Smedforskning – från smedsdräng till ålderman

Hävla bruk i norra Östergötland

Hävla bruk i norra Östergötland

Från 1600-talet utvecklades den svenska bruksindustrin snabbt till att lägga grunden för den moderna stålindustrin. Detta medför också att åtskilliga tusen svenskar hittar smeder och andra bruksarbetare bland sina förfäder, inte sällan invandrade från andra länder. För nybörjaren inom släktforskning dyker det då upp en del termer som kan vara svårtolkade. Vad är egentligen en mästersven? Vi går i denna artikel i vår serie Släktforskningsskolan igenom de vanligaste yrkestitlarna man kommer i kontakt med när man släktforskar i smedsläkter.

Vi fokuserar i den här artikeln främst på hammarsmederna, det vill säga de smeder som var anställda vid brukens stångjärnshammare. Deras främsta uppgift var ett bearbeta tackjärnet för att få fram ett smidbart grundmaterial som sedan användes till en rad olika järnprodukter. Smedernas utbildning och yrkesutövning reglerades i så kallade hammarsmedsordningar. Det var ett fysiskt mycket krävande arbete som slet på kroppen. Det är inte sällan man träffar på smeder vars arbetsrelaterade skador ledde till att de fick ge upp det traditionella smidesarbetet för att ägna sig åt lättare kringarbete vid de större bruken.

Förutom hammarsmederna så fanns det ofta gårdssmeder anställda vid större gods och herrgårdar samt bysmeder eller sockensmeder som huvudsakligen ägnade sig åt smidesarbete åt traktens bönder. Många bönder ägnade sig även åt husbehovssmide på den egna gården, i synnerhet i bergslagen med kringliggande slättbygd.

Den första statliga hammarsmedsordningen kom år 1637 i samband med att Bergskollegiums föregångare Generalbergsamtet grundades. När denna ombildades till Bergskollegium 1649 uppdaterades även den äldre hammarsmedsordningen. Samma år utfärdades också järnbergsordningen och masmästarordningen av vilka den tidigare även till viss del rörde hammarsmederna.

Nya revideringar av hammarsmedsordningen följde 1703, 1766 och 1823 innan det slutgiltiga avskaffandet år 1859 då de svenska bergslagerna till stor spelat ut sin tidigare så viktiga roll.

I hammarsmedsordningen 1766 preciseras att varje så kallat hammarsmedsämbete skulle bestå av en ålderman, en mästare, en mästersven och en smedsdräng. Åldermännen utsågs av bergstingsrätterna vilket var domstolar som beslutade i tvister relaterade till bergsbruket i bergslagerna.

Hammarsmedsåldermannen innehade ett slags hederstitel som i mångt och mycket kan jämföras med åldermännen i städernas hantverksskrån. De ansvarade bland annat för att bevittna hammarsmeders mästareprov och mästersvensprov samt meddelade mästarbrev och mästersvensbrev. Deras chef var bergmästaren, det vill säga statens förlängda arm i bergslagen.

Hammarsmedsmästare blev man inte förrän man hade avlagt ett mästarprov som godkänts av hammarsmedsålderman och bergstinget efter ett erlagt prov och kunskapsförhör av mästaraspiranten.

Mästersven var det första steget i hammarsmedskarriären för de hammarsmeder som en tid lärt sig yrket som smedsdrängar eller lärlingar hos en mästare. När man avlagt mästersvensprovet blev man hammarsmedsmästarens närmaste man vid hammarsmedjan.

Smedsdrängen stod lägst i hierarkin vid hammarsmedjan. De flesta smedsdrängar var själva unga söner till mästersvenner och hammarsmedsmästare som säkerligen redan hade viss kunskap om yrket från att i unga år ha bevittnat sina pappors arbete och slit. Yrket gick ofta i arv och smedernas familjer kände inte sällan varandra sedan flera generationer tillbaka. Man lärdes därför ofta också upp av släktingar, något som säkerligen underlättade för nästa kliv på karriärstegen.

Vi på Släktingar.se arbetar hela tiden med att kartlägga de svenska smedsläkterna och befolkningen på våra gamla bruksorter. Vill du veta mer om dina egna förfäder inom bruksnäringen? Då är du varmt välkommen att bli medlem hos oss på Släktingar.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *