Kvinnor och män i släktforsknings-Sverige
Flera gånger på senare år så har frågan ”Var är kvinnorna?” ställts i olika släktforskningssammanhang när det har varit tydlig övervikt åt andra hållet. Svaret brukar bli något i stil med att ”det är bara att bidra” men är det verkligen så enkelt? Hur står det egentligen till med jämställdheten i släktforsknings-Sverige?
Släktforskarnas årsbok har alltsedan 1988 varit lite av Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp och skyltfönster och brukar varje år innehålla ett tiotal längre artiklar. Av 13 artiklar i årsboken för år 2020 så var 9 skrivna av män. Samma mönster ser vi när vi tittar på närmast föregående år – 2019 så är siffran av 11 av 16 och för 2018 hela 10 av 14 artiklar. Räknar man samman de tre åren så har 70% av artiklarna en manlig upphovsman. Bokens redaktör är kanske inte helt överraskande också en man nämligen ingen mindre än Ted Rosvall.
Samma manliga dominans kan vi se i Sveriges Släktforskarförbunds historia. Av sex förbundsordförande sedan starten 1986 så hittar vi endast en kvinna (Barbro Stålheim) och alltsedan 2014 är Erland Ringborg förbundets ledare. I nuvarande styrelse är det också en tydlig manlig övervikt.
Genealogiska Föreningen ger ut den eminenta och ofta relativt djuplodande medlemstidskriften Släkt och Hävd. Här är den manliga dominansen ännu tydligare än i Sveriges släktforskarförbund. I januari i år flaggade redaktionen för att 14 av 15 köande textbidrag var skrivna av män! I föregående nummer av tidskriften hade också endast en artikel en kvinnlig författare. I föreningens ledning hittar vi också bara 3 kvinnor tillsammans med 11 män.
Ett antal medlemmar knutna till Genealogiska Föreningen samlades nyligen i en informell grupp kring temat att registrera skattehandlingar i Excel. Det handlade då om nio män och noll kvinnor (!).
Rent reflexmässigt skulle kanske många gissa att det ser sämre ut med jämställdheten när teknik och datorer kommer med i bilden men i släktforsknings-Sverige är det faktiskt helt tvärtom. I styrelsen för den nationella DIS (Föreningen för datorhjälp i släktforskningen) så sitter faktiskt 6 män och 5 kvinnor.
Varför är det så här?
Är det då så enkelt som föreningarnas ansvariga ofta påstår att kvinnorna bara måste bidra mer? Jag tror inte det. Dels handlar det om att föreningarna måste anpassa sin verksamhet så att den tilltalar bägge könen (om nu jämställdhet är något man önskar prioritera) men satt i ett större perspektiv så är den här ojämlikheten inte alls typisk för släktforskningen.
När SCB senast undersökte vad vi svenskar använder vår tid till så visade det sig att vi män varje vecka lägger i snitt 2 timmar och 20 minuter mer av fritiden på våra fritidsintressen jämfört med kvinnorna. Detta innebär att vi har 120 timmar (!) extra varje år och då är det självklart också så att männen kan bidra med fler texter till föreningarnas böcker och tidskrifter.
Nästa naturliga fråga blir då – vad gör kvinnorna istället? Det är fortfarande så att kvinnorna i allmänhet tar ett större ansvar för barn, hem och familj även om det självklart ser väldigt annorlunda ut från familj till familj. Börjar en hobby som släktforskning då att kännas mer som ett jobb än en hobby – vilket lätt blir fallet när man ”nördar ner sig” på det vis som exempelvis Genealogiska Föreningen gärna gör – då är det helt enkelt inte roligt längre.
Vad tycker ni själva om ojämlikheten i släktforskningen? Vad tror ni det beror på och vad kan man göra åt det? Ska man göra något åt det?
Ett annat sätt att se på saken är att ideellt arbete är en uppoffring. Fler män än kvinnor utför uppoffrande arbete i föreningslivet, vare sig det handlar om styrelsearbete, att tvätta matchställ eller att registrera skattehandlingar i Excel.
Jag menar inte att det är synd om männen. Jag förstår snarare inte varför saken ska diskuteras som en jämställdhetsfråga.