Ett ovanligt äktenskapsdrama i 1600-talets Värmland
Sunne kyrka i Värmland
Vid 1600-talets mitt bodde på Gylleby i värmländska Sunne socken en kapten vid namn Jonas Hansson Spetz som inte bara fått en plats i Selma Lagerlöfs litterära värld utan också var en av huvudpersonerna i ett äktenskapsdrama som utspelade sig under krigsåren som skulle komma att förändra Sveriges gränser. Jonas Hansson Spetz adlades några år senare Gyllenspetz och avancerade slutligen till generalmajor i infanteriet.
Historien tar sin begynnelse omkring 1609 då Jonas föds som son till en värmländsk bonde. Han började sannolikt sin militära bana som vanlig soldat i Gustav II Adolfs krigståg nere på kontinenten som senare kallats det 30-åriga kriget. Omkring 1640 torde han ha gift sig med sin första hustru som hette Catharina Eskilsdotter. Hon var troligen styvdotter till ryttmästaren Peder Bondesson på Trossnäs i Nors socken. De bägge männen hade säkerligen träffat på varandra i jobbet och möjligen var detta åtminstone till viss del ett strategiskt äktenskap som möjliggjorde en snabbare karriär vilket i sin tur kan vara en delförklaring till det som komma skall.
Att soldatfruar blev kallade till tinget för utomäktenskapliga eskapader hände ganska ofta under de ganska långa tidsperioder som Sverige legat i krig under 1600- och 1700-talen. Man kanske kan ha viss förståelse för det om man tänker dels på hur svårt det var att kommunicera över längre avstånd på den tiden och dels att familjen inte visste när eller ens om han skulle komma hem igen. Soldaterna kunde också bli tillfångatagna och få spendera flera år i fiendeland innan de tilläts återvända hem. Den här historien hör dock till de ovanligare som utspelade sig inför publiken vid häradsrätten.
Catharina Eskilsdotter blev inkallad till Fryksdals häradsrätt för äktenskapsbrott första gången år 1646. Då hade hon åtminstone fött sin man en son vid namn Eskil som senare skulle följa i sin fars fotspår och lämna efter sig många tusen ättlingar in i våra dagar. När Jonas var borta i Tyskland så hade hon dock tröstat sig med en dräng vid namn Söffring Persson som tjänade vid Rottne hammare, något som blev svårt att hålla hemligt när hon födde hans barn. Eftersom Catharina var gift så dömdes hon efter lagen till dödsstraff för så kallat enkelt hor som brottet kallades. I de flesta fallen så verkställdes dock aldrig dödsstraffen utan efter att de inblandade fått tillfälle att be för den dömde så intog hovrättens adliga yrkeskår en mer sympatisk hållning. Så skedde även denna gång och Catharina återvände hem till sin familj och ett förmodligen ganska sargat äktenskap.
Catharina och Jonas fortsatte trots allt att leva tillsammans hemma i Sunne och fick två döttrar vid namn Christina och Sara som levde till vuxen ålder men tio år senare var ”olyckan” framme igen. Jonas hade återigen varit borta i Tyskland i tjänsten då Catharina fann lyckan på annat håll. Samma historia upprepade sig ytterligare en gång men nu med ett ovanligt slut.
Göta hovrätt hade från den värmländska häradsrätten begärt uppgifter om kaptenens dömda hustru vilket visade sig vara svårare än tänkt i den kaotiska krigstiden. Ett extra ting hade planerats men då befann sig kaptenen själv vid nationsgränsen med armén och vid något tidigare ting så hade Catarinas mor givit henne rådet att utebli. I början av 1657 så berättade modern vid rätten att hennes dotter var sjuk men att hon också trodde att hon inte behövde inställa sig då de äkta makarna kommit överens om att skiljas åt ”utan att därefter tala illa om varandra”. Vi måste här passa på att ge bägge makarna beröm för hur väl de tycks ha hanterat den olyckliga situationen vilket helt säkert fick en positiv inverkan på deras gemensamma barns psykiska hälsa.
Catharinas vidare öden är okända men Jonas Gyllenspetz gifte – efter att som brukligt ha fått tillåtelse av kyrkan – snart om sig med prästdottern Gunilla Faxell vars bror Daniel adlades Cronmarck och med vilken han fick flera ytterligare barn. Han levde fram till 1679 och begravdes i Sunne kyrka.
Jonas Gyllenspetz fick emellertid inte vila särskilt länge i kyrkan utan högre makter ville uppenbarligen annorlunda. Redan den 6 juli 1699 träffades kyrkan nämligen av blixten i ett typiskt sommaroväder och totalförstördes med undantag för predikstolen och altartavlan. I samband med detta skapades en sägen som för många kan föra tankarna till Tolkiens legendariska mästerverk ”Sagan om ringen”.
Denna sägen gör gällande att Gyllenspetz’ lik förbrändes i eldsvådan och att en Sunne-bonde från det förkolnade fingret ska ha tagit med sig en dyrbar ring och sedan hela sitt resterande liv blivit grubblande. Denna sägen blåste nobelpristagaren Selma Lagerlöf nytt liv i i boken ”Löwensköldska ringen” (1925).
Det är fascinerande att man kan få en så pass detaljerad inblick i familjelivet i en värmländsk militärfamilj än idag när mer än 350 år passerat och vi kan bara hoppas att denna historia kan inspirera andra att hantera sina egna relationer med så pass stor mognad och respekt för varandra som Jonas och Catharina klarade av i ett Europa där krigen rasade och vardagen präglades av osäkerhet och oro. Det är en historia som är sorgsen och värmande på en och samma gång.
Har du träffat på något liknande i din egen forskning? Berätta då gärna för oss.
Vad hette det/de barn som Katarina Eskilsdotter fick utanför äktenskapet? Vad, om något, är känt om detta/dessa barn?