En hårdför präst i samernas land

Samerna levde länge i lugn och ro i de nordligaste delarna av landet. Men allteftersom ökade spänningarna mellan samer och svenskar när staten önskade kolonisera lappmarken. I en tid då kyrkan var nära knuten till kungamakten blev samernas egen religion ett problem. Religionsfrihet var fortfarande ett främmande begrepp på den tiden.

Nasafjäll och Silbojokk

Vid Nasafjäll i dåvarande Piteå lappmark hade man på 1630-talet börjat bryta silver. För att arbetsfolket vid silververket skulle slippa resa långt för söndagarnas kyrkbesök inrättades den 24 september 1640 därför Silbojokks församling som bröts ut från den gigantiska församlingen Arvidsjaur. Många samer i den västra delen av Piteå lappmark fördes nu till denna nybildade församling.

Två generationer omvändelsepräster

Till Silbojokk kom 1656 ångermanlänningen Ericus Noraeus (1618-1697) vilken hade arbetat några år som lärare vid trivialskolan i Piteå. Han lade mycket kraft och tid på kristet missionsarbete riktat mot den samiska befolkningen inom församlingen. Hans viktigaste mål i livet tycks ha varit att omvända de hedniska samerna vilka på denna tid – och långt framöver – benämndes lappar.

Herr Eriks son Per Fjellström (1657-1706) skulle komma att följa i sin fars fotspår men gick steget längre i sitt missionsarbete. Han har gått till historien som en av de mest hårdföra prästerna sedan den katolska tiden. Herr Pers ämbete kan liknas vid häxprocessernas prästgärningar. Han önskade helt enkelt utrota samernas urgamla religion med dess seder till förmån för den ”rätta” kristna läran. Det såg med andra ord ut som den europeiska mission som spred sig som en löpeld över Afrika och Asien under kolonialismens tidevarv och som fortgått alltsedan dess – om än i en något uppfräschad skrud.

Statuera exempel

Den svenska staten – Svenska kyrkan inkluderad – var vid denna tid en auktoritär regim. De som styr och ställer i en sådan regim är en väldigt liten del av befolkningen. Därför blir hot och fruktan viktiga medel för att hålla den stora massan i schack. Detta har visat sig effektivt vare sig man är Islamiska staten, en nordkoreansk diktator eller en kyrkans man i Lappland. Per Fjellström hade inte tålamod att försöka omvända varje enskild same. Istället riktade han in sig på någon av de mest motsträviga inom församlingen. Lotten föll på en olycklig man vid namn Lars Nilsson.

Lars Nilsson var en same från Norra Västbyn i Piteå lappmark. På uppdrag av herr Per hade sju män från orten spionerat på Lars när han tillbett de samiska gudarna vid ett offerställe nära sin kåta. De berättade inför rätten att de sett honom knäböja och ”ganska illa Siunga och yhla. Jembwäl på sin Spåtrumma häfftigdt Speela, öfwer een sin Sonasohn om sine 6 åhr…den där samma dagh” omkommit och drunknat i en brunn. Vidare hade han strukit sina trästatyetter med djurblod under sina ritualer.

Spänningarna mellan de hedniska samerna och den kristna lokalbefolkningen utmynnade regelbundet i handgemäng. Så var nära att ske även i samband med denna händelse då Lars skickade sin son för att söka försvar och förstärkning från byn Torpenjaur en mil bort.

Rättegång och dom

Någon fysisk konflikt kom dock aldrig till stånd denna gång. Istället slutade det hela med en rättegång där man ingående diskuterade Lars Nilssons avguderier vilka han själv menade varit honom till stor nytta mot sjukdom och annat elände. Lars hade offrat såväl renar som en oxe och ett föl till sina ”avgudar” som rätten uttryckte det.

Den 26 april 1692 fastställdes dödsstraffet mot Lars av Svea hovrätt och hans öde var därmed beseglat. Han dömdes efter såväl världslig som Guds lag att brännas på bål. Kyrkan och staten var dock inte ens där och då färdiga med sitt missionsarbete. Under tiden han satt fängslad skulle han omvändas. I hovrättens brev till landshövdingen Gustaf Douglas i juni samma år instrueras han att avrättningen inte får verkställas innan han ”blivit sant omvänd” och visat botgöring. Ett halvår senare anser Douglas att detta arbete är fullgjort.

Avrättning inför publik

På anmodan av drottning Kristina hade en vintermarknad hållits i Arjeplog alltsedan 1642 kring månadsskiftet januari/februari. För att avskräcka andra var detta ett utmärkt tillfälle att statuera exempel. Det var troligen i anslutning till marknaden i början av 1693 som samen och hedningen Lars Nilsson brändes levande på bål tillsammans med sina trägudar. Huruvida det faktiskt skedde inför publik eller inte är okänt.

Detta fruktansvärda exempel på kyrkans och statens övergrepp mot befolkningen var lyckligtvis något utöver det vanliga. Så vitt det är känt var Lars den ende samen som avrättades på grund av sin tro. Han skulle också komma att bli den sista svensken som avrättades med denna grymma metod.

Med Lars Nilssons avrättning avslutades ytterligare ett mörkt kapitel i Sveriges historia. För den som vill läsa mer om rättsprocessen rekommenderas Karin Granqvists text ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Trolldoms- och vidskepelseprocesserna i 1600- och 1700-talets svenska lappmarker”.

Som lite kuriosa kan nämnas att Per Fjellström är anfader till en av Sveriges mest omtalade präster av idag nämligen den katolske biskopen och kardinalen Anders Arborelius som till och med var på tal som påvekandidat.

Lästips från bloggen: Blivande kardinalen Anders Arborelius anor

Kanske har du själv samiska förfäder? Dela gärna med dig av dina fynd i kommentarerna lite längre ner!

En tanke på “En hårdför präst i samernas land

  1. Urban Blomstedt

    Ojdå! Från Wiki. Erik Lindahl, född 19 januari 1717 i Umeå landsförsamling, Västerbottens län, död 1 november 1793, var en präst i Svenska kyrkan och språkman med inriktning på samiska. Erik Lindahl var son till komministern i Umeå landsförsamling, Olof Erik Lindahl, och hans hustru Sara Hellberg. Efter att ha prästvigts 1740 blev Erik Lindahl 1743 pastorsadjunkt hos Pehr Fjellström i Lycksele församling och gifte sig samma år med Fjellströms dotter Anna Agatha. År 1749 blev Erik Lindahl komminister i Sorsele församling innan han 1767 efterträdde sin svärfar som kyrkoherde i Lycksele. Tillsammans med kyrkoherden i Jokkmokks församling, Johan Öhrling, utarbetade Lindahl Lexicon Lapponicum, som utkom 1780 och länge förblev den viktigaste samisk-svenska ordboken

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


WordPress Cookie-tillägg av Real Cookie Banner