Svenska släktnamn från 1500-talet till idag

Några av de första släktnamnen i Sverige bars av adelsmännen på våra slott. Här Bjärka-Säby utanför Linköping.

Än idag så tillhör namn som Andersson och Svensson de absolut vanligaste efternamnen i Sverige men deras andel minskar för var dag som går, dels för att fler väljer att byta sina efternamn eller gifter sig till ett annat släktnamn och dels på grund av invandring. 1982 hade 40% av Sveriges befolkning ett sonnamn. År 2012 hade andelen sjunkit till strax under 30%. Dessa så kallade sonnamn bildades normalt sett på 1800-talet som patronymikon, det vill säga från faderns förnamn.

Andelen sonnamn skiljer sig dock betydligt mellan de olika landsdelarna. I Blekinge så har närmare hälften av invånarna ett sonnamn medan färre än var femte stockholmare bär ett sådant. Till viss del beror det på att Stockholm har större invandring från andra länder. 1901 förändrades namnskicket i Sverige i och med att användandet av patronymikon (samt den betydligt ovanligare varianten metronymikon där moderns förnamn används) förbjöds i den nya namnlagen som trädde i kraft detta år. Idag är det emellertid återigen tillåtet att bilda namn på det viset om man så önskar.

I Sverige så började vi använda släktnamn senare än i flera andra länder på den europeiska kontinenten. Före 1500-talet så förekom de i stort sett inte i landet och under 1500-talet så var det främst vissa adelsfamiljer och en del invandrade tyska köpmän som använde sig av släktnamn. Under 1600-talet spred sig användningen till präster, handelsmän, hantverkare och andra som hade ett yrke utanför jordbrukandet. Under 1800-talet började även många bönder att anta släktnamn, inte minst i Norrland där åtskilliga släktnamn nu bildades av hembyns namn.

Utöver de ofta ganska fantasifulla adliga namnen i Sverige så är några av de äldsta släktnamnen i Sverige av utländsk härkomst, till exempel 1600-talets invandrade smedsläkter (ofta valloner) som Qvarfordt, Köhler och Drugge.

Latin var länge de lärda männens språk vilket ledde till att präster ofta skrev såväl förnamnet som efternamnet i latiniserad form. En präst som egentligen skulle hetat Olof Olofsson om han tagit över föräldrarnas gård kallade sig efter sina universitetsstudier istället för Olaus Olai. Prästerna kom till en början även att bilda släktnamn på liknande vis, inte sällan namn som slutade med -us såsom Bergius eller Bruzaeus. En del av dessa namn lever kvar än idag.

De allra vanligaste släktnamnen är naturinspirerade namn. Kanske växte det lindträd nära gården där personen växte upp. Då fanns det skäl att byta till namn som Lindberg, Lindström eller Lindgren som alla hör till de vanligaste efternamnen i vårt land efter sonnamnen. Det finns många olika släkter i alla delar av Sverige som bär dessa namn. Just släktnamn som slutar på -berg, -lund, -ström eller -gren är klart överrepresenterade.

De välkända soldatnamnen lever än idag kvar i efternamn som Rask, Frid, Lantz eller Björk. Bara för att man bär ett av dessa släktnamn så behöver det dock inte komma från ett soldatnamn utan det finns även andra personer som tagit sig sådana namn. Det krävs därför lite släktforskning innan man kan förvissa sig om det är ett soldatnamn eller inte.

Samtidigt som nya släktnamn tillkommer varje år så försvinner även en hel del. Ungefär 10000 namn om året lämnar namnstatistiken på grund av utvandring eller dödsfall.

På vår hemsida kan du nu också hitta en lista med svenska släktnamn som finns representerade i vår databas.

Fråga oss gärna om det är något annat du undrar om svenska släktnamn.

• ← Försvunna socknar
• Parneviks-anor →