Ormsjöolyckan – en tragisk katastrof i 1900-talets Lappland
Bild från begravningen efter olyckan
En tidig morgon i maj 1936 skulle papporna till 21 barn avsluta sitt arbete i nuvarande Dorotea kommun för att aldrig återvända hem till sina familjer. Det som inträffade denna dag är en av de allvarligaste sjöolyckorna i Sveriges historia och händelsen uppmärksammades över hela landet.
Flottningen avslutas
Vid halv sex på morgonen den 12 maj 1936 hade man precis av slutat årets flottningsarbete efter ett sista intensivt arbetsdygn helt utan sömn. Ett arbetslag på omkring 40 personer från den stora byn Ormsjö med omnejd skulle nu resa hem till sina familjer över det fortfarande mycket kalla vattnet i Ormsjön. 23 av dessa skulle åka med en specialbyggd motorbåt som egentligen bara skulle hysa högst ca 15 personer. Förutom att de var alldeles för många så hade man dessutom mycket packning med sig. Att överlasta en båt på det viset innebär mycket stora risker, något vi än idag hör om med jämna mellanrum från tragiska olyckor i andra delar av världen där sjösäkerheten inte tas på lika stort allvar.
Olyckan slår till
När motorbåten tagit sig en bit ut på sjön skedde en snabb sväng med det lågt gående fartyget vilket gjorde att det så gott som omedelbart tog in vatten i stora mängder. Den direkta orsaken fastställdes aldrig men en teori var att båten stötte emot en iskant. Det dröjde inte länge förrän båten sjönk. Några av arbetarna lyckades ta sig helskinnade till en närliggande holme eller till fast is men 14 av männen drunknade. Några som inte själva kunde simma klamrade sig fast vid simkunniga kamrater och drog med sig dessa ner i sjön. Många anhöriga som väntade på stranden kom att bli ögonvittnen till den fasansfulla olyckan. 9 kvinnor förlorade sin make och 21 unga barn förlorade sin far.
Olyckan ägde rum mellan sjöns holmar Harholmen och Tingsholmen. Den senare ska ha fått sitt namn av byting som för länge sedan ska ha hållits där.
En insamling påbörjas
Efter olyckan var viljan att hjälpa de drabbade familjerna stor. En riksinsamling startades och ett lokalt upprop gjordes genom länstidningen Västerbottens-Kuriren där man skrev följande:
Den fruktansvärda olycka, som drabbat de hemvändande flottningsarbetarna från Ormsjö by i Dorotea, hotar många med den bittraste nöd. 9 hustrur ha blivit utan make. 21 barn ha förlorat sin far. Det finns gårdar, där 2 eller 3 män ha skördats av döden. Ekonomisk hjälp är av nöden, och Västerbottens folk står närmast till att träda emellan. Den hjälp, som kan ges från de bortgångnas egen hemprovins, får också karaktären av en sympatiyttring för de nödställda familjerna från deras västerbottniska landsmäns sida. Nu är handling bättre än ord. Skänk ormsjöborna ditt stöd. De insamlade medlen komma att fördelas i enlighet med anvisningar av sakkunniga bygderepresentanter.
En överlevande berättar
Albert Lindman, en av de flottningsarbetare som överlevde olyckan, gav efteråt sin bild av händelsen:
Utan någon föregående varning började båten plötsligt vattenfyllas. Det föreföll mig, som om båten framförallt tog in vatten akterut. Vi reste oss och iakttog under några ögonblick händelsernas snabba utveckling. Så med ens började båten sjunka hastigt. Då kastade vi oss samtliga ut i vattnet. Jag tog några simtag och fick tag i ett par ryggsäckar, på vilka jag kände, att jag kunde hålla mig uppe. Något senare fick jag också fatt på en tredje flytande ryggsäck, som jag högg tag i. Säckarna hade god bärförmåga. Runt omkring mig kämpade mina kamrater för sina liv. De ropade högt på hjälp och även jag skrek. En del försökte simmande ta sig fram till en isbarriär i närheten, men isen var för svag och gav intet ordentligt fäste för händerna. En efter en såg jag mina kamrater försvinna i djupet. Det var fruktansvärt. Själv var jag urståndsatt att lämna någon hjälp . Var och en kämpade sin kamp för livet i det iskalla vattnet. Fem av mina kamrater lyckades emellertid taga sig upp på den sjunkna båtens motorhuv – sjön var nämligen inte djupare på olycksplatsen än att de stående på huven kunde hålla huvudet ovan vattenytan. En av de nödställda, Tage Persson, försökte simmande ta sig fram till Tingsholmen och det lyckades. Axel Sjögren, som följde honom på färden, sjönk emellertid ganska snart, troligen drabbad av kramp. Allt fler och fler dukade så småningom under. Visserligen gjorde våra kamrater i land allt vad de kunde för att så snabbt som möjligt bringa hjälp, men då de kommo fram, hade de allra flesta gått till botten. Det var hemska stunder, vi upplevde. Vi sågo hjälpen komma allt närmare. Ibland föreföll det mig, som om jag kämpade en hopplös kamp, men döds-faran gav nya krafter och så äntligen blev jag uppdragen ur vattnet.
Offren
På kyrkogården i Dorotea restes en minnessten över de omkomna, med underskriften Kamrater i livet – kamrater i döden. Den 14 juli 2004 invigdes också ett konstverk till minne av olyckan, längs Konstvägen sju älvar som är ett konstprojekt där verk placeras ut längs bilvägen. Verket, skapat av Monika Larsen Dennis, heter Återkallelse och står i byn Ormsjö.
Dorotea församlings dödbok vittnar om tragedin
De 14 arbetare som förlorade sina liv i Ormsjöolyckan var följande:
- Hjalmar Skoglund, född 1915, 20 år
- Kurt Vestergren, född 1915, 20 år
- Edvin Isaksson, född 1910, 26 år
- Axel Sjögren, född 1910, 26 år
- Karl Pålstedt, född 1907, 29 år
- Anselm Eriksson, född 1906, 29 år
- John Olofsson, född 1906, 30 år
- Johan Vestergren, född 1906, 30 år (mellannamn Ormfrid!)
- Elias Eriksson, född 1904, 31 år
- Jonas Sjögren, född 1900, 35 år
- Karl Valberg, född 1898, 38 år
- Johan Danielsson, född 1894, 41 år
- Elias Bredberg, född 1892, 42 år
- Israel Persson, född 1882, 53 år