Våldet går i arv i Sylvester-släkten från Rommetorp
Att våld föder våld är en vanligt förekommande slutsats. Det är egentligen en självklar klyscha som kan appliceras på det mesta. Glädje föder glädje, omtanke föder omtanke osv. Alla beteenden ger helt enkelt ringar på vattnet oavsett om de är positiva eller negativa till sin natur. Det gäller såväl på en högre nivå i samhället som inom familjer. Det senare ska vi nu se exempel på i den östgötska bergslagen.
Rommetorp – en gammal by
I nordligaste Östergötland och den gamla bergslagsbygden ligger byn Rommetorp. Strax öster om samhället Grytgöl vid den sydvästra änden av sjön Hanesjön har samma släkt ägt och brukat marken i hundratals år. Byn i Hällestads socken finns omnämnd på 1400-talet men är säkerligen äldre än så. Bergsmännen levde under särskilda lagar och det föll sig naturligt att man höll sig till de sina. De otillgängliga skogstrakterna gjorde naturligtvis också sitt till. De som har förfäder i bergslagen hittar så gott som alltid åtminstone några gemensamma anor.
Storskifte i Rommetorp
Ett ovanligt namn
Vid 1500-talets mitt levde en man vid namn Sylvester i Rommetorp vilken är den med säkerhet äldsta kända stamfadern för denna släkt. Det är ett namn av latinskt ursprung som är mycket passande för trakten. Namnet betyder nämligen skogsman eller timmerman (silva = skog). Låter man fantasin flöda fritt så kan man kanske tänka sig att den första Sylvester i släkten var son till någon som flyttat till bergslagen från annan ort. Det utstickande namnet kombinerat med kronologin gör att man kan förmoda att han är barnbarns barnbarn till den ”Silwaster” i Rommetorp som finns omnämnd i medeltida brev daterade 1436.
En rättrådig gästgivare
Rättvisa är en av de fyra så kallade kardinaldygderna i klassisk europeisk filosofi och romersk katolicism, ett arv från den antika grekiska filosofin. Huruvida den gamle Sylvesters son Måns Sylvestersson var väl bevandrad i filosofins värld låter jag vara osagt men rättvisa tycks hur som helst ha varit av betydelse för honom. Han beslutade nämligen att hans enda dotter Ingeborg skulle ärva lika stor del i gården som var och av de tre sönerna. Det normala förfarandet var annars att döttrar endast ärvde hälften gentemot söner. Naturligtvis kan hans beslut vara grundat i andra orsaker än att han såg systemet som orättvist rent generellt.
Måns Sylvestersson blev vid 1500-talets slut ägare till hela den gamla släktgården i Rommetorp. Vid 1600-talets början drev han där även ett gästgiveri. Alkoholen flödade fritt på sådana inrättningar. Det kan vara så att denna rika tillgång på alkohol hade en negativ inverkan på nästa generation.
Det svarta fåret
Måns Sylvestersson hade som nämnts tre söner. Bland dessa fanns en yngre Sylvester som sticker ut som familjens svarta får. Av namnet att döma kan man förmoda att han var äldst bland sönerna och kanske tänkt att ta över släktgården. Så skulle det dock inte bli. Sylvester Månsson figurerar i domböckerna ett flertal gånger i mindre smickrande sammanhang.
1615 anklagas han för att ha fått ett barn tillsammans med sin kusin Lucia. Inte nog med detta. Det ryktades att de två släktingarna mördat barnet tillsammans eftersom traktens hundar burit runt på barnhänder i skogen (!). Huruvida det låg någon sanning bakom dessa rykten är oklart. Det kunde hur som helst inte ledas i bevis. Fem år senare var det dags igen. Nu anklagades Sylvester Månsson för lägersmål med sin piga Ingeborg. Han berättades då ha givit henne något medel för att avbryta den resulterande graviditeten.
Den senare anklagelsen ligger väldigt mycket i linje med vad som påstods fem år tidigare. Man kan nästan misstänka att det låg åtminstone någon sanning bakom detta. Nu dömde rätten annorlunda. Sylvester själv dömdes till döden och Ingeborg till böter eller att ”mista öra, näsa och lockar”. Han valde att rädda sitt liv och rymde från landet som fredlös. Kanske hamnade han i Danmark eller Tyskland? Hur det gick för Ingeborg är ej känt. Sylvester anklagades vid ett tillfälle dessutom för att ha slagit ihjäl en ung dräng på gården.
Den ”skötsamma” brodern
Sylvester hade en bror vid namn Anders Månsson som levde ett något mer beskedligt liv i grannbyn Grytgöl där han sannolikt gift sig till en gård. Man kan dock skönja en viss benägenhet till våld även hos honom. Anders förekommer också frekvent i domböckerna. Han tilltalades bland annat för ”enfalt hor” och dömdes till böter för stöld av hö från en granne. Den allvarligaste anklagelsen kom dock år 1621 då ett rykte spreds om att Anders slagit ihjäl sin hustru. Möjligen sattes detta i samband med tidigare incidenter inom familjen. Hur det än var med den saken så svor han sig fri från ryktet med hjälp av trovärdiga män på orten.
Man kan här ganska tydligt se hur våldet går som en röd tråd genom familjen. Även om man ska vara försiktig med att dra några slutsatser i enskilda fall så kan man nog vara relativt säker på att den tidens rika tillgång på alkohol knappast hade en positiv effekt i sådana situationer. Amatörpsykologi som inte ska tas på alltför stort allvar.
Åtskilliga tusen svenskar härstammar från denna intressanta släkt som levt och verkat på samma plats i åtminstone ett halvt årtusende. Bland dessa finns också en del kända namn såsom prinsessan Sofia och artisten Einár (2002-2021).