Dråp och avrättning i Östergötlands bergslag

I många länder praktiseras fortfarande dödsstraffet men i Sverige har ingen avrättats sedan den 23 november 1910 då rånmördaren Johan Alfred Ander giljotinerades på Långholmen i Stockholm. Denna gång tänkte vi berätta om en av de svenskar som gick denna våldsamma död till mötes för drygt 350 år sedan.

I dödboken för Hällestads socken i norra Östergötland – på den tiden en del av Östergötlands bergslag – träffade vi år 1660 på den kortfattade notisen som du ser ovan vilken lyder:

”Then 12 Martij aflifwadeß Laße i Högsefall och Anderß i Meelhult och begrafweß samma dagh och ladeß wed Kyrkioweggen emillan wapnhußdören och Kyrkiodören”.

För att hitta mer om denna uppenbarligen dramatiska händelse i socknen sökte vi oss vidare till domboken för Hällestad och Tjällmo tingslag inom Finspångaläns härad där vi kunde läsa mer om upprinnelsen till en av avrättningarna. Tingsprotokollen från 1600-talet är ofta ganska summariska jämfört med rättegångarna i senare tid men vid en så pass allvarlig incident tog man sig lyckligtvis tid till en något mer grundlig genomgång.

Det visade sig att Anders Olofsson fått vänta 1 1/2 år på sin avrättning. Man kan föreställa sig vilken oerhört tung och svår period detta måste ha varit för inte bara honom själv utan hela hans familj. Han hade både hustru och barn i livet hemma på gården. Precis som i de flesta andra liknande våldsdåd från denna tid så var det antagligen ganska stora mängder alkohol med i bilden.

Sommaren 1658 så hade Anders Persson i Högsfall och Per Nilsson i Brystorp tillsammans med flera andra samlats hos krögaren Erik Johansson i Hällestads kyrkby för att köpa öl. Efter att ha suttit en stund inne i stugan så gick de ut på gården där de blev oense om något och gick tillbaka in. Det verkar av rättens protokoll att döma ha varit ett ganska rörigt och olyckligt händelseförlopp som började med ett slagsmål mellan Anders Persson och Per Nilsson.

Efter att ha fått ta emot ett slag i ansiktet så drog Per Nilsson sin kniv och skar Anders Persson. Anders Olofsson tog då kniven från honom och skar i väggen. Hustrun grep nu in och försökte i sin tur ta kniven från honom men blev istället skuren i handen. Stämningen var nu troligtvis ganska spänd och Anders bror Sune försökte stoppa bråket och skilde slagskämparna åt. Anders såg dock fortfarande rött och högg sin bror i bröstet så illa att han snart avled på platsen.

Bergsfogden Lars Månsson, som också befann sig på platsen, försökte omedelbart hålla kvar Anders men fick ett knivhugg genom handen och gärningsmannen rymde sedan till skogs. Tore Olofsson i Österby vittnade att han kort därpå mött honom på gatan. Anders yttrade då följande om händelsen:

Anderss swarade ähr min Broder dödh, Tore sade Ja det ähr han, då sade Anders Gudh bätre det, nåde hafua migh här, de må giöra af migh huadh de willia, tack för hwar dagh wij hafuo waret tillsammans

Ärendet togs upp i rätten redan 1658 men då berättades Anders ha rymt till skogs och man sköt
därför upp rättegången. I februari 1659 inställde han sig dock vid tinget och erkände gärningen. Han sade sig inte ha varit ovän med brodern och hade inget uppsåt att skada honom utan det hela skedde hastigt då han var ”något drucken” och behäftad med ”huvudsvaghet”.

Eftersom dråpet inte skett i nödvärn så fann rätten inget annat alternativ än att döma Anders Olofsson till döden. Broderns änka närvarade vid rättegången och sade sig inte önska Anders från livet utan bad för honom. Hade det varit på 1700-talet så innebar detta oftast också att den dömde slapp undan dödsstraffet när ärendet gick vidare till hovrätten men på 1600-talet levde fortfarande mycket av medeltidens tankegångar kvar i det svenska samhället. Även om det inte uttryckligen sägs något om avrättningsmetoden i dödboken så får man förmoda att Anders Olofsson halshöggs.

Detta var förmodligen en händelse som satte stora avtryck i socknen. De flesta kände säkerligen Anders och hans familj personligen och han tycks ha varit en tämligen väl ansedd man som verkade som församlingens organist vid sidan av sitt gårdsbruk, en syssla som då inte var ett heltidsjobb.

Man kan misstänka att Anders Olofsson var en ganska storvuxen man som hade nära till sina känslor och ganska lätt brusade upp. Han hade nämligen redan 1649 varit inblandad i ett annat slagsmål. Denna gång var det med en hammarsmed vid namn Olof Svensson som hade fått en blånad i huvudet och ett sår som krävde behandling av en barberare (fältskär). Denna gång kom parterna överens om en ekonomisk ersättning för skadorna och Anders dömdes också till böter.

Domböckerna lär oss mycket om hur vardagslivet såg ut för våra förfäder och de flesta ärenden som behandlades vid tinget var naturligtvis inte av denna våldsamma natur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *