Islandskompaniet i Malmö

Island år 1600

Island år 1600

1601 grundades i Malmö ett av de första kända svenska handelskompanierna nämligen Islandskompaniet. Visserligen hörde inte Malmö till Sverige på den tiden men vi håller oss till dagens aktuella nationsgränser och tänkte därför ta tillfället i akt och berätta lite om denna för många ganska okända verksamhet.

Islandskompaniet bildades av en rad framstående handelsmän och borgare i Malmö och fick genom avtal ensamrätten på handeln med vissa av hamnarna på Island. Några av de som var med i detta företag var följande:

”Hans bogeförer”. Hans hade en ledande bokhandel i staden men investerade även i annan affärsverksamhet. Han avled dock redan 1602 men änkan Anna Cortsdotter drev bokhandeln vidare även efter mannens död. Denna verksamhet var strikt reglerad vid denna tid ty 1596 hade den danske kungen Christian IV förnyat sin fars beslut att inga danska böcker får säljas utom de som är tryckta i Köpenhamn och som är godkända av universitetet.

Niels Hammer. Borgmästare samt ett av de två sändebud som skötte förhandlingarna för Malmös räkning i Köpenhamn när handelskompaniet bildades.

Rasmus Schriffver
Cort Walkeling
Jost Holtvig

Olof Lauritsen Suckerbager. Död 1611 då han bland annat hade skuld till tyska handelshus.

Jakob Bremer. En tyskättad köpman, möjligen född i Bremen. Bedrev handel med stor framgång men tog sig kanske vatten över huvudet med alltför vidlyftiga investeringar då han senare råkade på obestånd. Det hela gick så långt att han en tid till och med fick sitta i arresten. Han ägde bland annat en fastighet på Adelgatan i Malmö.

Jacob Fectil. Borgmästare, död 1616. Ett av de två sändebud som Malmö skickade till förhandlingarna i Köpenhamn.

Den danske kungen Christian IV var drivande i bildandet av handelskompanier efter holländskt och engelskt mönster. Målet med det hela var ett bryta den tyska dominansen och sätta Danmark på kartan vad gällde handel på de europeiska haven.

Den 9 april 1601 mottog magistraten i Malmö konungens befallning att den 23 nästkommande april sända två fullmäktige till den danska huvudstaden för att överlägga angående handeln på Island. Vid förhandlingarna inställde sig Niels Hammer och Jacob Fectil. Städerna Köpenhamn och Helsingör hade därtill två sändebud vardera. Resultatet av mötet blev att konungen gav de tre största städerna i det danska riket monopol på Islandshandeln.

Det första kungliga brevet som reglerade monopolhandeln är daterat den 1 juni 1601 men hur mycket handel som bedrevs i praktiken före nästa brev den 20 april 1602 är oklart. Monopolet skulle gälla i den mån de tyska hamnstädernas privilegier upphörde fram till år 1614.

Borgarna skulle förse islänningarna med ”goda, oförfalskade och ofördärvade köpmansvaror”, särskilt mjöl, öl, malt, vin, mjöd, brännvin, kläde, lärft och annat som kunde behövas. Varorna skulle också säljas till allmogen för ”ett rättfärdig och kristligt pris”. Handelsmännen skulle vidare anpassa sig efter islänningarna och använda sig av de isländska måttenheterna.

Totalt skulle 20 hamnar på Island trafikeras av handelskompaniet varav fördelades 6 på Köpenhamn och 7 vardera på Malmö och Helsingör. Eftersom de flesta köpmännen i Malmö saknade kunskap om de isländska sederna så bildades en lokal organisation i staden som skulle se till att handeln var rättvis samt flöt på utan problem och onödiga tvister mellan handelsmännen. Ett utskott bildades med en ålderman och sex bisittare av vilka två skulle tillhöra rådet. För varje hamn skulle anställas en köpman med två handelsbetjänter, en kock och en tunnbindare. Handelsbetjänterna skulle stanna kvar på Island under den första vintern för att lära sig språket och erhålla utbildning som blivande köpmän.

De sju hamnarna på Island som Malmös borgerskap fick sig tilldelade var Vopnafjord, Berufjord, Holmen, Riv, Grundarfjord, Stykkisholm och Patriksfjord av vilka Vopnafjord och Berufjord var belägna på ostkusten. Vopnafjord var en ganska obetydlig hamn som dessutom var farlig att lägga till vid med skeppen. Holmen på sydvästkusten var föregångare till dagens Reykjavik.

I en förteckning över de isländska hamnarna och deras monopolinnehavare år 1613 listas 5 redare på Vopnafjord, 9 på Berufjord, 6 på Holmen, 10 på Riv och Grundarfjord, 8 på Stykkisholm och 10 på Patriksholm. Handeln var således vid denna tid ganska omfattande.

I domboken 1607 upptas en tvist mellan Jost Holtvig och rådmannen Moens Michelsen. Jost hade hyrt ett skepp av rådmannen för att frakta handelsvaror till Island men det visade sig vara i dåligt skick med mängder av tång och musselskal på underdelen. Han tvingades därför stanna till i en norsk hamn för att skrapa bort detta och vägrade nu betala resterande hyran på 200 daler. Rätten ansåg dock att detta inte låg under deras ansvarsområde utan skickade vidare ärendet till en nämnd bestående av åtta borgare.

Nya privilegier på de isländska hamnarna utfärdades i ett brev daterat den 28 april 1614 med ett förnyat monopol på 11 år och hamnarnas antal utökades till 21 varav Köpenhamn tilldelades 11, Helsingör 8 men Malmö endast 2 – Vopnafjord och Patriksfjord. Anledningarna till att Malmö nu förpassades till bakgrunden i Islandshandeln var troligen dels att de skött handeln dåligt och dels att många av köpmännen haft nära samröre med tyska handelskollegor vilket kolliderade med den danska kungens ambition att överta de tyska städernas roll, något som hittills inte lyckats särskilt bra då tyskarna var betydligt mer insatta i de isländska förhållandena. Malmö hade också hamnat i konflikt med Helsingör angående sina fördelade hamnar.

Handeln på Island kom nu snart att helt centreras till Köpenhamn där man 1620 inrättade ett riktigt och mer professionellt företag i och med Islandske Kompani med ett kapital på 66 000 daler fördelat på 36 bolagsmän. De borgare i Malmö och Helsingör som tidigare haft privilegier på Island erbjöds att teckna aktier i bolaget men de två mindre städerna uppskattade inte denna förändring och det slutade med att endast två köpmän från Helsingör och en från Malmö deltog i verksamheten. Från Malmö anslöt sig rådmannen och borgmästaren Jacob Clausen som dock nyligen flyttat dit från Köpenhamn.

Kring 1619-1620 upphör Malmö att vara relevant som handelspartner för islänningarna men den danska monopolhandeln på Island fortsätter fram till 1787. Handelsmännen i Malmö vände nu istället blickarna mot Ostindien och Kina där det fanns betydligt mer pengar att tjäna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *