En grov hustrumisshandel i 1700-talets Östergötland
Tjällmo kyrka
I augusti 1692 föddes en pojke vid namn Erik på gården Perstorp i Tjällmo socken mellan Motala och Finspång i norra Östergötland. Som enda son i familjen så tog han över gårdsbruket efter föräldrarna. 27 år gammal gifte sig denne Erik Andersson med en kvinna vid namn Katarina Mårtensdotter. Paret skulle komma att få hela nio barn tillsammans men trots detta synes det ha varit allt annat än ett lyckligt familjeliv hemma på gården.
Normalt sett så samlades förr i tiden alla rättsliga ärenden inom ett härad vid ett vinterting och ett sommarting under året. Undantagen var när något mycket allvarligt brott hade begåtts såsom mord. Sådana akuta ärenden togs upp så snart som möjligt vid ett extrainkallat så kallat urtima ting. Så skedde också vid Tjällmo gästgivaregård den 28 juni 1738. Häradets nämndemän närvarade, liksom kronans länsman Johan Kyllenbeck och den extraordinarie domaren Gustaf Spalding.
Anledningen till det urtima tinget var att bonden Erik Andersson i Perstorp två veckor tidigare, den 14 juni samma år, hade ”av onsko och bitterhet” huggit sin hustru med en yxa så att hon fått tre stora sår och ett hål i huvudet av yxhammaren. Skadorna var så pass svåra att man först inte hade någon förhoppning om att hon skulle överleva.
Ofta brukar det finnas alkohol med i bilden när den här typen av brott begås men inget sådant nämns vid rätten. Däremot så berättade Erik själv att han sedan sina föräldrars död (vid början av 1730-talet) haft onda tankar om att göra sin hustru illa, dock inte på det sätt som nu skett. Såväl nämndemännen som Erik Anderssons grannar i Perstorp vittnade också om att han ”varit mycket svår” såväl mot sin hustru som sina föräldrar medan de levde samt ”alltid haft elakt tal om sig”.
Erik Andersson hade sedan händelsen suttit fängslad på Linköpings slott och berättades vara 46 år gammal, ”liten och stadig till växten med mörk och skarp uppsyn”. Det hela ska ha börjat på morgonen tisdagen den 13 juni då hustrun bett Erik att gå ut och arbeta. Hon ska då ha sagt ”at om han eij ginge, hade hon wäl en annan”. Detta fick Erik att se svart varav man kanske kan sluta sig till att han var en extremt svartsjuk man.
Morgonen därpå så följde Erik med hustrun och den unga sonen Jan/Johan (född 1724) när de skulle samla bränsle till elden. Efter att ha skickat hem sonen med sitt lass så uppstod någon ordväxling mellan de äkta makarna, vars exakta lydelse är oklar då Katarina endast mindes delar av händelseförloppet efter den svåra misshandeln. Katarina berättade i alla fall att hennes man alltid misstrott henne och beskyllt henne för kättja.
Eriks äldre son Mårten hade hittat sin svårt skadade och tillfälligt medvetslösa mor i en hage med blod rinnande från huvudet, sidan och armen. Han beskrev själv att ”ryggen var avhuggen” på henne. Vid besiktning av skadorna så var det största av dessa ett sår i ryggen över ett kvarter (ca 15 centimeter) långt. Han bad några grannar om hjälp vilka försökte stoppa den största blödningen med händer och kläder innan de bar henne därifrån i lakan.
Erik verkade av allt att döma inte på något vis ha ångrat sin gärning efteråt men han erkände inför rätten att rispor på hans hals hade uppstått när han efteråt försökt ta livet av sig med en slö kniv. Han hade dock gett upp så snart det började göra ont.
Trots att flera vittnen bekräftat berättelsen och Erik själv erkänt sitt brott så förkunnades ingen dom. Anledningen var att Katarina trots sina mycket svåra skador hade överlevt och de två mindre såren nu hade läkt helt även om hon fortfarande hade svårt att bara vända sig i sängen och klagade över svår huvudvärk. De två nämndemän som skickades att undersöka henne kunde inte avgöra hennes framtidsutsikter och därför ville man inte avgöra målet innan man visste hur hennes hälsotillstånd utvecklades. Erik skickades därför tills vidare tillbaka till sitt nya hem på Linköpings slott.
Förlåtelse spelade under denna period en mycket central del i den kristna tron och Katarina sade sig vara villig att (återigen) förlåta sin man om han bättrade sig. Hur det blev med den saken är oklart men Erik kom i alla fall att återvända till sin hemsocken och avled ett drygt årtionde senare hos sonen Johan. Föräldrarnas destruktiva äktenskap satte dock förmodligen permanenta spår i familjen. Erik, hans föräldrar och andra nära släktingar hade alla en riktig gård att bruka (även om de i likhet med de flesta andra i Tjällmo på denna tid inte ägde gården själva) men alla barn i familjen fick nöja sig med en bistrare framtid på torp.
Sådana här dramatiska inblickar i våra förfäders liv kan man ibland ha turen (eller oturen beroende på hur man ser på det) att hitta när man släktforskar. Vi vill också passa på att påminna om vårt generösa påskerbjudande.
Ha en fortsatt trevlig påskhelg och ta hand om era nära och kära!