Intervju med Karl X Gustav
Målning av Sébastien Bourdon (Nationalmuseum).
Sverige under Karl X Gustav
Karl X Gustavs sexåriga regeringstid (1654-1660) präglades av intensiva krig, främst mot Polen och Danmark. Trots detta lyckades han utvidga Sveriges territorium avsevärt, bland annat genom ”Tåget över Bält” som ledde till freden i Roskilde och Sveriges största territoriella vinster. Fred slöts med både Polen och Danmark 1660, vilket markerade slutet på hans krigiska epok. Vad hade han själv för syn på sin samtid?
1. Hur såg de verkliga diskussionerna ut bakom kulisserna när drottning Kristina abdikerade? Var det helt hennes beslut, eller låg det politiska påtryckningar bakom?
Kristina var en märklig och lärd kvinna, men hon hade varken tålamod eller lust för det hårda arbete som följer med kronan. Hon var mer intresserad av böcker, filosofi och sällskapsliv än av att hålla en armé i fält och förhandla med hårda män i riksrådet. Jag tror hon förstod att stormaktstiden krävde en härskare som var villig att ständigt föra krig, och det var inte hon. Om det fanns påtryckningar? Självklart fanns det röster som hellre såg mig än henne på tronen. Men jag behövde ingen kupp. Det var helt enkelt en överlåtelse från den som inte ville regera, till den som var beredd att göra det.
2. Varför valde du nästan direkt efter trontillträdet att inleda krig mot Polen? Handlade det om rikets säkerhet eller din egen ära?
Många kallar det hunger, som om jag var en glupsk man som bara ville sluka länder för egen vinning. Men krig är det språk stormakter talar. Polen var redan försvagat av inre strider och yttre hot. Om vi inte slog till då, skulle någon annan göra det, och vi skulle stå svagare. Kriget gav oss möjligheten att säkra vårt inflytande i Östersjön och att ta kontroll över viktiga handelsvägar. Jag handlade inte för att stilla ett begär, utan för att förebygga framtida hot och skapa utrymme för Sverige att växa.
3. När du beslutade att låta armén marschera över isarna i Danmark 1658, visste du då hur farligt det var, eller var det en chansning som råkade lyckas?
Det var ett spel med döden, ja. Isen kunde brista när som helst och då skulle hela min här gå till botten med hästar, kanoner och allt. Men jag kände att det var en chans vi inte fick igen. Att marschera över havet i vinterns strängaste kyla var ett drag som fienden inte kunde föreställa sig. När vi väl stod på Själland var danskarna tagna på sängen. Det var ett av de mest djärva ögonblicken i svensk krigshistoria, och jag ångrar det inte en sekund – även om jag var fullt medveten om att vi kunde ha gått under.
4. Många såg freden som en enorm svensk seger, men andra menar att Sverige tog mer land än det kunde försvara. Var det övermod?
Vi tog Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. Det var inte bara en seger – det var ett slag i danskarnas hjärta. Övermod? Nej. Men jag erkänner att det alltid finns en risk att ta mer än man kan hålla. Ändå, om man inte griper tillfället när det kommer, kan det dröja hundra år innan man får samma chans igen. Jag ansåg att Sverige måste befästa sin position som Östersjöns dominerande makt. Att det skulle bli svårt att försvara dessa områden var något vi fick lösa efteråt. Först erövrar man, sedan organiserar man.
5. Bönder och borgare klagade över att skatterna sköt i höjden under dina krig. Hur försvarar du att folket fick betala så högt pris för dina fälttåg?
Ingen stormakt har byggts utan uppoffringar. Jag vet att folket knorrade över skatterna, att bönder sålde sin sista ko för att betala kronans krav. Men vad är alternativet? Att sitta stilla medan fienderna växer sig starkare? Nej. Skatter är krigets blod, och utan dem kan vi inte försörja soldater, bygga flottor eller belägra städer. Jag ser det inte som att jag plundrade mitt eget folk – jag köpte säkerhet och ära för deras räkning.
6. Du gav stora gods och inkomster till adeln för att hålla dem lojala. Var detta ett medvetet maktspel på folkets bekostnad?
Riket styrs inte av en ensam man, hur mycket kronan än glänser. Adelns stöd är avgörande, både i rådet och på slagfältet. När jag gav jord och inkomster till adelsmän var det inte av välvilja, utan för att försäkra mig om deras lojalitet. De höll sig lojala så länge de hade något att förlora. Det är politikens verklighet – makt är en kedja av ömsesidiga tjänster.
7. Var belägringen 1659 ett strategiskt misstag? Borde Sverige ha nöjt sig med Roskildefreden istället för att riskera allt?
Efter Roskilde hade vi chansen att göra det som ingen svensk kung före mig gjort – att slå ut Danmark helt och hållet som självständig stat. Om Köpenhamn hade fallit hade Öresund varit helt i vår hand. Ja, det var riskabelt, men en stormakt blir inte större av att stå stilla. När belägringen misslyckades förlorade vi mycket, men jag ångrar inte försöket. Historien gynnar dem som vågar.
