Från barkbröd till miljonär – en svensk framgångssaga
Per Wikström
Per Wikström föddes 1782 i byn Medstugan i Åre socken som son till kronotorparen Jon Estensson (1748-1840) och hans hustru Maria Nilsdotter (1746-1829). Han berättar själv att han växte upp i fattigdom och ”bars av min mor på armarna, då hon i skogen vallade boskapen”. På vintrarna livnärdes han av barkbröd och andra ”mindre dugliga födoämnen”. Modern undervisade honom och hans fem syskon i läsning och kristendomskunskap.
Tio år gammal började han hjälpa fadern i arbetet och om vintrarna tog de hem så kallat fjällfoder med häst men i hårt snöoväder hände det ofta att hästen inte kunde ta sig hem för egen kraft utan fick dras hem liggande på släde. När uppväxten präglades av fattigdom så kan man förmoda att djuren på gårdarna inte heller alltid var i toppskick.
Per lyfter fram sin mor som en bidragande orsak till hans framgång. Så här säger han om henne:
”Min moder skötte med alla klokhet i fattigdomen sitt lilla hushåll och undervisade tillika barnen i kristendomsläran. Genom att varje morgon utvälja åt mig och mina syskon ett stycka agnbröd i stället för barkbröd, uppmuntrade hon oss att vara flitiga i läsning, vilket under senare tider haft sin goda verkan.”.
Femton år gammal vandrade Per till Trondheim i Norge och åt sin kusin handlanden Christian Wikborg gjorde han resor på fiskerierna i början på våren och besökte marknaderna i Helgeland i Norge under sommarmånaderna. Under sjöfarten blev han dock ständigt sjuk och återvände till slut därför hem till sina föräldrar.
När han kom hem från Norge var han fast besluten att själv ägna sig åt handel då det verkade vara ”den lättaste näringen” men han ”blev med missnöje mottagen av sina föräldrar, som visste sig på intet sätt kunna hjälpa mig”. Som en sann entreprenör så köpte han då ett par skidor och en kanna brännvin vilken han bytte mot en ren i handel med samerna. Tre dagar tog det honom att släpa hem renen. Väl hemma sålde han hudet och köttet och han fortsatte sedan att handla i hemtrakterna med alla varor han kom åt.
Denna tidiga småhandel var säkerligen mycket nyttig för den oerfarne Per som tränade upp sitt affärssinne. Under krigsåren 1808-1810 fick Per också i uppdrag att rekognoscera vid den norska gränsen för svensk räkning. 1810 fick han burskap som handlande i Östersund och året därpå gifte han sig med bruksinspektorn E. A. Sparrmans dotter Katarina Magdalena. Med henne fick han totalt tretton barn varav åtta söner och en dotter ännu levde.
1817 hade den svenska kungen befallt att vägen till Norge skulle vara färdig inom två år vilket då såg ut att vara omöjligt. Landshövdingen vände sig då till Per Wikström som åtog sig att skaffa fram det nödvändiga virket till broar och tunnlar inom en månad. Som belöning utnämndes han till ekonomidirektör. Året därpå köpte han länets enda järnbruk Ljusnedal vilket tidigare drivits av hans morbror Zackris Wiklund (1759-1816) men som i tre år stått stilla och kommit i lägervall. Efter att ha återuppbyggt och förbättrat verksamheten under tio år sålde han bruket.
Efter att ha tröttnat på handel och blivit alltmer intresserad av jordbruk så ägnade han sig efter detta huvudsakligen åt skötsel av sina egendomar på landsbygden. Handelsrörelsen överlämnades därför åt sonen Nils som innan dess arbetat åt fadern som bokhållare i fem år.
Trots sin hopsamlade förmögenhet så verkar det vara en ganska dyster och besviken man som sätter sin levnadshistoria på pränt. Per skriver att han nu har ”uppnått en ålder av 74 år utan att kunnat få den ringaste hjälp under min sjuklighet av mina barn, ehuru jag inrikes som utrikes ej sparat någon kostnad för deras uppfostran i kristendom m.m. ävensom för deras uppkomst.”. Inte heller hans maka gav någon tröst då han menar att ”mitt äktenskapsliv har varit den tyngsta och svåraste börda”.
Exakt vad som ligger bakom denna familjesituation framkommer inte men i boken ”Svenska millionärer” från sekelskiftet skriver författaren Carl Fredrik Lindahl att ”sönerna Nils och Per blev båda miljonärer, ja, till och med mer än miljonärer, men de var krassa egoister, utan begrepp om att livets uppgift dock icke ligger endast uti att samla rikedomar”.
I likhet med många moderna entreprenörer såg Per Wikström till att hans pengar gjorde nytta även för de mindre lyckligt lottade i samhället. När han sålde Ljusnedals bruk efterskänkte han fattiga bruksarbetares skulder till en summa av 9000 riksdaler. Under de svåra missväxtåren 1812 och 1821 lät han skicka 700 lispund mjöl till de fattiga i Undersåker och Åre. Han testamenterade även 1000 riksdaler för att bilda en skola i Åre socken.
Per Wikström levde några år till och avled den 23 mars 1859. Han blev 77 år gammal. Intresset för handel och affärer levde kvar i släkten och bland hans ättlingar finns bland annat familjen Fresk som ligger bakom Fresks i Östersund.