När nazister adlades
Sven Hedin (t v) och Eric von Rosen (t h)
Idag den 16 januari är det Släktforskningens dag och årets tema är ”Samhället skuggsida i arkivens ljus”. Tankarna går nog därför i de flesta fall till brott och straff men vi vill istället ta tillfället i akt och uppmärksammar en av de mörkaste skuggorna som kastats över Sverige under modern tid och som åter aktualiserats på ett otäckt sätt i och med de dramatiska händelserna i USA.
Det var en ganska lång period präglad av nationalism, finansiell och politisk instabilitet i Europa som på 1940-talet kulminerade i andra världskriget och förintelsen. Efter den avgående president Donald Trumps agerande och stormningen av Kapitolium i USA så ställde sig socialförsäkringsminister Ardelan Shekarabi nyligen följande fråga på Twitter:
I debatten om vilken väg Sverige ska välja så att vi inte hamnar där USA är kan två frågor ge oss vägledning. Hur kunde Sverige demokratiseras utan revolution & blodspillan? Hur kom det sig att nazism & kommunism aldrig fick några större framgångar i Sverige under 1930-talet?
Det är onekligen en intressant fråga som inte är enkel att besvara. Vi ska dock inte gräva särskilt mycket djupare i detta men jag tror personligen att det åtminstone till viss del var en lycklig slump. Hade det dykt upp en karismatisk ledare så hade det kunnat gå illa även i vårt land men efter en lång tid av fred i Sverige så var det nog också färre invånare som var beredda att ta till våld samtidigt som det fanns färre ”oönskade” i landet än på andra håll i Europa.
Nationalromantiska och nazistiska strömningar spelade under slutet av 1800-talet och de första årtiondena under 1900-talet en stor roll i många europeiska länder, så även i Sverige. Det handlade då inte bara om en relativt liten grupp ”extremister” som idag utan det fanns gott om sympatisörer på alla håll och kanter i det etablerade Sverige. År 1902 blev exempelvis upptäcktsresanden och författaren Sven Hedin (1865-1952) den sista personen att adlas i Sverige.
Hedin var under hela sitt liv en stor vän av Tyskland och beundrade Hitler. Redan under första världskriget ställde han sig på Tysklands sida, han höll tal vid invigningen av OS i Berlin 1936 och 1942 utgav han (med stöd av det tyska propagandaministeriet) boken Amerika im Kampf der Kontinente där han bland annat lanserade en konspirationsteori om Roosevelts påstådda tyskhat. Han menade också att det var Roosevelt som var skyldig till andra världskrigets utbrott. Här kan man dra paralleller till de betydligt mer fantasifulla konspirationsteorier som fått stor spridning i kölvattnet av Trumps politiska framgångar i USA.
En av de främsta svenska vetenskapsmännen vid denna tid var kemisten Hans von Euler-Chelpin (1873-1964) som 1929 tilldelades nobelpriset i kemi. Han var professor vid Stockholms högskola, invaldes 1914 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och blev 1930 ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien. Att han hade starka band till Tyskland var kanske inte så konstigt då han var född där och deltog i första världskriget som officer i den tyska armén. Han var själv medlem i Svensk-Tyska Föreningen där han var fortsatt engagerad under den period då föreningen blev tydligt pronazistisk. Hans son Ulf von Euler (1905-1983) blev även han professor och styrelseordförande i Nobelstiftelsen.
Det bör kanske poängteras i sammanhanget att såväl Hans von Euler-Chelpin som Sven Hedin trots sina Hitler-sympatier bägge försökte rädda människor från de tyska koncentrationslägren.
Hans von Euler-Chelpins första hustru Astrid Cleve (1875-1968) var den allra första kvinnan i Sverige att doktorera i naturvetenskap. Hon fick också professors namn 1955. Astrid Cleve benämnde sig själv nationalsocialist och beskrev Adolf Hitler i hyllande ordalag även efter andra världskriget. Under en period var hon även skribent och aktieägare i tidningen Dagsposten som var en svensk nationalistisk och pronazistisk dagstidning vilken utgavs med ekonomiskt stöd från den tyska staten.
Pronazistiska föreningar och partier växer fram
I december 1937 bildades i Lund den pronazistiska kulturföreningen Riksföreningen Sverige–Tyskland med syftet att ”på rent svensk grundval, utan ställningstagande i partipolitiken, verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland” med en strävan att förhindra ”en ohjälplig söndring mellan tvenne stambefryndade folk”. Även om språkbruket är ålderdomligt idag så är formuleringarna och tankarna skrämmande lika de som spridits på många håll i Europa under de senaste tio åren. Sven Hedin var för övrigt medlem även i denna förening.
