Hammarsmedsordningen 1637

För några dagar sedan nämnde vi de så kallade hammarsmedsordningarna i vår artikel om hammarsmedernas yrkestitlar. Då vi fått flera förfrågningar sedan dess om vi inte kan publicera dessa så gör vi nu det och börjar med den allra första statliga hammarsmedsordningen som utfärdades av Drottning Kristina den 14 februari 1637 i samband med att Bergskollegiums föregångare Generalbergsamtet grundades.

Hammarsmedsordningen 1637 i sin helhet

  1. Skall allom ägandom af hamrar i Cronones strömmar eller de dem bruka, af hvad stånd och vilkor de ock vara kunna, här efter vara förbjudet att hafva någon hammarsmed, som icke hafver bevis, af hvem och hvarest han sitt ämbete lärt hafver och med sjelfva verket och arbetet görligen kan bevisa sin konst, vid trettio dalers straff till hospitalet, som här efter vidare skall förmälas.
  2. Emedan ibland hammarsmeds-embeten här till få äro funne vordne, som något lärebref hafva framvisa kunnat af den mästare de sitt embete lärt hafva; Utan ofta händer, att mången gifver sig ut för mästare eller mästersven däruti, som dock med sjelfva verket och arbetet det intet kan betyga, görandes i så måtto äganden skada på jern och kol. Ty skall här efter på de orter Vi och Cronan hafva Våra egne hamrar, Vi bruka dem anten sjelfva eller Vi hafva dem till andra förpaktat, af Vår landshöfdinge jemte borgmästaren dersammastädes förordnas visse ålderman för hammarsmederna (så månge de finna nödigt och åldermannen i dess inspection tilldrägeligt), då åldermannen skall kalla sine underhafvande mästersmeder, svenner och läredrängar tillhopa, att låta hvar och en hammarsmed göra sitt mästerstycke af det slags järn han gifver sig ut före att kunna arbeta; Och hvilken han, jemte andra mästersmeders samtycke, befinner i verket för en mästersmed görligen att kunna passera och drifva det arbetet i denna ordning af enom kräfves, den må och skall åldermannen genom sitt bevis för en mästersmed erkänna Och hafve så han lika vilkor med andra mästersmeder att åtnjuta, sedan han efter plägsed och bruk i samma embete hafver fullgjort det åldermannen och de andra smederna pläga gratificeras med. Det samma skall tagas i akt om mästersvenner och läredrengar, allt efter föregånget prof och med behörig åtskillnad.
  3. Eho detta embetet lära vill, skall intet vara tvungen till sex eller flera år att tjena, så framt han kan det hastigare och innan förber:de års förlopp utlära, ultan den som snarare och förr kan med sjelfva arbetet nöjaktigt bevisa sin konst, honom skall åldermannen efter föregången behörig prof och den mästersmeds vittnesbörd, som han tjänt hafver, vara förpliktad förmedelst meddelande af lärebref betyga, det han för en mästersmed kan passera.
  4. Händer nu, att när en smed således hafver bevist sitt mästerstycke för åldermannen, denne honom hans rättmätige bevis och vittnesbörd förhåller utan skäl och orsak, som äran angår, då böte åldermannen tio daler; Men eljest för hwart bevis han utgifver skola honom fem marker erläggas af honom, som det bekommer.
  5. De smeder, som gifva sig ut för harnesk-, rör-, plåte- och stålsmeder och hafwa icke något bevis, af hvem och hvarest de lärt hafva, och dock kunna till nöje göra deras arbete, skola icke mindre än andra taga deras bevis och vittnesbörd efter sätt och vis, som förbemält är.
  6. Så må ock ingen blifva hammarsmed, som om veckan med en härd icke smider åtminstone af tackjärn åtta och af Osmundsjärn tio skep:d. Men den smed, som ock kan bevisa sig mera, än nu förbemält är, om veckan att smida, skall för hvart skep:d, han således mera arbetar, åtta öre bekomma.
  7. Medan ock hände, att smederna, icke förståendes sig på begge jern sorter, ofta bortbränna Jernet, så att de med vanlig afbränning intet kunna komma till rätta, och göra så äganden stor skada både på järn och kol; ty skall härefter ingen för hammarsmed erkännas, som icke kan så af täcke- och Osmundsjärn smida och utslå godt stångjern, groft eller grant.
  8. På det att vägarne i städerna må veta, huru allt ankommet jern är smidt och kunna så mycket säkrare vräka allt elakt järn; så skall vid alla hamrar hvar egande eller smed hafva sitt åtskilliga märke, dermed deras jern skall märkas; Och skall eganden af hammaren vara förpligtad det jern, som i hans hammare smides, att märka låta och sedan märket tillika med sitt namn angifva i de städer, han järnet utskeppa plägar. Finnes då Jernet odugse, vare förbrutet under Oss och Cronan, och eganden böte till behörigt hospital tio daler.
  9. Smider någon elakt jern och tager ens annars märke, märkandes därmed sitt jern honom ovetterligen, som märket eger, densamma stånde så den skada, den andra tillfogas kunde, som märket atte (Egde), som eljest tjufvarätt och straff.
  10. Ingen hammarsmed må eller skall bryta det contract, han med eganden öfver någon hammar ingångit hafver, utan afbide redeligen sin bestämda tids förlopp; Bryter smeden, återgälle eganden allan skada och böte derofvan uppå trettio daler; bryter eganden eller husbonden contracten, vare samma straff undergifven.
  11. Ingen hammarsmed eller egande af hammaren må tubba den andras lagastadga hjon, mästersven eller legodräng. Blifver häri någon beslagen eller öfvertygad, husbonden eller smeden, böte tjugu daler; och den sig tubba lät, vedergälle honom, som tjensten först tillsades, så mycket den utlofvade årslönen sig belöper, och böte ändå tio daler.
  12. Hvar någon hammarsmed af motvillighet eller försummelse söndersmider redskapen eller förbränner Jernet, den skall efter mätismanna ordom vara förpligtad att ersätta och betala eganden sin skada. Förmår han böter ej gifva, då aftjene sådant hos eganden med sitt arbete.
  13. Sist medan ock ofta händer, att hammarsmederna på deras arbete komma i olycka att blifva krumme och lame; derföre och på det de icke desto mindre till dödedag må hafva sitt uppehälle, är af Oss nådigst beviljat, att uti de hospitaler vid bergsbruken närmast äro belägne, skoia 2 logementer för sådane lame smeder förfärdigas, efter som Vi ock till deras uppehälle alle ofvantalde böter hafva förordnat, hvilka till hospitalets föreståndare lefvereras skole, af honom till deras uppehälle väl användas och han göre därföre redo och räkenskap som för annan uppbörd; Och på det samma böter desto riktigare utgå, ty skall åldermannen här med pålagt vara, att draga der åhåga före, såvida han öfver hamrarne ålderman är, både att böterna tillbörligen blifva presterade och så till bemälte hospitaler försände; för dem han sig dersammastädes skall qvittera låta och för sitt omak hafva däraf hvar ellofte penning.

    Vi bjude fördenskull här med allvarligen allom dem, som desslike hamrar hafva eller bruka låta, item hammarsmeder och andre, som därtill höra och vederböra, att de alldeles rätta sig efter denna Vår ordning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *