Han var en skräfla som dugde till ingenting
Stjärnorps slottsruin
Vi är idag vana vid att man lyfter fram de positiva sidorna när människor går bort. Så såg det också i regel ut förr i tiden men då och då stöter man på sorgliga undantag. Här ska vi berätta om en sådan familj i 1700-talets Östergötland.
En familj trogen grevarna Douglas
I den del av Vreta Klosters socken strax norr om Linköping som skulle komma att bli Stjärnorp vid 1800-talets början slog sig en skotsk adelsman ner på 1600-talet. Fältmarskalken och greven Robert Douglas (1611-1662) lät under åren 1655-1662 uppföra det ståtliga Stjärnorps slott vars huvudbyggnad alltsedan en förödande brand år 1789 står kvar som en av landets mer välkända ruiner, fortfarande i familjen Douglas ägo.
Robert Douglas hade slagits för svenskarna på kontinenten och rekryterade ett flertal personer från andra länder till sitt östgötska gods. En av dessa var polacken Daniel Dantzer som arbetade som murare vid Stjärnorp. År 1658 – samma år som Sverige slutit fred med Danmark-Norge – gifte han sig med en tysk piga på godset. Många av deras ättlingar skulle komma att bo på närliggande torp och gårdar tillhöriga familjen Douglas.
Två generationer korgmakare
Såväl Daniels son Rabert Danielsson (1663-1736) som sonson Johan Robertsson (1693-1762) livnärde sig åtminstone delvis som korgmakare men bägge arbetade också under en tid som kuskar åt familjen Douglas. Det är uppenbart att greven Douglas också fick ge namn åt Daniel Dantzers son som tack för ett välbehövligt arbetstillfälle.
Johan Robertsson överlevde till skillnad från många andra svenskar de mörka peståren 1710-1711 och gifte sig hösten 1717 i ett dubbelbröllop tillsammans med brodern Daniel. Han levde större delen av sitt vuxna liv som torpare vid skogsgården Flemma.
En skräfla vars änka kördes från torpet
Det är uppenbart att prästen i Vreta Klosters församling – som oss sentida släktforskare till glädje hade för vana att skriva utförliga levnadsteckningar över de döda – inte hyste särskilt höga tankar om denna familj. När Johan Robertsson avlider i lungsot (tbc) våren 1762 avslutas dödsnotisen med följande orden:
Han lefde som en skräfla och dugde til ingen ting.
Betydelsen av skrävla är kanske inte helt solklar. Sannolikt så menar prästen att han pratat strunt snarare än att han varit skrytsam. Möjligen låg det ett lättare förståndshandikapp i bakgrunden även om det så klart bara är spekulation.
Johan Robertssons dödsnotis från Vreta Klosters kyrkoarkiv
Johan Robertssons änka Anna Nilsdotter levde ett par år efter sin man med vilken hon hade åtta barn tillsammans. Hon tvingades dock bort från familjens torp in i djup fattigdom då hon tydligen ägnade sig åt stölder och alkohol:
Hon hade på slutet socknens fattigdel, sedan hon för fylleri och tiufweri bifwit kiörd ifrån torpet
.
Man kan ganska lätt tänka sig att barnen i denna familj hade en oförtjänt tuff uppväxt även om det också kan vara så att parets problem förvärrades efter att barnen lämnat hemmet. De här personerna har hur som helst idag många tusen nu levande ättlingar. Kanske är du en av dessa? Många tusen människor har tragglat sig igenom sina liv för att just du och jag ska få vandra på denna jord. En hisnande tanke.