En svensk sjöman i Västindien på 1700-talet
Den 10 januari 1764 skulle sterbhuset efter sjömannen Erik Martin Lindströms hustru Stina Wetterström avslutas i Norrköping. Stina hade avlidit redan i april 1763 utan några barn tillsammans med sin man. Erik Martin Lindström själv hade rymt från sitt fartyg i Amsterdam och lämnade sin hustru ensam kvar i Sverige.
Till skillnad från nu så var det tidsödande och dyrt att resa längre sträckor förr i tiden. Det var få förunnat att se andra länder men som sjöman kunde även män från fattigare familjer få chansen att resa.
Stina Jakobsdotter, som hustrun egentligen hette, hade en son vid namn Carl Lorentz Wetterström från sitt tidigare gifte med pistolsmeden Lars Wetterström. Han gick i sin faders fotspår och blev sjöman. Vid moderns död sades han vistas i Västindien – en resa inte särskilt många av svenskarna har gjort ens idag.
Det var inte förrän på 1780-talet som Sverige skaffade sig en egen västindisk koloni i Saint-Barthélemy men Carl Lorentz Wetterström var alltså före sin tid. Sverige inspirerades av Danmark som var en mer erfaren sjönation och kanske var det på ett danskt fartyg som hennes son tagit tjänst. Mer sannolikt var det ändå ett holländskt skepp.
Eftersom boet hade skulder så försåldes all egendom på auktion. Drygt hälften av förtjänsten gick till sjömannen Österblad som hade betalat alla omkostnader i samband med begravningen.
Hur livet slutade för Carl Lorentz Wetterström eller Erik Martin Lindström vet vi inte men ingen av dem verkar ha återvänt till Sverige.