Posthemman och postbönder

Karta över postgårdarna i Stockholms län

Karta över postgårdarna i Stockholms län

På gården Tyle i Tjällmo socken i de östgötska skogarna bodde vid 1700-talets början en bonde vid namn Sven Nilsson (ca 1661-1741) vilken tidigare arrenderat Regna Prästgård. Han kunde ha varit en bonde i mängden om det inte vore för en sak – han brukade nämligen ett posthemman. Vad innebar detta då i praktiken?

Postbönderna kom till år 1636 när Sverige fick sin allra första postförordning. De skulle helt enkelt se till att posten kom fram på landsbygden. Postgårdarna eller posthemmanen skulle vara belägna med två till tre mils avstånd mellan varandra längs de större genomfartsvägarna i landet.

Efter Gustav II Adolfs död så styrdes Sverige tillfälligt av en förmyndarregering med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen. Han önskade organisera den svenska förvaltningen på ett mer effektivt sätt och en del av detta blev utformandet av den första postförordningen med titeln ”Förordningen om Post-Bådhen”, urkunden till Postverkets grundande. Grunden till denna hade han påbörjat redan under sin vistelse i Tyskland.

När det så kallade posthornet hördes ljuda skulle postbonden enligt nämnda förordning ”göra sig färdig att straxt anamma brefven af honom och dermed oförtöfvadt genom natt och dag, oaktadt hvad väder som vara kan, vidare fortlöpa” minst en mil på två timmar. Vanligen var det inte bonden själv som skötte detta arbete utan någon av gårdens drängar. Postryttaren skulle bära ett vapenmärke samt ett spjut och posthorn. Postbondens arbete var näst intill heligt och att ofreda den som utförde arbetet var – åtminstone i teorin – belagt med dödsstraff.

De första åren skulle posten föras till fots men 1646 bestämdes att häst alltid skulle användas till posttransporterna. År 1718 antogs en ny postförordning, Karl XII:s postförings- och gästgiveri-förordning, enligt vilken gästgiverierna skulle överta ansvaret för postföringen. Denna förändring kom dock aldrig att genomföras på grund av kungens död senare samma år.

På vissa håll gick posten av naturliga skäl även med båt. Detta var inte sällan förenat med stora risker för postroddarna då posten alltid skulle fram oavsett årstid och väderlek. Mellan Grisslehamn och Eckerö över Åland gick en mycket besvärlig sträcka på sju mil där flera olyckliga postförare fick offra sina liv under årens lopp.

Postbönderna hade som synes många skyldigheter gentemot staten men de fick även en viss belöning för sitt hårda slit. Posthemmanen var nämligen befriade från roteringen, det vill säga skyldigheten att underhålla soldater eller båtsmän. De slapp också ställa upp vid krono- och militärskjutsar samt i viss mån gästgivarnas hållskjutsar (reservmanskap när gästgivarens resurser inte räckte till).

År 1859 fanns i Sverige totalt 746 postbondehemman men från och med ett riksdagsbeslut 1860 påbörjades en indragning av dessa vilka nu istället skulle ersättas med postdiligenser vilka ofta sköttes av gästgivare eller andra entreprenörer. Detta var ett långsiktigt projekt som genomfördes gradvis under hela 1860-talet. 1866 var antalet posthemman 314 och 1870 var samtliga avvecklade.

Postdiligensernas storhetstid blev dock kortvarig i och med att de sammanföll med järnvägsnätets uppbyggnad. Postdistributionen övertogs alltmer av järnvägen och den sista diligenstrafiken drogs in redan 1888. En tågresa mellan Stockholm och Göteborg tog tolv timmar jämfört med en vecka med hästdiligenserna. I Norrland använde man särskilda postbussar eftersom järnvägen inte var lika utbyggd.

Här slutar historien om den traditionella postföringen på landsbygden och nu började man istället anställa postmästare och andra tjänstemän inom Postverket samt inrätta poststationer i anslutning till landets järnvägsstationer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *