Ett hustrumord utanför Svalöv i Skåne år 1745

Att misshandel i hemmet inte är en ny företeelse kommer nog knappast som en nyhet för någon men det är lyckligtvis sällan vi i släktforskningen träffar på exempel på dödlig utgång. Så illa gick det dock för bondhustrun Gertrud Rasmusdotter i Felestad utanför Svalöv i Skåne en augustidag för dryga 250 år sedan.

Gertrud Rasmusdotter föddes 1699 i den närliggande Näs socken (sedermera kallad Trollenäs) och hade kommit till Felestads socken i samband med att hon gifte sig med rusthållaren Truls Nilsson på hemmanet nr 4 i Felestads by. Efter dennes död 1733 gifte hon om sig med den dryga tio år yngre bonddrängen Årad Vivesson från en av granngårdarna i Felestad. Valet av ny make såg på pappret bra ut. Årad kom från en ansedd släkt i trakten och flera nära släktingar satt, hade suttit eller skulle komma att sitta som nämndemän i häradsrätten. Årads far brukade under en tid hela tre av gårdarna i Felestads by efter att pestens härjningar slagit ut en väsentlig del av befolkningen.

Idag slutar hälften av alla äktenskap i skilsmässa och även om skilsmässor bland bönder i 1700-talets Sverige var mycket ovanliga så innebär det naturligtvis inte att äktenskapen var lyckligare än i dagens Sverige. Kärleken må vara blind men just åldersskillnad är en riskfaktor som verkar öka sannolikheten för skilsmässa. I en studie som gjordes i USA år 2014 visade det sig att en differens i ålder på cirka ett år är det optimala. När åldersskillnaden ökar till fem år så ökade risken för skilsmässa med 18%. Skiljer det 10 år så ökade risken med hela 39%. Gertrud Rasmusdotters val av ny make var därför kanske inte helt idealt rent statistiskt.

Till en början var allt till synes frid och fröjd mellan makarna, precis som i de flesta nya äktenskap. Paret fick åtminstone två söner tillsammans som uppnådde vuxen ålder. I rättens protokoll berättas Årad också tidigare ha varit ”en sedlig, arbetsam samt förnuftig man” och hade det fortsatt på den vägen så hade han kanske själv senare blivit nämndeman liksom sina släktingar. Nu skulle han istället få besöka häradsrätten av en helt annan anledning.

Allteftersom försämrades dock relationen mellan Årad och Gertrud. Årad började ta till flaskan allt oftare, gårdsbruket försummades och han misshandlade sin hustru gång på gång. Missbruket hade med andra ord ungefär samma effekter år 1745 som år 2020. Den stora skillnaden var dock att i ett samhälle utan offentligt skyddsnät och där ensamstående kvinnor hade mycket små möjligheter till egen försörjning så satt de utsatta kvinnorna (och de hemmavarande barnen) fast i en rävsax. Även om släkt, vänner och präster oftast gjorde sitt bästa för att få dem på bättre tankar så var det långt ifrån alltid deras vädjan hörsammades.

Sommaren 1745 blev ödesdiger för Årad och Gertrud. Onsdagen den 28 augusti 1745 slog Årad sin hustru så illa med en stör att hon lämnade jordelivet redan nästa dag. Idag skulle denna händelse sannolikt bedömas som dråp av det svenska rättsväsendet och därför resultera i ett något mildare straff än regelrätta mord.

Årad Vivesson greps och ställdes inför häradsrätten där händelsen rannsakades noga som sig bör när allvarliga brott har begåtts. Häradets nämndemän kom till slutsatsen att han skulle dömas till döden men domen skulle därefter också bekräftas av hovrätten. Under den tid som gick mellan häradsrättens dom och den dag hovrätten hade möjlighet att ta upp ärendet så brukade såväl den dödes som förövarens familjer be för den dömdes liv och det brukade åtminstone senare under 1700-talet så gott som alltid sluta med att dödsdomen upphävdes. Den turen hade dock inte Årad Vivesson. Även hovrätten ansåg att Årad skulle:

…sig sielf till wälförtient straff och androm warnartigen till skräck och warning, lif mista, halshuggas och på det sättet steglas at hufwudet sättes på en påhle och den öfriga kroppen på ett stegel..

Årad Vivesson avrättades onsdagen den 5 mars 1746 på galgbacken i det närliggande Annelöv men historien tar ändå inte slut riktigt än. En månad senare kallades nämligen Årads bägge bröder Jöns och Per till rätten för att de låtit ta ner steglarna vid avrättningsplatsen och begravt sin broders huvudlösa kropp i ett förfallet kyrktorn på Felestads kyrkogård. Huruvida detta gjorts av omtanke för sin fallne broder och dennes familj eller för att upprätthålla släktens anseende kan man bara spekulera kring. Hur som helst så dömdes Jöns och Per att bekosta nya steglar, uppföra dessa samt forsla tillbaka sin brors kropp till galgbacken och där hänga upp honom på nytt.

Detta är kanske för många bara en tragisk historia från forna dagar men den kan fungera som en påminnelse till nutidens människor om att det kan vara en god idé att ta tag i alla allvarliga problem innan det är för sent, vare sig det är i familjen, på arbetsplatsen, i landet eller globalt.

Vill du veta mer om dina förfäder i Skåne eller någon annanstans i Sverige? Bli då medlem hos oss på Släktingar.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *