Bondeupproret 1743 – Den stora daldansen

Budkavle från Hedemora 1743

Budkavle från Hedemora 1743

Även om Sverige till skillnad från många andra länder har varit förskonat från inbördeskrig så har det förekommit flera uppror inom landet. Vi tänkte här berätta om ett av dessa, nämligen Dalupproret 1743, även känt som det fjärde dalupproret eller ”Den stora daldansen”.

Upprorets orsaker var flera. Under frihetstiden så hade allt fler beslut fattats av regenterna i Stockholm vilket ledde till ett allmänt missnöje hos landets bönder som tidigare åtminstone känt att de fått göra sin röst hörd. I Dalarna var missnöjet särskilt starkt, inte minst på grund av hattpartiets inskränkningar i frihandeln över den norska gränsen. Efter det svåra ryska kriget 1741-1743, en rödsotsepidemi samt missväxt 1742 med påföljande svält så rann bägaren över.

I Dalarna ville man först se den ryska kejsarinnan Elisabets systerson, hertig Karl Peter Ulrik av Holstein, som ny tronföljare i Sverige för att på så vis få ett slut på krigen som lett till svåra förluster inom Dalregementet. Denne utsågs emellertid till rysk tronföljare och istället ville man nu tvinga fram valet av den danske kronprinsen Fredrik (senare Fredrik V).

På en sockenstämma i Leksands socken den 30 maj 1742 diskuterades uppror och allmogen i Dalarna hade även inlett kontakter med upprorsmän i andra delar av Sverige. Under sommaren protesterade bönder i Södermanland, Närke, Västmanland och Uppland mot utskrivningar av soldater och ville ersätta denna med en allmän beväpning av bönderna, något som makten i Stockholm säkerligen såg som en farlig utveckling. I början på 1743 så vägrade bönderna i Hälsingland att lämna ut sina soldater till den svenska armén och ställde bland annat krav på skattelättnader efter föregående års missväxt.

Den 8 mars 1743 talade en grupp bönder från Dalarna inför riksdagen där man framförde sina åsikter men det gav inte önskat resultat. Den 15 maj lästes ett varningsbrev upp i samtliga kyrkor i Dalarna där regeringen genom landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt bland annat gav order om att helt enkelt upplösa hela Dalregementet. Detta sågs av länets allmoge som en krigsförklaring från Stockholm och det kom därför att bli upprorets startskott.

Den 30 maj 1743 fattades beslut om resning i Mora och den 8 juni organiserade man sig i Falun med Skinnar Per Andersson från Sollerön i Mora som ledare, Insjö kopparverks bokhållare Gustaf Schedin som högsta befäl och majoren och adelsmannen Vilhelm Gustaf Wrangel som militär rådgivare. Invånarna i hela övre Dalarna kallades genom budkavlar, här ett exempel från Hedemora socken:

”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.

Under marschen försåg man sig med vapen och proviant från kronans och bergslagets förråd i trakten och den 11 juni begav man sig mot Stockholm med landshövdingen och några ytterligare ståndspersoner som fångar. Större delen av befolkningen som möttes på vägen gav upprorsmännen sitt stöd och trots att regeringens utsända försökte stoppa dem på vägen så tågade de hela vägen fram till Norrtull i huvudstaden. Där hade regeringstrogna trupper samlats för att stoppa dalkarlarna men kung Fredrik I förbjöd dessa att använda våld och efter att förhandlingar inte gett något resultat så tog sig de tillresta in i staden den 20 juni.

Två dagar senare, den 22 juni, lät man vid Norrmalmstorg (idag Gustaf Adolfs torg) meddela dalkarlarna att de som inte lagt ner vapen före klockan 5 skulle behandlas som förrädare. När dessa börjat samla sig vid torget blev det en spänd stämning mellan de två sidorna och saker började gå väldigt fel. Ryttare från Västgöta kavalleriregemente började avancera mot dalkarlarna som svarade med ett kanonskott över deras huvuden. Den som avfyrat kanonen sköts då ner vilket ledde till att bönderna attackerade de västgötska ryttarna. Infanteriregementena från Uppland och Västmanland beordrades att öppna eld mot bönderna men vägrade. Det blev istället överste Carl Otto Lagercrantz Älvsborgs regemente som besvarade elden. Ett blodbad följde därpå som resulterade i 150 ihjälskjutna dalkarlar. Mer än 3000 av upprorsmännen togs till fånga levande. Upproret var nu de facto över även om det fanns de i landet som ville hämnas.

Som väntat så dömdes ledarna för upprorsrörelsen till döden av Svea hovrätt. Skinnar Per Andersson och Gustaf Schedin halshöggs tillsammans med fyra andra personer den 30 januari 1744. Wrangel blev satt på Varbergs fästning men fick nåd 1751. Var trettionde man i bondehären dömdes till spöstraff och utsågs genom lottning. En del dömdes till fängelsestraff och flera av dessa avled i fångenskap på de överfyllda fästningarna. De allra flesta som deltagit i upproret sändes emellertid hem utan straff efter att befolkningen i hemsocknarna lovat framtida trohet till statsmakten. Regeringen i Stockholm ansåg förmodligen att detta var den bästa strategin för att se till att något liknande inte hände igen.

En av de män från Dalarna som avled i den korta slutstriden i Stockholm var den knappt 30-årige bondsonen Erik Andersson från Vrebro i Bjursås socken i dagens Falu kommun som blivit faderlös ett par år tidigare och vars familj är en av åtskilliga tusen som finns med i vår medlemsdatabas på Släktingar.se. Vill du veta mer om din egen släkt i Dalarna? Då är du varmt välkommen som medlem hos oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *