Tänk efter i debatten
Att politiska diskussioner väcker känslor är inget konstigt i sig. Brinner man för något så kan det ibland vara svårt att hejda sig. Men någonstans finns en gräns för vad som kan accepteras i debatten. Var går då gränsen? När har man gått för långt? Heta diskussioner förekommer då och då även i släktforskningens vanligtvis vänliga och stillsamma värld.
Riksarkivet i Östersund
Att synen på kriget i Gaza väcker känslor är en självklarhet. Där handlar det om liv eller död. När man debatterar i offentligheten måste man dock försöka hålla känslorna i schack och föra ett lugnt och sakligt samtal. Detta gäller för oss alla oavsett vilket ämne vi engagerar oss i. Det är inte okej att ge sig på offentliga personer bara för att de valt ett sådant yrke. Alla människor förtjänar att bemötas med respekt, hela vägen från barn i förskolan till vår statsminister. Personangrepp och politikerförakt får aldrig normaliseras. Då har vi förlorat en grundbult i vårt öppna och demokratiska samhälle och vi är på väg mot en mörk plats.
I släktforskningsvärlden har nyheten om att Riksarkivet i Jämtland ska flytta in i nya lokaler i Härnösand blivit en minst sagt het potatis. Många har engagerat sig i frågan och på lokal nivå har protesterna mot beslutet avlöst varandra. Oavsett vilken åsikt man har i frågan så är reaktionerna lika självklara som i Gaza-frågan. Jämtland har en väldigt speciell plats i Sveriges historia och var under en lång period en orolig gränstrakt mellan två stridande parter. Att befolkningen vill ha sin egen historia på armlängds avstånd är inte konstigt.
Även Sveriges Släktforskarförbund har ibland fått ta emot hård kritik från olika håll. Men där har debattklimatet oftast varit lite mer sansat eftersom man trots allt ger sig på sina vänner.
Gränsen har passerats
Då återkommer vi till frågan om vad man kan acceptera i debatten. Är det okej att kalla vår kulturminister Parisa Liljestrand för ”stolpskott” bara för att man motsätter sig en flytt av ett arkiv? Detta skedde nyligen i ett inlägg i en Facebook-grupp där författaren också fick medhåll från en föreningsordförande. Där har man enligt min mening med råge passerat gränsen för vad som kan accepteras i ett vuxet samtal. Oavsett åsikt i sakfrågor och politisk åskådning så har vi alla ett personligt ansvar för debatt- och samhällsklimatet. Som ordförande i en förening bör man då sätta ner foten istället för att heja på.
Detta är inte ett ställningstagande i frågan om arkivet i Östersund, det är ett ställningstagande för ett vänligare debattklimat där alla kan och vågar ta plats oavsett åsikt. Vi måste alla sträva efter att vara ambassadörer och goda förebilder för nästa generation. Varför ska vi ställa andra krav på våra barn och ungdomar än vi gör på oss själva? Barn gör som vi gör, inte vad vi säger åt dom.
Blir du arg när du läser ett inlägg i sociala medier? Andas då djupt och tänk efter en extra gång innan du slänger dig över tangentbordet eller din telefon.