Syndafloden slår till mot Sverige
Klimatångest, klimataktivister och extremväder må vara några av 2000-talets nya modeord men även om vi nu går mot en tid av mer extremt väder på vår jord så har människan alltid drabbats av naturkatastrofer, så även våra förfäder här i Sverige. Vi ska berätta om en sådan som inträffade år 1649.
Det hela började den 27 juli då mycket kraftiga regnoväder drabbade de centrala delarna av Östergötland. På denna tid användes emellertid fortfarande den Julianska kalendern och omräknat till vår tids Gregorianska kalender blir datumet istället den 6 augusti. Prästen Andreas Emundi i Fornåsa socken på östgötaslätten beskriver ovädrets effekter i mycket dramatiska ordalag:
År 1649 vid Olavi tid th. 27 Juli&Seq [följande] regnade af himmelen och jordenes källor upwellade, at wattenådror upsprungo, ther förr inga warit. Hwaraf floden blef ej allenast så mäktig, at qwarnar, dammar, hus, gerdesgårdar etc. omkull brötos, boskap och mycket folk på wägar, åkrar, engar etc. ömkeligen omkommo; utan ock sjelfwa watnet så förgiftigt, at träden theraf wissnade bort och aldrig sedan grönskades.
Jorden blef så sjuk, at hon på trij år liten eller kernlös gröda och äring bära kunde. Mjölet räckte icke til; the, som åto blefwo icke mätte. Af then tunna och watnagtiga spis blef folket grådigt; omätteligit, swagt och sjukt af durchlopp etc., at många dödde af en slem och skröpelig sjukdom, som kallades starksjukan, hwilken befrämjades af owanlig matredning af bark, rötter, knopp, agnar, etc.
Then swaga säden var dock emedlertid så dyr, at en tunna kostade fem à sex Riksdaler och theröfwer. Thetta begyntes år 1649 och warade til år 1653, tå Gud wälsignade wårt utmattade Östergötland med en så ömnig äring, at en tunna säd såldes för Fyra Daler kopparmynt. Notavi Hæc dura passus.
Then 5 Maji år 1657. Andreas Emundi Pastor Fornæus.
Mer än 10 000 östgötar tros ha dött under de följande åren på grund av missväxt och sjukdomar som följde på de kraftiga översvämningarna. Många människor på 1600-talet hade begränsat skydd mot sjukdomar på grund av att det var mycket svårt att hålla en god kost året om i vår del av världen. Naturkatastrofer som denna drabbade därför människorna mycket hårt.
Det extrema regnovädret kom att döpas till Olsmässofloden just för att det ägde rum kring denna religiösa högtid. Översvämningarna var inte begränsade till Östergötland utan de spred sig åtminstone en bit söderut. Från Tjust härad i norra Småland berättas följande vid tinget år 1650:
Jacobsdagen, då den stora floden först föll i Kinda i Östergiötland, kom hon och åhna neder åth att öfver grästopparna på ängiarna stod watnet. Så hela Församblingen sig samsatte om söndagen att upprensa åhn och ändå stod watnet på ängiarna lyka…
Hungersnöd drabbade emellertid även andra områden i Sverige under dessa år (bland annat Närke och Värmland) så det är osäkert hur många dödsoffer i Östergötland som verkligen kan sägas bero på Olsmässofloden. Helt klart är hur som helst att denna naturkatastrof orsakade stora materiella skador, inte minst i de stora kvarnbyarna i centrala Östergötland.