När vargjakten var en plikt
För en kort tid sedan sköts en varg som rörde sig i utkanterna av Malmö. Det är få politiska frågor som rör upp så starka känslor i vårt land som vargen och rovdjurspolitiken. Idag är jakten hårt reglerad och det är bara ett fåtal personer som tillåts jaga djuren. Men så såg det inte alls ut för våra förfäder som i betydligt högre utsträckning levde med rovdjur i sin närhet. Då kunde man till och med anklagas vid tinget om man inte tog sitt ansvar.
Skallgång – en gammal tradition
Runt om i Sverige så har man under många hundra år organiserat skallgångar i form av vargskall och björnskall. Dessa finns reglerade redan i landskapslagarna från 1200-talet men man kan förmoda att de förekommit tidigare än så. Så småningom utsågs en skallfogde i varje socken eller härad. Skallfogdens uppgift var att kalla bönderna till skallgång när det ansågs nödvändigt. Ofta skedde det i samband med att boskap attackerats av en varg. Alla som ägde minst en ko skulle ställa upp.
Det var böndernas plikt att närvara vid skallgångarna. Vid frånvaro utdömdes böter såvida det inte fanns någon särskild anledning. Nu som då fanns det säkerligen de som inte ville delta i jakten av olika anledningar. Man kanske inte ansåg att jakten var nödvändig i sig eller så såg man det helt enkelt som slöseri med sin egen tid om man inte var utsatt för vargangrepp.
Böndernas motvilja
Att jaga varg i de vidsträckta svenska skogarna var besvärligt och långt ifrån alla deltagare var i god fysisk form. Olyckor skedde också regelbundet i form av fall eller att man till och med vådasköt en annan jägare. Läser man domböcker från 1600- och 1700-talet upptäcker man ganska snabbt att frånvaron vid påkallade skallgångar var betydande. Trots alla ansträngningar så ökade vargarna i antal. Bondeståndet framförde därför sina besvär inför riksdagarna men önskemålet var inte ökad jakt utan tvärtom önskade man lättnader i kraven på att delta vid skallgångarna. Det krävde helt enkelt för stora resurser i förhållande till resultatet. 1727 befriades därför bönderna i Skåne från kravet på att hålla så kallade vargnät.
Vargskallen i socknarna var nog så betungande men det verkligt krävande för bönderna var de gemensamma häradsskallen. Även om de inte skedde lika ofta så ställde de ganska extrema krav på deltagarna. I vissa fall tvingades de ligga ute i jaktlagen i 10-12 dagar. Arbetet på gårdarna blev därmed eftersatt och kunde ge stora ekonomiska konsekvenser för lokalbefolkningen. Att man gjorde sitt bästa för att slippa dessa är inte svårt att förstå.
Vid 1800-talets mitt fanns det fortfarande relativt gott om vargar i skogarna så långt söderut som i Östergötland.
Varggårdar och luderplatser
För att slippa alltför många skallgångar så sökte allmogen andra medel att bekämpa vargarna. Man byggde bland annat upp så kallade varggårdar – inhägnade platser där vargarna bara hade en väg ut där de skulle falla ner i en djup grop som dolts med hjälp av grenar och kvistar. Vid 1700-talets början fattades också beslut om att varje socken skulle inrätta så kallade luderplatser. Här lade man ut luder, eller åtel, det vill säga föda som skulle locka till sig rovdjuren. Det var främst förgiftade djurkroppar som placerades där vintertid då det var lättare att locka till sig vargarna.
Skottpengar och jaktkassor
I jaktstadgan av år 1808 så framgår att man skulle utbetala skottpengar eller skottpremier för större rovdjur och även rovfåglar. Ersättningen beräknades genom ”skott” där ett skott belönades med 12 skilling banco (ca 50 kronor idag). En björn motsvarade 12 skott, en varg 6, en lo 9, en räv eller örn 1, en uv eller hök 1/4, en falk 1/8 osv. Pengarna skulle tas från särskilda jaktkassor inom länen vilka i sin tur finansierades genom skatter. Under senare delen av 1800-talet förändrades detta system allteftersom.
Under perioden 1827-1839 utbetalades exempelvis skottpengar för 6790 dödade vargar, därav 82 i Skåne.
Tobak och svordomar
Det fanns många regler som skulle efterföljas i samband med vargjakten. De såg lite olika ut från socken till socken men i regel så tilläts varken tobak, svordomar eller fylla när skallaget hade samlats för jakten. Ertappades man med dylikt oskick så fick man lägga pengar i jaktkassan. Det var sockenstämmorna som beslutade om vilka regler som skulle gälla.
I en skallordning från 1820-talets Småland hittar man också följande bestämmelse:
Om vårtiden då skadejuren ynglat åligger hvar och en det efterse och i händelse vargyl skulle med säkerhet tros vara, bör skallaget hopbudas för att om möjligt är, uppleta rätta stället, den detta försummar böter till Skallcassan 32 öre.
En ovanlig lösning
Det finns också exempel på mer udda och kreativa lösningar på vargproblemet. Fältkamreren S. Bergman i Östergötland meddelade 1835 att han sedan 12 år tillbaka med stor framgång använt ett skyddsmedel utan att ha förlorat ett enda kreatur till vargarna. Han lät vid vårsläppet gnida in en specifikt framtagen salva i ljumskar och under buken så att den inte skulle sköljas bort av regn.
Innehållet i salvan var:
- Ett stop stark och god Ryssolja
- 1/2 skålpund finstött Bergkrut
- 1/8 svavel och litet järnrost
Vad har du själv för erfarenheter av rovdjur och jakt i din egen släktforskning? Vad anser du själv om dagens rovdjurspolitik? Berätta gärna i kommentarerna nedan.