Koboltgruvan i Los – ett kortlivat projekt och en personlig tragedi
Porträtt av Henrik Kahlmeter från Los kyrka
Henrik Kahlmeter
I augusti 1693 föddes Henrik Kahlmeter i Falun där hans far var anställd som gruvbokhållare. Han kom från en tysk släkt som var djupt engagerad i bergsbruket (namnet Kahlmeter betyder helt enkelt kolmätare på svenska) och han fortsatte själv i samma fotspår. Efter att ha studerat vid Uppsala universitet så spenderade han tio år utomlands där hand bland annat skildrade bergverk i England och Tyskland för det svenska bergskollegiets räkning. Han värvade även utländsk arbetskraft till manufakturverken åt Kommerskollegium. Under denna tid lärde han också känna industrimannen Jonas Alströmer.
Gruvan i Los
Åter hemma i Sverige så anställdes Henrik Kahlmeter i Kommerskollegium men vid sidan av arbetet som statstjänsteman så skulle han företa sig ett eget ambitiöst projekt, måhända inspirerad av den betydligt mer framgångsrike entreprenören Alströmer. 1733 gavs han av Bergskollegium rätten till gruvbrytning i koppargruvorna i Los socken i Hälsingland där man funnit spår av vismut eller kobolt. I augusti 1736 påbörjades arbetet på platsen där verksamheten snabbt utökades i vad som var Sveriges allra första kobolgruva. Under hans livstid upptogs åtta så kallade skärpningar och gruvor, vilka bearbetades med växlande framgång.
Sophiendals blåfärgbruk
Vid sidan av koboltbrytningen lät Henrik Kahlmeter 1743-1745 uppföra Sophiendals blåfärgbruk där man som mest producerade 17 ton smalt eller blåfärg. Namnet kommer antagligen från hans hustru Anna Sophia Wallberg (1719-1761). Hon var dotter till köpmannen Olof Wallberg i Stockholm vars arv hade bidragit till finansieringen av gruvprojektet i Los. På platsen fanns nu såväl rostugn som kalcinerhytta, kvarnhus och smälthytta.
Henrik Kahlmeters död
Henrik Kahlmeter vilade nog sällan och julafton 1750 var inget undantag. Under arbetet i kollegiet drabbades han av ett slaganfall och avled senare på kvällen efter att ha förts till sitt hem. I eftermälet berättas han ha haft ett ”muntert sinne, var förtrolig mot sina kolleger och hövlig mot sina underlydande”. Han trivdes enligt egen utsago inte särskilt väl i umgänget med ”fint folk” och föredrag kanske bergsmännens samvaro.
Man kan förmoda att Kahlmeters pressade ekonomiska situation bidrog till en längre period av ihållande stress och hans tidiga död. Förutom pengarna från svärfaderns arv så hade han lånat större summor av såväl privatpersoner som manufakturkontoret och han var fortfarande djupt skuldsatt vid sin död.
Gruvbrytningen läggs ner
Verksamheten vid koboltgruvan i Los fortsatte en tid efter Kahlmeters död men 1762-1763 sinade malmen snabbt. Dåvarande brukspatronen Johan Zenius försökte rädda företaget genom att bygga om blåfärgsverket till ett glasblåseri. Under åtta år tillverkades flaskor, bägare och fönsterglas men man uppnådde aldrig någon lönsamhet och 1771 lades den slutligen ner. Industriepoken i Los var över efter endast några årtionden. Som mest arbetade omkring 160 personer vid gruvorna.
Ett nytt grundämne
Koboltgruvan i Los kanske inte blev den succé som Henrik Kahlmeter hoppades på men den blev ändå världsberömd år 1751 då Axel Fredrik Cronstedt i malmen från Los upptäckte ett tidigare okänt grundämne, som han benämnde nickel.