Litteraturprofessorn och ledamoten i Svenska Akademien Fredrik Böök (1883-1961) beundrade tidigt den nya tyska regimen och såg Adolf Hitler som ”Europas räddare”. Det är också på det anrika universitet i Lund som vi hittar flera av föreningens initiativtagare såsom redaktören Åke Ohlmarks, teologiprofessorn Hugo Odeberg, professorn i praktisk filosofi Efraim Liljeqvist, genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle och folklivsforskaren Carl Wilhelm von Sydow. När Hugo Odeberg år 1937 talade om judefrågan på Nationella Studentklubben i Lund konstaterade han att ”en nation bör inte finna sig i ett obehörigt judiskt inflytande”.
Riksföreningen Sverige-Tyskland hade som mest drygt 5000 medlemmar. Alla kan förmodligen inte beskrivas som rättrogna nazister utan det fanns säkerligen också en del som blivit medlemmar av rent affärsmässiga skäl eller helt enkelt för att någon nära vän eller anhörig var medlem. Två av föreningens medlemmar i föreningen – Björn Frithiofsson Holmgren och Edvard Lithander – satt i Sveriges riksdag som representanter för Högerpartiet, föregångaren till Moderaterna. När den svenska säkerhetspolisen år 1940 gjorde en genomgång av officerare med nazistsympatier så räknades medlemmar i Riksföreningen per automatik med i gruppen nazistsympatisörer.
Den 22 november 1923 bildades Svenska Antisemitiska Föreningen i Göteborg. Redan på 1920-talet använde föreningen hakkorset som symbol och den kom att bli förebilden för en lång rad nazistiska partier som bildades i Sverige under 1930-talet. Föreningen ägnade sig åt att ge ut smädesskrifter, gav föreläsningar och föredrag i hela landet. De hade även en egen propagandatidskrift kallad Vidi.
Fler adliga nazister
Man vet inte exakt hur många svenska frivilliga som deltog i andra världskriget på Tysklands sida men det handlar om något hundratal. Däribland fanns ytterligare en svensk adelsman nämligen greven Ulph Hamilton (1920-1965).
Tydliga nazistsympatier fanns även hos andra företrädare för den svenska adeln, däribland bröderna Clarence (1867-1955) och Eric von Rosen (1879-1948). Clarence von Rosen lät uppföra det så kallade von Rosenska palatset på Strandvägen 55 i Stockholm och brodern Eric ägde Rockelsta slott utanför Flen i Sörmland. Såväl Clarence som Eric var medlemmar i den tidigare omnämnda Riksföreningen Sverige-Tyskland tillika med flera andra medlemmar av ätten von Rosen. Eric var också med och grundade Nationalsocialistiska Blocket.
Clarence von Rosen var en tidig idrottsprofil i Sverige, dels som framgångsrik tävlingsryttare men framför allt som ledare. Han blev redan år 1900 ledamot av Internationella Olympiska Kommittén och var den som införde bandy i Sverige. Han var med om att bilda Svenska Bollspelsförbundet 1902 och Svenska Fotbollförbundet 1904 och var den förste ordföranden i båda organisationerna.
Den välkände tyske nazistledaren Hermann Göring var alltsedan 1920-talets början en nära vän till familjen von Rosen på Rockelsta. Han gifte sig 1923 också med von Rosens svägerska Carin von Kantzow (1888-1931), född Fock.
Tyska skolan i Stockholm
På Östermalm i Stockholm ligger än idag den anrika Tyska skolan som sedan 1500-talet varit en naturlig samlingsplats för tysktalande invånare i den svenska huvudstaden. Skolan har dock under 1900-talet och fram till idag varit aktiv i lite olika skepnader och former.
När Tyska skolan återuppstod år 1941 så skedde det med en tydlig nationalsocialistisk framtoning. Man flaggade med hakkorset och såväl elever som lärare organiserades efter paramilitära mönster. I skolans ledning hittar vi återigen nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin och Sven Hedin. Skolan finansierades av tyska staten och på schemat fanns ämnen som politisk skolning och raslära. Denna nya version av tyska skolan kom dock att bli kortvarig och efter att ha hamnat på de allierades svarta lista lades den ner vid andra världskrigets slut.
Det kan sägas att judarna i Sverige möter svårigheter även i dagens samhälle, åtminstone på vissa håll. Judiska föreningen i Malmö hade till exempel på 1970-talet ett par tusen medlemmar. Idag är medlemsantalet nere på mindre än 500. Till viss del beror det på att de sista överlevarna har lämnat jordelivet bakom sig men många unga judar har också valt att lämna staden på grund av antijudiska strömningar och regelrätta attacker.
Även om många av de tonsättande nazistsympatisörerna behöll sina sympatier även efter krigsslutet så avtog det bredare stödet ganska snabbt och fokus kom under följande årtionden istället att förflyttas till att bygga upp det svenska folkhemmet och välfärdssamhället. Det tyska nederlaget gjorde också att man inte längre kunde finansiera propaganda i andra länder.