Svenskar i London på 1700-talet

London 1751

Vid 1700-talets början så var Sverige på väg att bli en internationell stormakt och det var då också naturligt att fler svenskar begav sig till andra delar av världen, framför allt de europeiska storstäderna. Vi tänkte här berätta lite om några svenskar som hamnade i den engelska huvudstaden London som också växte mycket snabbt under 1700-talet.

I London fanns tidigt en svensk församling. Redan 1710 bildades Ulrika Eleonora församling som en av de första svenska utlandsförsamlingarna. Det fanns då ingen egen kyrka men en första sådan uppfördes 1728 vid hamnen i stadsdelen Wapping. Denna kyrka användes ända fram till 1911 då en helt ny kyrka byggdes på Harcourt Street i stadsdelen Marylebone, ritad av arkitekten Herbert Wigglesworth. Församlingen är ett eget pastorat men lyder under Visby stift inom Svenska kyrkan. Kyrkklockorna i den nya kyrkan kommer från den nedlagda sjömanskyrkan i belgiska Antwerpen samt från fartyget Patricia.

För de allra första åren i församlingens liv finns inga riktiga kyrkböcker bevarade men en del notiser från 1710-talet har förts in i efterhand efter uppgifter från föräldrarna. Det handlar då endast om två familjer. Det är dels handelsmannen Carl Brander och hans hustru Margareta Catharina Spieker och dels Olof Rönling vilken senare blev svensk konsul i Tunis och begravdes på den protestantiska kyrkogården i den tunisiska huvudstaden. Bägge dessa familjer hade kopplingar till Stockholm. Carl Branders syster blev för övrigt morfars mormor till tidningen Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta (1801-1872).

Carl Branders son Gustav Brander (1721-1787) drev tillsammans med kusinen Abraham Spalding (1712-1782) ett framgångsrikt handelshus i London. Gustav var bland annat direktör i Bank of England mellan 1761 och 1779 samt medlem i Royal Society och kurator vid det anrika British Museum. Handelshuset Spalding & Brander var en stor importör av stångjärn från Sverige till London, en av de viktigaste svenska exportvarorna på den tiden.

Förutom handelsmän så var det framför allt hantverkare och sjömän som hamnade i London. 1731 vigdes exempelvis hattmakaren Lorens Sjöberg med änkan Helena Smith. Ibland hittar man också värdefull information om emigranternas härkomst. Den 18 maj 1752 vigdes skräddaren Peter Åberg, född i Växjö stad i Småland vid Martha Nilsdotter som uppges vara född ”icke långt ifrån Uddevalla”. Av naturliga orsaker så är Göteborg och Stockholm överrepresenterade i den svenska församlingen i London då det var via havet man reste.

På 1720-talet fanns också en svensk hattmakare i London vid namn Erik Örn som var gift med en engelska som hette Anne Smadley. En del personer förde en mer anonym tillvaro i kyrkböckerna. Den 9 september 1724 föds gossen Johan, son till sjömannen Olof Olofsson och hans hustru Anna Andersdotter. Huruvida detta är ett svenskt par är osäkert då de norska sjömännen ”Rolandt Edwards” och Erasmus Olofsson ställde upp som faddrar vid dopet. Möjligen var Olof också norrman.

I den tidiga dödboken för församlingen hittar vi ett par intressanta notiser som sticker ut lite extra. Den 28 februari 1725 avlider ”en gammal fattig sjöman” Lorents vilken berättas vara över 100 år gammal och född på Gotland. Åldern ska man nog ta med en ordentlig nypa salt i det här fallet. Samma år hittar vi lagman Gyllenadlers son från Arboga Gustaf Adolph Gyllenadler (född 1704) som drunknade den 16 augusti vid Barbados i Västindien.

En tidig dödsnotis i församlingen

Den första prästen i den svenska församlingen i London blev en ung magister vid namn Martin Hegardt (född 1685) som redan var bosatt i staden för att studera orientaliska språk. Han stannade emellertid bara ett par år innan han fortsatte studera vid flera europeiska universitet för att slutligen bli professor i Lund. Hegardts efterträdare blev Olof Nordborg som misskötte församlingen och kallades hem till Sverige 1724 för att istället bli kyrkoherde i Fredsberg i Västergötland. Han begick sedan självmord 1745. Medan församlingens invånare samlade sig till gudstjänsten gick han ut och kastade sig i en damm efter att strax innan ha skurit sig i halsen med en kniv.

Nästa präst i församlingen blev Jakob Serenius (1700-1776) som var prästson från Färentuna i Uppland som förefaller ha varit en betydligt mer stabil och jordnära prästman. Under hans tid blev församlingen bättre organiserad och en riktig kyrkbok började föras. Han stannade i London till 1735 då han blev kyrkoherde i Nyköping dit han också tog med sig konfirmationen som tidigare inte förekommit i Sverige. Kyrkoherde i församlingen idag (2018) är Eric Muhl som tidigare var kontraktsporst och kyrkoherde i Stenungsund.

• ← Familjen Ingrosso/Wahlgren – en kändistät släkt
• Förändringar i Digitala forskarsalen hos Riksarkivet →