Digitalisering på humanistisk grund
Nyligen ramlade jag in i lite av en diskussion kring kontanter och digitala betalningsmedel med en profilerad svensk IT-personlighet. Eftersom jag själv sysslat med IT och utveckling under större delen av mitt arbetsliv så började jag fundera lite kring digitaliseringen. Den har rusat fram över hela samhället, alltför ofta utan särskilt mycket tanke på vare sig effekter eller syfte. Jag skulle därför önska en mer genomtänkt strategi där digitaliseringen bygger på en humanistisk grund.
Vad är humanism?
Vad är då humanism? Det finns lite olika definitioner av begreppet beroende på sammanhang. Ordet i sig kommer från latin där humanus helt enkelt betyder mänsklig. Det har alltså med människor att göra. Svenska akademiens ordbok säger vidare att humanism inom filosofin är en ”livsåskådning som utgår från det rent mänskliga och de mänskliga intressena”.
Denna definition är viktig. Det handlar alltså om de mänskliga intressena. När samhället fattar gemensamma beslut som har stor påverkan på allmänhetens vardag så bör det i så hög utsträckning som möjligt ske i människors intresse.
Varför digitalisering?
Innan man fattar beslut om en större förändring så måste man alltid börja med att fråga sig varför man ska göra det. Vad är syftet? När det gäller digitaliseringen så har inte alla beslut som fattats varit helt logiska. Det är i sig helt normalt. När något är nytt så saknas också ofta kunskapen som behövs för att fatta väl underbyggda beslut. Det finns flera olika anledningar till varför man vill digitalisera delar av sin verksamhet:
- Ekonomiska incitament – man vill helt enkelt spara pengar. Här är det viktigt att komma ihåg att om man inte har en väl genomarbetad strategi så kan det i slutändan vara så att det i slutändan tvärtom blir dyrare.
- Tillgänglighet – digitala dokument kan göras tillgängliga för alla som har en dator eller annan enhet med internetuppkoppling. Se bara på vad Digitala forskarsalen hos Riksarkivet och Arkiv Digital har betytt för släktforskningen i Sverige.
- Framtidssäkring. En digital backup är en självklarhet för såväl företag som många privatpersoner idag.
- Prestige. Det är nog hit de flesta felaktiga beslut kring digitalisering kan föras. Chefer och politiker har fattat beslut om digitalisering enbart för sakens skull. Man vill framstå som modern och ligga rätt i tiden.
En sårbar strategi
Framtidssäkring är en viktig och relevant anledning till varför vi vill digitalisera. Fysiska dokument kan skadas av allt från eld och stölder till hungriga silverfiskar. En – eller helst flera – digitala kopior ger oss betydligt bättre odds att bevara viktig dokumentation till framtida generationer. Samtidigt gäller det omvända. Om vi enbart har en digital version så utsätter vi oss för stora risker. Detta fick Vellinge kommun i Skåne nyligen erfara. De förlitade sig på en stor IT-leverantör som skulle hantera samhällsviktig information på ett säkert sätt. Efter en omfattande IT-attack så visade det sig dock att en stor mängd data gått förlorad för alltid, däribland journaler från socialtjänsten. En extremt allvarlig incident med andra ord. Man kan tyvärr aldrig förlita sig på att en digital backup sker på rätt sätt och det går inte heller att kräva att denna kompetens finns hos varje enskild kommun i landet. Arkivmaterial av denna typ bör alltid också finnas i fysisk form.
Förutom den ökade risken för IT-attacker i en orolig omvärld så kan IT-system relativt enkelt slås ut. El och annan infrastruktur är ofta måltavlor för krigförande länder och inget land är för alltid fredat mot krig. Det har historien tragiskt nog visat oss gång på gång. Detta är något som också arkivverksamheten i Sverige måste planera för och idag finns ett sådant pågående arbete hos Riksarkivet.
Det hotade kulturarvet
Vi släktforskare är ofta särskilt engagerade i det material som huserar hos Riksarkivet. Där finns allt från kyrkböcker till rättsprotokoll och skattelängder. En del material är flera hundra år gammalt men nytt arkivmaterial levereras i stora mängder varje år. Tyvärr så saknas idag resurserna för att digitalisera vår kulturarv i den takt som krävs. Riksarkivet tar helt enkelt emot betydligt mer arkivmaterial än vad de hinner digitalisera. Idag är också bara någon enstaka procent av Riksarkivets totala material digitaliserat – exakt hur mycket vet ingen. Någon långsiktig lösning på detta problem finns inte heller idag även om Riksarkivet har efterfrågat mer resurser till sin verksamhet. De är naturligtvis inte ensamma i den offentliga verksamheten om detta önskemål. Alla verksamheter – privata som offentliga – vill göra mer och bättre, så även vi på Släktingar.
Vart tog humanismen vägen?
Så – var passar då humanismen in i denna digitaliseringsprocess? Jag vill passa på att knyta an till diskussionen om kontanter eftersom det på sätt och vis symboliserar en bredare problematik. Vi har den senaste tiden kunna läsa i media om bankernas rekordvinster och hur allt fler äldre luras på sina besparingar av bedragare. Här har digitaliseringen skenat iväg utan att samhället har tagit något som helst ansvar för effekterna och som så ofta förut så är det de mest sårbara grupperna som får ta smällen. De jag själv skulle vilja kalla ”teknikextremister” propagerar för att kontanter måste fasas ut helt till förmån för säkra digitala betalningsmedel. Detta är i min mening helt galet. PRO och många andra har sedan länge påpekat hur viktigt det är att kontanter finns kvar som alternativ. Att tvinga in ovana människor i den digitala världen är helt fel väg att gå. Det har i praktiken blivit en välkommen gåva för den organiserade brottsligheten samtidigt som bankerna har kunnat stänga bankkontor och spara in på personal.
Digitaliseringen får inte ske på bekostnad av människor bara för sakens skull. Om digitaliseringen får till effekt att fysiska möten mellan människor stadigt minskar och att det blir fritt fält för bedragare så har man skjutit mot eget mål. Alla samhällsbeslut måste ta särskild hänsyn till de grupper som har svårare att föra sin egen talan. Jag tror också personligen att färre mänskliga möten är en av anledningarna till den kraftigt ökade psykiska ohälsan i landet även om alla enskilda individer naturligtvis inte påverkas negativt. Riksarkivet bör också undvika att minska öppettider och tillgång på personal i sina forskningssalar i största möjliga mån.
Så, använder jag själv kontanter? Nej, i stort sett aldrig. Men jag tycker inte det ska behöva medföra att man ska strunta i att ta hänsyn till andra människor.
Hur resonerar du själv? Tänker du exempelvis på framtiden när du dokumenterar din egen släktforskning?