8. Din hastiga död 1660 kom som en chock. Hur länge hade du vetat att du var sjuk, och försökte du dölja det för att inte tappa greppet om makten?
Jag var medveten om att kroppen började svika mig. Långt fälttåg, kyla, dålig kost och ständiga ansträngningar bryter ner även den starkaste. Men att visa svaghet är att inbjuda till splittring. Riket behövde se sin kung som oförtröttlig, och det var så jag valde att framstå – ända tills jag inte längre kunde resa mig.
9. Du hade flera utomäktenskapliga barn. Hur såg du själv på ditt ansvar som far utanför äktenskapet?
Mitt privatliv har aldrig varit enkelt. Jag hade ansvar för ätten, för riket och för allianser genom äktenskap. Kärlek var en lyx jag inte alltid kunde unna mig, och ja, jag hade barn utanför äktenskapet. Men jag försökte ge dem det jag kunde, även om de aldrig kunde bli arvingar till kronan. En kung är inte en privatperson – han är en institution. Mitt liv var styrt av rikets behov, inte mitt hjärtas nycker.
10. Om du hade levt längre, vad var din plan för att Sverige skulle kunna behålla sin stormaktsställning utan att slitas sönder av krig och skulder?
Min dröm var att göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Att våra städer, från Göteborg till Riga, skulle bindas samman av handel och sjömakt, och att inga fiender skulle kunna hota oss från kusten. Jag visste att det krävde hårda slag, men också fred för att bygga upp det vi erövrat. Om jag hade fått tio år till, hade Sverige kunnat befästa sin ställning och kanske undvika de ständiga krigen som skulle följa. Men stormaktstiden är obarmhärtig – man får aldrig den tid man tror sig ha.
11. Hur skulle du jämföra det Putin gör idag med det du gjorde på din tid? Är det legtitima mål för en nation?
Den jämförelsen är farlig, ty tider och seder äro skilda som natt och dag, men måhända kan jag tala i principer.
På min tid var riken i ständig kamp om land, hamnar och handelsvägar. Den som icke tog, blev tagen. Stormakter mättes i fältslag, ej i diplomatiska råd. När jag drog svärd mot Polen och Danmark var det för att säkra Sveriges herravälde över Östersjön, att kontrollera tullar, handel och försvarslinjer. I vår världsordning var detta ej blott accepterat, utan förväntat av en konung som ville bevara sitt rike.
Men i edra dagar, där man talar om folkrätt och nationers suveränitet som heliga grundpelare, har spelplanen förändrats. I min tid var legimitet lika med styrka och Guds välvilja, ofta tolkat genom seger i strid. I eder tid säges legitimitet komma genom överenskommelser, fördrag och folkens självbestämmande.
Så, om jag vore i Putins stövlar i det tjugoförsta seklet, skulle jag finna att hans mål prövas efter andra måttstockar än mina. Han må mena sig återställa forna gränser eller säkra inflytande, men om världen i dag säger att sådant bryter mot den ordning de själva satt, då betraktas det som övergrepp. I min värld var det snarare svaghet att ej söka dessa mål.
Kort sagt: på min tid var det legitima mål för en nation att med svärd taga vad man kunde hålla. I edra dagar är det endast legitimt om världen gemensamt har givit sitt bifall – och det sker sällan när ett land vill taga mer än det har.
12. Vad skulle du vilja ändra i dagens Sverige?
Om jag, Karl den Tionde, finge lägga hand på Sveriges styre i eder tid, skulle jag finna mycket att undra över.
Jag ser ett rike rikt på jord, skog och folk, men där modet att värna sitt eget synes ha mattats.För det första skulle jag stärka försvaret. I min tid visste var man och kvinna att friheten kostar, och att ett rike utan vapen är som en borg utan murar. Ni har i långliga tider levt utan krig, och det har gjort eder bekväma. Men hotet kommer alltid, förr eller senare, och då gäller det att stå redo innan fienden är vid porten.
För det andra skulle jag skärpa fosterlandskänslan. I mitt rike var Sverige något man kämpade och blödde för. I eder tid hör jag ofta tal om att världen är viktigare än hemmet, att man skall öppna sig för alla vindar. En viss gästfrihet är god, men om man glömmer sitt eget hus medan man bygger grannens, faller båda till slut.
För det tredje skulle jag se till att landets rikedomar nyttjas för folkets styrka, ej enbart för bekvämlighet. Ett starkt folk behöver arbete, disciplin och mål – ej blott välfärd som delas utan krav. På min tid byggdes stormakten av möda och uppoffring; i dag förefaller många tro att den kan bevaras med tal och löften.
Slutligen skulle jag, om tiderna tillät, återge riket en känsla av ärelystnad – icke för att föra er ut i erövringskrig, men för att ni åter skall sträva högre än att endast förvalta det ni har. Ett folk som inte söker växa, krymper, om så blott i själ och sinne.
Vi riktar ett stort tack till Karl X Gustav för att han tog sig tid till att tala med vår reporter. Kanske har du som många andra svenskar själv förfäder som deltog i krigen mot Danmark?