Normering av namn – Catharina eller Kajsa?
Normering eller normalisering av namn innebär att man ersätter olika namnvarianter av samma ursprungsnamn med en av dessa varianter vilken anses vara normalformen. Detta härrör från äldre tid då det saknades stavningsregler i det svenska språket och såväl namn som vanliga ord förekom därför i många olika stavningsvarianter. Det var först under 1800-talet som vi började få stavningsregler i Sverige och en viktig vändpunkt blev det nordiska rättstavningsmötet som hölls i Stockholm 1869.
Ska man normera namn?
Det råder delade meningar bland släktforskare huruvida normering bör tillämpas eller inte men även hur normeringen ska ske. De som är emot normering brukar hävda att man ska försöka bevara den historiska stavningen. Då uppkommer dock problemet att det är vanligt att samma persons namn skrivs på flera olika sätt under dennes levnadstid. Man kan naturligtvis bevara den historiska stavningen genom att helt enkelt citera texter även om man normerar namnet i övriga redovisningar. I moderna publikationer har normering trots allt blivit en norm i sig och i en löpande text eller antavla måste man välja en namnvariant för att det inte ska bli rörigt och svårläst. Språken utvecklas ständigt och stavningen bör rimligtvis utvecklas mot att stavningen överensstämmer med uttalet.
Men hon döptes till Kerstin?
En tumregel inom släktforskningen – eller historisk forskning överlag – är att ju närmare händelsen man kommer i tid desto närmare sanningen är man. En uppgift i husförhörslängden vid tiden för barnets födelse är exempelvis mer sannolikt korrekt än en husförhörslängd 50 år senare. De släktforskare som motsätter sig normering brukar med detta argument hävda att födelseboken är facit. Är det så? Det stämmer självfallet så gott som alltid vad gäller födelse- och dopdatum men när det gäller namnet så är inte verkligheten riktigt så enkel. Ett barn som ”döps till” Kerstin kan senare lika gärna skrivas Stina och en Johan blir Jan. Det finns ingen anledning alls till att benhårt hålla fast vid stavningen i födelseboken. I själva verket är det heller inte riktigt så att barnen döptes till ett namn. Det viktiga var att bli upptagen i kristendomen och bli en del av den (påtvingade) kristna gemenskapen. På vilken form namnet skrevs var sekundärt eller till och med oviktigt. Det präglas inte sällan av prästens personliga preferenser.
Kärt barn har många namn
Oavsett om man förespråkar normering eller inte så är det viktigt för släktforskare att veta vilka namnformer som är att betrakta som olika varianter av samma namn. Rena stavningsskillnader som Pehr och Per kanske är självklara för de flesta men att Magnus och Måns kan användas om vartannat för samma person är något som en nybörjare inte alltid inser. Här nedan presenterar vi därför en sammanställning över några av de vanligast förekommande namnen och namnvarianterna i äldre tid.
- Anna – varianter Annica, Annika
- Börje – varianter Berge, Birger, Börge
- Helena – varianter Elin, Lena
- Elisabet – varianter Elisabeth, Lisa, Lisbet, Lisbeth, Lisken
- Johan – varianter Jaën, Jahan, Jan, Johannes
- Jonas – varianter Joen, Jon
- Katarina – varianter Caisa, Cajsa, Carin, Catharina, Kajsa, Karin, Katharina
- Kerstin – varianter Chierstin, Cherstin, Christina, Kierstin, Kirstin, Kristina, Stina
- Margareta – varianter Greta, Märet (ovanligare)
- Maria – variant Maja
- Måns – variant Magnus
- Per – varianter Pehr, Peter, Petter, Pähr, Pär
Förnamn i modern tid
I modern tid måste man naturligtvis frångå vanliga normeringsregler eftersom exempelvis Jan, Johan och Johannes med tiden utvecklats till skilda namn. Exakt var man ska dra gränsen är upp till var och en men en lämplig rekommendation är att dra gränsen där olika namnvarianter börjar användas mer konsekvent. Under 1800-talet övergick Johan till Jaën eller Jan i stora delar av landet och gav därmed upphov till patronymikonet Jansson som sedan blev ett släktnamn. I det sammanhanget blir det mer naturligt att använda Jan än Johan i sina släktsammanställningar.
Vi vill här passa på att tipsa om den utmärkta namnlista som den renommerade släktforskaren Håkan Skogsjö skapat. Den är numera tillgänglig i en sökbar tabell på Sveriges Släktforskarförbunds hemsida:
Ingen regel utan undantag
Vi på Släktingar rekommenderar rent generellt normering av namn i äldre tid. Däremot ska man vara uppmärksam på att det förekommer lokala och kronologiska skillnader. På vissa håll har man även lite längre tillbaka i tiden gjort skillnad mellan varianter av samma namn. Så förekommer exempelvis namnpar som Andreas och Anders eller Kajsa och Carin som namn på överlevande barn i samma familj i Värmland och Bohuslän. Det kan också vara så att en kvinna kallas Christina Catharina i kyrkböckerna men att man inom familjen vet om att hon kallades Stina Kajsa. Då blir det direkt felaktigt att praktisera normering. Vi på Släktingar förespråkar därför en mjuk och pragmatisk normering där man också tar hänsyn till omständigheterna.
En familj i värmländska Gunnarskog vid 1800-talets mitt där det finns en Cajsa och en Karin bland barnen – något som går emot den tidigare nationella normen.
Hur gör du själv med dina släktingars namn? Berätta gärna för oss och andra i kommentarerna nedan.
Pingback: Två barn med samma namn? | Släktingar-bloggen