Barnamord och familjetragik i Norrbotten
Svartbjörsbyn vid Boden
I arkivens gömmor hittar vi många berättelser om hur livet såg ut förr i tiden för våra förfäder och förmödrar. Denna gång tänkte vi berätta om en tragisk händelse som ägde rum i en familj i byn Svartbjörsbyn (idag en del av tätorten Boden) för nästan 200 år sedan. Vi vill redan nu passa att varna känsliga läsare att läsa vidare.
Svartbjörsbyn, från 1831 beläget i den från Luleå landsförsamling utbrutna Överluleå socken, var redan vid den här tiden en stor by med mycket liv och rörelse, omfattande hela elva gårdar. På en av dessa gårdar bodde bonden Olof Olofsson (1789-1874) med sin fem år äldre hustru Ester Nilsdotter vilken han gift sig med endast 19 år gammal. Mellan 1810 och 1823 fick de sju barn tillsammans men det var endast tre av dessa uppnådde vuxen ålder och parets äktenskap skulle få ett tragiskt och våldsamt slut.
På eftermiddagen lördagen den 22 maj 1824 hade Olof tagit med sig de tre äldre barnen för att vittja fiskevånor. Föga anade de då att deras liv aldrig skulle bli sig likt igen. När de kom tillbaka till gården väntade en hemsk upplevelse. Barnens mamma och Olofs hustru hade dränkt deras två yngre syskon, Anna Helena som snart skulle fylla två år och Olof som endast var fem månader gammal, i ”en så kallad köttbunke”.
Det är svårt att föreställa sig vilken svår tid familjen måste ha gått igenom. Ester fördes omgående till häktet av länsmannen och en rättegång följde snart därpå. I husförhörslängden har antecknats att hon vistades på hospital (det vill säga det som senare kallades sinnessjukhus) men det är oklart om det var innan eller efter denna tragiska händelse.
Vid rätten sägs Ester vara en 40 år gammal kvinna ”av medelmåttig kroppsstorlek och gott utseende”. Hon berättade till en början lugnt och sakligt om händelserna men när hon började gå in på sitt psykiska tillstånd så blev hon ”mer rörd till sina sinnen”. Hon berättar inför sittande rätt en till synes ganska osannolik historia om hur en man besökt gården ett par år tidigare för att bota deras sjuka kreatur. Denne man skulle då ha tagit fram en människohand vilken han hackat i bitar och blandat med kvicksilver.
Man kan förmoda att det är en svår bakomliggande psykisk sjukdom som gömmer sig bakom berättelserna som framkommer vid rättegången, kanske också förvärrad av förlossningsdepressioner. Ester säger vidare att hon från och till varit besökt av döda människors vålnader, något som blev värre efter att dottern Anna Helena fötts 1822. På grund av hennes sjukdomstillstånd berättades också dottern ha varit så illa hanterad från sin födsel att hon aldrig varit frisk. Det var, enligt Ester själv, för att rädda barnen från vålnaderna som hon inte såg någon annan utväg än att ta livet av dem.
Dessa händelser blev slutet på Olofs och Esters äktenskap men Olof och familjen tog sig igenom tragiken och sorgen. Han gifte några år senare om sig och fick ytterligare sex barn med sin andra hustru.
Tyvärr var detta inte den enda tragiska händelsen i familjen. Olof förlorade själv sin biologiska far redan som spädbarn när han på natten 1790 körde ner sin häst i en isvak. Hans syster Eva, som periodvis bodde hos familjen, led även hon av psykisk sjukdom och kallas ”vanvettig” vid rättegången. Livet var sannerligen inte lätt för Olof och hans barn men de gav aldrig upp själva utan kämpade vidare tillsammans så gott de kunde.
Detta är bara ett exempel på vad man hitta när man gräver djupare i arkivens mörka gömmor. Väl värt att nämna är att där inte bara finns tragik och sorgliga levnadsöden.
Svartbjörsbyn är för övrigt också byn där författaren och nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-1976) växte upp och gick i skola.