Intervju med Karl X Gustavs krigare
Tåget över Stora Bält den 6 februari 1658. (Johann Philip Lemke, Nationalmuseum)
Idag hjälper Sverige vårt grannland i söder med såväl militär utrustning som personal. Men på 1600-talet såg Europa helt annorlunda ut. Det var en tid då den ena konflikten avlöste den andra och lojaliteter skiftade. 1657-1658 förde Karl X Gustav krig mot Danmark med Holstein som allierad på Sveriges sida. Vår grävande reporter Näskonung Snok är äntligen tillbaka från sin förra tidsresa. Denna gång intervjuar han en av de tusentals svenskar som stred för kungen.
Bakgrunden
Bakgrunden till Karl X Gustavs första danska krig var att den svenska armén var upptagen i ett krig i Polen, vilket Danmark såg som ett perfekt tillfälle att attackera Sverige för att återvinna förlorade områden och säkra kontrollen över Öresund. Danmarks angrepp utlöste ett svenskt motanfall, där Karl X Gustav ledde den svenska armén över det isbelagda Stora Bält för att tvinga fram en gynnsam fred, som resulterade i freden i Roskilde och de gränser vi har idag.
Håkan Svensson i Granby
I Granby i Östra Hargs socken strax öster om Linköping bodde på 1650-talet ryttaren Håkan Svensson med sin hustru Brita och flera små barn. Håkan var en av de tusentals svenskar som tvingades ut i krig. Man kan lätt föreställa sig den oro hans hustru måste ha känt när han lämnade hemmet. Småbarnsfamiljer drabbades också svårt ekonomiskt när mannen var borta och inte kunde sköta om lantbruket. De flesta ryttare vid denna tid var även bönder. Rusthållare med söner red till en början ofta för sina egna rusthåll. Håkan kom aldrig hem till sin familj igen utan dog i Danmark 1658.
Vi låter Håkan själv berätta om sina tankar och erfarenheter.
Hur blev du inkallad som ryttare i kriget mot Danmark? Var det frivilligt eller tvingades du att ställa upp?
Frivilligt var det inte. På gårdarna i socknen visste vi att kungen krävde folk till hären, och ryttare skulle ställas fram. Jag hade häst och var i kraftig ålder, så jag blev utsedd av rotebönderna. Prästen läste upp kungens påbud, och när min tur kom fanns inget att invända. Man tjänar kungen när riket kallar, annars mister man både jord och heder. Så jag tog farväl av Brita och barnen och red i väg när hösten gick mot vinter.
Hur kändes det att lämna Brita och de fyra små barnen kvar i Granby när du red ut i kriget?
Det var det svåraste jag gjort. Brita stod på gårdsplanen med barnen kring sig när jag red bort. De minste förstod knappt vad som skedde, men den äldste grät och höll sig i hennes kjortel. Jag visste att vintern skulle bli hård och att hon fick bära allt arbete själv. Hade jag kunnat stanna hade jag gjort det, men en man kan inte trotsa kungens bud. Jag bad henne hålla modet uppe och lita på att Herren skulle vaka över dem.
Vad tänkte du om Karl X Gustavs beslut att angripa Danmark? Kände du lojalitet mot kungen eller mer mot ditt hem och din gård?
Kungen är vår överherre, och när han kallar skall vi lyda. Så har jag lärt allt sedan jag var gosse. Men innerst tänkte jag mest på vår lilla gård i Granby och på åkrarna som måste sås och skördas. Kriget i Danmark låg oss fjärran, och jag hade varken agg eller hat mot deras folk. Ändå trodde vi att kungen måste veta bäst, och prästen sade att Herren stod på Sveriges sida. Så jag red ut, men hjärtat stannade kvar hemma.
Hur såg vardagen ut för en ryttare under fälttåget – maten, utrustningen, hästarna och lönen?
Det var ett hårt liv. Vi red långa dagsmarscher i kyla och snö, ofta utan skälig vila. Maten var knapp och mest torkat bröd, gryn och ibland salt fläsk, när förråden räckte till. Vattnet fick vi ur isiga bäckar, och ibland låg vi hungriga om natten. Hästarna slet nästan mer än vi; de fick ofta dåligt foder och många föll ifrån. Vår utrustning var tung – värja, karbin, två pistoler och ryttarstövlar som skavde. Lönen var inte mycket att tala om; mest i löfte, som få såg. Vi höll ihop av plikt och för varandra mer än för utsikten till guld eller ära.
Vad var det mest chockerande eller svåraste du upplevde under krigståget genom Danmark och de svenska vintermarscherna?
Det svåraste var vinterns marscher. Snön var djup, kylan bet i händer och fötter, och många kamrater föll av utmattning eller sjukdom. Jag såg unga män som knappt var äldre än mina egna barn frysa och dö vid vägkanten. Att behöva fortsätta rida, trots att hjärtat värkte för dem, var plågsamt. Och när vi nådde danska byar såg jag lidandet hos civila – hungriga barn, gamla människor utan skydd. Kriget är ingen ära för den som ser det på nära håll, bara nöd och sorg.
Hur såg du på de danska soldaterna och civilbefolkningen ni stred mot? Var de fiender eller människor i samma situation som du?
Jag såg dem som människor, precis som oss. De kämpade för sina hem och sina familjer, liksom vi. Många gånger mötte vi soldater som var unga och rädda, och jag kunde känna deras ångest och hunger. Civila led mest av allt, och ibland kände jag skam över att vi var orsaken till deras nöd. Fiender, ja – men också medmänniskor som råkat hamna på olika sidor av ett krig som vi inte valt själva.
Vad hoppades du skulle hända efter kriget – för din familj och för Sverige?
Jag hoppades att kriget skulle ta slut och att fred skulle komma till vårt land, så att vi kunde återvända till gårdarna och odlingarna utan rädsla. För Brita och barnen bad jag att de skulle få trygghet och mat, och att de skulle kunna leva ett stillsamt liv utan ständig oro. För Sverige önskade jag att kungen och riket skulle stå starkt, men att folket skulle slippa mer blodspillan. Mitt hjärta var alltid med dem hemma, och jag drömde om den dag då vi alla kunde samlas igen under taket i Granby.
Om du hade kunnat tala till dina barn innan du red ut, vad skulle du ha velat säga till dem om varför du måste gå i krig?
Mina kära barn, jag måste rida ut i kriget för kungens bud och för rikets säkerhet. Jag önskar att ni förstår att det inte är för hat eller förlust vi gör detta, utan för plikt och ansvar. Håll er modiga, var snälla mot varandra och hjälp er mor. Be till Herren, som vakar över oss alla. Jag hoppas att den dag kommer då jag kan återvända och hålla er i mina armar igen. Tills dess, minns att en fars kärlek aldrig lämnar er, även om hans kropp är långt borta.
Även om det är få nu levande infödda svenskar som har erfarenhet av krig så drabbades många av våra förfäder hårt av krigets plågor. Kanske har du själv träffat på liknande livsöden i din egen släkt?