycket lycklig tid i hans liv.

Sommaren 1840 råkade Anders Petter återigen ut för en händelse som kunde ha gjort slut på hans tid på jorden. Under ett snabbt tilltagande åskoväder träffades nämligen han själv och flera andra av blixten. Han slogs medvetslös men repade sig efter en halvtimme.

Anders Petter ägnar även ett stycka åt att hylla sin hustru under titeln ”Mitt käraste minne”. Paret vigdes innan hon fyllt 18 år och de levde nära 60 år tillsammans innan hon avled efter flera års sjukdom.

Han avslutar sin berättelse med några kortare politiska kommentarer där han bland annat säger sig vara frisinnad och vilja ha lika rättigheter och skyldigheter för alla medborgare. Han ville vidare ha bort införseltullar och militarismen från Europa då fattiga människor alltid drabbades hårdast av dess effekter.

Anders Petter Anderssons nedtecknade livserfarenheter hör naturligtvis till ovanligheterna för sin tid men även om man inte har någon egen koppling till familjen så är det intressant läsning och ger en unik inblick i hur vardagslivet såg ut för en lantbrukare under en stor del av 1800-talet. Blandningen av ren fakta och personliga reflektioner gör skildringen levande och spännande än idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *