Normering eller normalisering av förnamn

Normering eller normalisering av namn innebär att man ersätter olika namnvarianter av samma ursprungsnamn med en av dessa varianter vilken anses vara normalformen. Detta härrör från äldre tid då det saknades stavningsregler i det svenska språket och såväl namn som vanliga ord förekom därför i många olika stavningsvarianter. Det var först under 1800-talet som vi började få stavningsregler i Sverige och en viktig vändpunkt blev det nordiska rättstavningsmötet som hölls i Stockholm 1869.

Det råder delade meningar bland släktforskare huruvida normering bör tillämpas eller inte men även hur normeringen ska ske. De som är emot normering brukar hävda att man ska försöka bevara den historiska stavningen. Då uppkommer dock problemet att det är vanligt att samma persons namn skrivs på flera olika sätt under dennes levnadstid. Man kan naturligtvis bevara den historiska stavningen genom att helt enkelt citera texter även om man normerar namnet i övriga redovisningar. I moderna publikationer har normering trots allt blivit en norm. Språken utvecklas ständigt och stavningen bör rimligtvis utvecklas mot att stavningen överensstämmer med uttalet.

Oavsett om man förespråkar normering eller inte så är det viktigt för släktforskare att veta vilka namnformer som är att betrakta som olika varianter av samma namn. Rena stavningsskillnader som Pehr och Per kanske är självklara för de flesta men att Magnus och Måns kan användas om vartannat för samma person är något som en nybörjare inte alltid inser. Här nedan presenterar vi därför en sammanställning över några av de vanligast förekommande namnen och namnvarianterna i äldre tid.

  • Anna – varianter Annica, Annika
  • Börje – varianter Berge, Birger, Börge
  • Helena – varianter Elin, Lena
  • Elisabet – varianter Elisabeth, Lisa, Lisbet, Lisbeth, Lisken
  • Johan – varianter Jaën, Jahan, Jan, Johannes
  • Jonas – varianter Joen, Jon
  • Katarina – varianter Caisa, Cajsa, Carin, Catharina, Kajsa, Karin, Katharina
  • Kerstin – varianter Chierstin, Cherstin, Christina, Kierstin, Kirstin, Kristina, Stina
  • Margareta – varianter Greta, Märet (ovanligare)
  • Maria – variant Maja
  • Måns – variant Magnus
  • Per – varianter Pehr, Peter, Petter, Pähr, Pär

I modern tid måste man naturligtvis frångå vanliga normeringsregler eftersom exempelvis Jan, Johan och Johannes med tiden utvecklats till skilda namn. Exakt var man ska dra gränsen är upp till var och en men en lämplig rekommendation är att dra gränsen där olika namnvarianter börjar användas mer konsekvent. Under 1800-talet övergick Johan till Jaën eller Jan i stora delar av landet och gav därmed upphov till patronymikonet Jansson som sedan blev ett släktnamn. I det sammanhanget blir det mer naturligt att använda Jan än Johan i sina släktsammanställningar.

En tanke på “Normering eller normalisering av förnamn

  1. Pingback: Två barn med samma namn? | Släktingar-bloggen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *