Kommentar angående Riksarkivets nedskärningar
För några dagar sedan släpptes resultatet av den så kallade Arkivutredningen (Ku2017:02) och samtidigt rapporterar media om att Riksarkivet tvingats till ganska omfattande nedskärningar med såväl minskade öppettider som uppsägningar av personal under kommande år 2020. Har vi släktforskare någon anledning till oro?
Ja, säger Sveriges Släktforskarförbund och dess förbundsordförande Erland Ringborg i en skriftlig kommentar på sin hemsida. Han är visserligen nöjd med vissa delar av utredningen men konstaterar också att ”Det står sedan en tid tillbaka klart att myndigheten är kraftigt underfinansierad.”.
Bakgrunden till nedskärningarna har egentligen inte så mycket med utredningen i sig att göra varför det blir lite olyckligt att blanda ihop dessa. Riksarkivet brottas för tillfället med ett ekonomiskt underskott som bitvis endast är tillfälligt på grund av en kostsam flytt av Krigsarkivet till Arninge med start i februari 2020 för att slås samman med Riksarkivets övriga enheter. Riksarkivet har begärt extra medel för att finansiera flytten men inte fått detta.
”Jag tror att arkiven idag betraktas som något fint att ha men inte så viktigt. Något som släktforskare och kanske några obskyra historiker eller samhällsvetare håller på med.”, säger historikern Martin Almbjär vid Uppsala universitet i en kommentar till SVT.
Jag tror att Almbjär och hans kollegor drar lite för dramatiska slutsatser utifrån Riksarkivets besked. Något som kännetecknar all offentlig verksamhet (egentligen även privat verksamhet) är att man hela tiden vill ha så mycket pengar som möjligt. Till skillnad från Släktforskarförbundet och landets historiker så måste politikerna ta hänsyn till helheten och fördela de begränsade resurser vi har till alla som vill ta del av kakan. Då tvingas man tyvärr också ibland säga nej trots att man egentligen vill hjälpa till. Samma sak gäller för dig och mig om vi blir av med jobbet eller får drastiskt ökade kostnader på grund av högre räntor eller elavgifter. Då måste vi prioritera och omfördela. Jag har fullt förtroende för att riksarkivarie Karin Åström Iko och Riksarkivet gör sitt allra bästa utifrån förutsättningarna de ges.
Vi bör istället avvakta och se hur situationen ser ut efter 2020 när verksamheten går in i en mer normal fas igen. Under kommande år får Almbjär och hans kollegor helt enkelt försöka effektivisera sitt arbete. Jag kommer själv ihåg hur jag för 20-25 år sedan själv under en tid samlade ihop alla uppgifter jag skulle kontrollera på pastorsexpeditionen innan jag gjorde ett besök där. Man får försöka tänka lite nytt och anpassa sig efter situationen även om man som historiker kanske hellre blickar bakåt. Alla forskare i landet har ju heller inte lika nära till Stockholm som de som sitter i Uppsala.
Det finns i dagsläget inget som tyder på att Riksarkivet inte skulle klara sitt uppdrag att förvalta vårt rika arkivmaterial. Den viktiga digitaliseringsprocessen prioriteras också högt vilket i förlängningen kommer att minska behovet av fysiska besök och dessutom bidra positivt till ekonomin samtidigt som man minskar slitaget på arkivmaterialet.
För att kunna motivera de minskade öppettiderna och tillmötesgå historiker som behöver ha tillgång till material som ännu inte finns tillgängligt digitalt så måste digitaliseringen fungera bättre och snabbas på. Varför då inte införa en beställningsfunktion på samma sätt som Arkiv Digital och prioritera tidspressade forskningsprojekt? Då minskar också behovet av långa resor till Stockholm för forskare som sitter på lärosäten långt från huvudstaden. Jag är övertygad om att Riksarkivet i likhet med många andra offentliga verksamheter skulle kunna effektivisera och modernisera sin verksamhet en hel del.
I kommentarsfälten på sociala medier så har jag sett domedagsprofeter sia om att civilisationers fall brukar föregås av att kulturen försvinner. Jag tror vi ska lugna oss lite innan vi drar sådana slutsatser. Intresset för vår egen historia och släktforskning har aldrig varit större än idag. Tillgängligheten är bättre än någonsin tack vare flera digitala tjänster. Vi släktforskare behöver i dagsläget inte vara särskilt oroliga även om nedskärningar naturligtvis aldrig är roligt för någon. Det verkligt trista i sammanhanget är de personer som blir av med jobbet i en bransch där jobben inte direkt växer på träd. Där har staten som arbetsgivare ett särskilt ansvar som jag hoppas de också tar. Det är inte alls bra om anställda saknar förtroende för sin arbetsgivare.
Om ett år hoppas och tror jag att Riksarkivet har en betydligt mer positiv bild att ge oss av sin verksamhet.
Hej, tack för en på många sätt välbalanserad och välbetänkt skrivelse.
Jag vill emellertid påpeka en sak. Historikerna kan ha behov att fortfarande se originalhandlingar även efter att dessa har skannats. Det beror på att ett av sanningskraven vid vetenskaplig metodik inom historiska vetenskaper är att verifiera ett dokuments autencitet. Det kan faktiskt vara mycket petnoga och då duger inga avbildningar i världen!
Jag kan emellertid tänka mig att i många fall så behöver man inte följa autencitetskravet lika hårt och i sådana fall kan historikern avstå från en resa. De kan precis som du säger underförstått sitta på sin kammare och samla ihop ifrån sina onlinestudier notiser att den och den sidan ska jag titta närmare på vid läsesalsbesöket som därefter planeras in. Sedan kan forskaren i lugn och ro se just dessa sidor för att uppfylla sitt autencitetskrav och besparar dessutom pappersbläddrande och slitage på originalhandlingarna. En win-win situation med lite mer planering!
Ja, så kan det absolut vara och dessa besök måste naturligtvis möjliggöras på något vis. Det är kanske möjligt att ha tidsbokning och prioritering av ”viktiga” forskningsprojekt om det går så långt att dessa forskare blir allvarligt lidande av nedskärningar. Den verkliga faran som jag ser det är om det inte längre finns tid och resurser till nödvändigt underhåll av arkiven. Arkivhandlingar som inte digitaliserats och bara finns i ett exemplar är ju ovärderliga.