Klockupproret och tre avrättade dalkarlar

Under första halvan av 1500-talet skedde inte mindre än tre uppror mot Gustav I [Vasa] från allmogen i Dalarna, ett landskap vars befolkning länge var mycket konservativ och där påtvingade förändringar från maktens boning i huvudstaden därför inte alltid sågs med särskilt blida ögon. Vi ska här berätta lite om huvudpersonerna för det tredje och sista av dessa som senare kommit att kallas för Klockupproret.

Konflikten med Hansan

Till en början var relationerna mellan dalkarlarna och kungen goda. Unionskungen Kristian II hade hamnat på kant med den mäktiga Hansan om handeln på Östersjön. I Dalarna var kopparn och bergsbruket vid den tiden mycket viktig och exporten till kontinenten en intäkt som man inte ville förlora. Det så kallade bergsfrälset med bergsmän och kringboende allmoge tjänade stora pengar på bergsbruket. Därför fick kung Gustav nödvändigt stöd från såväl Dalarna som borgarna i Stockholm i sitt uppror mot unionsledningen.

Kungen alienerar sig från allmogen

Gustav Vasa trodde nu kanske att det skulle gå lika lätt som under föregående århundraden att efter envåldshärskarens mönster stärka sin makt över rikets finanser. Men efter en lågkonjunktur och den drastiska reformationen med indragning av kyrkans egendomar så alienerade han sig snart från den konservativa allmogen i Dalarna. Detta blev startskotten för inte mindre än tre uppror – det första dalupproret 1524-1525, det andra dalupproret 1527–1528, och det tredje dalupproret (Klockupproret) 1531–1533.

Bergsfogden Måns Nilsson på Aspeboda

Bland de mest framträdande ledarna för befolkningen i Dalarna var frälsemannen och bergsfogden Måns Nilsson på Stora Aspeboda, då tillhörande Torsångs socken. Han var länge en nära allierad till Gustav Vasa och besökte regelbundet riksmöten som representant för Dalarna. Han blev med tiden en betydande godsägare, inte minst tack vare de gårdar som kungen själv skänkte honom som tack för stödet, däribland Kungsåra by i Kungsåra socken som han fick i förläning julen 1524.

Klockskatten införs

Vid två herredagar (riksdagar) i Örebro och Uppsala 1531 beslutades om att införa en klockskatt (se räkenskaper i Riksarkivet). Denna medförde att så gott som alla storklockor i landets kyrkor skulle smältas ner för att kungen skulle kunna betala sin skuld till den rika hansastaden Lübeck i dagens Tyskland. Dalarnas landsting utlovade vid möte i Tuna (nu Borlänge) en klocka från varje sockenkyrka men när de väl skulle hämtas gick det inte lika bra. I Leksand misshandlades kungens sändebud och även i Ål och Gagnef vägrade invånarna lämna ut kyrkklockorna till statsmakten.

Bergsfogden Måns Nilsson var nu bland de ledande i motståndet mot kungen, detta trots att han stått vid hans sida under de två föregående dalupproren, något som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser för honom.

Förrädarna fängslas

En tid efter protesterna mot klockskatten var kung Gustav fullt upptagen med den väpnade konflikten mot Kristian II men han hade inte glömt bort det som skett. I januari månad 1533 lät han därför kalla till stort möte med dalkarlarna vid Kopparberget (Falun) dit han tog med sig krigsfolk och höll ett hårt anklagande tal mot de upproriska. Flera av de ledande upprorsmakarna fängslades och några avrättades på plats inför åskådarna för att skrämma övriga till fortsatt lydnad innan de fick återvända hem.

Med till Stockholm fördes de utpekade ledarna Måns Nilsson, Anders Persson i Rankhyttan, Ingel Hansson [Svinhufvud], prästen herr Evert från Leksand, Mårten i Skogen (Brusbo), Henrik Henriksson och skrivaren Bengt på Kopparberget. Den 17 februari 1534 döms samtliga till döden. Måns, Anders och Ingel avrättades genom halshuggning varpå deras kroppar parterades (styckades) och steglades. Herr Evert avled i fängelset medan övriga tre uppenbarligen benådades.

Klockupprorets efterdyningar

Inget av de tre dalupproren lyckades och med undantag för avrättningarna så utspelade sig aldrig några betydande våldsamheter. Klockupproret blev inget undantag. Även om det kanske fanns ett brett stöd för protesterna så saknades det en stark ledning och organisation hos de upproriska. Händelserna skulle ändå få konsekvenserna för Dalarna, åtminstone för de ledande samhällsskikten. Landskapet delades upp i två fögderier där man nu tog för vana att hämta fogdarna från andra delar av landet istället för de gamla lokalt ledande släkterna. Det skulle därför komma att bli början på slutet för bergsfrälsets storhetstid i området och Dalarna integrerades mer i riket. Även om upproren aldrig innebar något reellt hot mot kungamakten så använde kung Gustav händelserna i propagandasyfte för att visa upp sin styrka som regent, såväl för möjliga hot inom landet som fiender ute i Europa.

Måns Nilssons familj efter upproret

Måns Nilssons uppror mot kungen fick naturligtvis även konsekvenser för familjen. Innan han fängslades ägde han inte mindre än 41 gårdar vilka samtliga konfiskerades. Efter avrättningen så fick dock hans änka Margareta tillbaka Stora Aspeboda vilken numera tjänar som hembygdsgård för Aspeboda hembygdsförening. Hon bodde kvar där fram till sin död. Några år senare fick hon också tillbaka några gårdar i Västerås stad varför man kan misstänka att det var hennes ärvda egendom och att hon var borgardotter från staden.

Minnet av Måns Nilsson lever kvar i trakten än i våra dagar. I hembygdsgårdens trädgård restes nämligen år 1907 en minnessten över honom med inristningen: ”Frihet jag älskat sanning och rätt”.

Åtskilliga svenskar kan också leda sitt ursprung tillbaka till den avrättade Måns Nilsson i och med att hans dotter Anna gifte sig med Hans Persson, stamfader för den adliga släkten Svinhufvud af Qvalstad. Bland parets mer kända ättlingar finns ingen mindre än sångerskan Melissa Horn.

Vill du veta mer om Svinhufvud-släkterna eller din egen släkt i Dalarna? Då är du varmt välkommen att skaffa ett årsabonnemang hos oss på Släktingar

.

• ← Körledarnas körledare Kjell Lönnås släkt
• Om gamla tiders namn →