Nostalgi är inte kunskap
Det här är ett ämne jag ämnat skriva om tidigare. Men nu när jag läste ett Facebook-inlägg från den mycket duktiga släktforskaren Sigfrids Leif Mörkfors så tänkte jag att tiden är kommen. Leif – känd från SVT:s ”Det sitter i väggarna” – har med sorg i sinne färdats genom glesbygden i Frändefors på Dal. Hans önskan är att politikerna i det här landet ska göra glesbygden gladare, en ambition han inte ser att ett enda parti har idag. Hur ska då detta gå till?
Jo, Leif Mörkfors föreslår bland annat att myndigheternas rätt till expropriation av privat mark ska utökas. Om en fastighet står öde eller förfaller så ska staten eller kommunen helt enkelt kunna ta över denna med tvång. Historiskt sett har staten framför allt exproprierat mark i samband med utbyggnaden av järnvägar och större vägar i landet. Detta förslag skulle därför medföra en extrem inskränkning i den privata äganderätten som jag verkligen hoppas att inget riksdagsparti skulle ställa sig bakom.
Naturligtvis tycker de flesta att det är synd att ett hus lämnas åt sitt öde. Någon har trots allt investerat tid, energi och pengar på att uppföra byggnaden. Små barn har kanske en gång tagit sina första kliv i gräset på tomten. Varje hus bär på en historia men där finns också en nutid. Det finns en mängd olika anledningar till att byggnader lämnas utan omvårdnad. Såvida det inte finns något särskilt behov av att bevara en byggnad så måste det trots allt vara upp till fastighetens ägare att avgöra dess öde.
Detta resonemang får mig osökt att tänka på de eviga debatter som förs i lokalhistoriska grupper på Facebook. Så snart ett äldre fotografi postas så finns där genast ett antal nostalgiker som påpekar att alla rivna hus är ett brott mot mänskligheten enligt devisen ”allt var bättre förr”. Historiskt okunniga lokalpolitiker har förstört stadens själ – allt ska renoveras och stå kvar till varje pris. Men nostalgi är inte samma sak som kunskap. Även om samhällsproblem alltid kommer och går så var naturligtvis mycket lite bättre förr i tiden. Vi har en skyldighet att lära av historien och bevara historien MEN det innebär inte att vi ska tvinga städernas invånare att bli statister i ett museum för nostalgikernas eget nöjes skull. Förutsättningarna i städerna förändras med tiden och fastighetsägarna måste ha möjligheten att utveckla sina fastigheter därefter.
Kommunala bevarandeprogram
Ska vi då riva allt gammalt? Nej, självfallet inte. Men idag finns denna aspekt med i stadsplaneringen i form av kommunala bevarandeprogram. De flesta kommuner tar redan sitt ansvar. Städer som Linköping och Helsingborg har utmärkta friluftsmuseum som är väl värda ett besök. Att subventionera vanliga privatbostäder kan inte vara en prioriterad uppgift för det offentliga. Kommunerna i glesbygden har redan ansträngd ekonomi och måste fokusera på kärnverksamheten. Politik handlar till stor del om prioriteringar och omfördelning av resurser och här har Leif Mörkfors helt fel i sin syn på politikens uppgifter. Det man möjligen skulle kunna göra är att justera systemet för rotavdrag men det är redan kostsamt nog idag.
Den näst intill religiösa syn på fastighetsutveckling och arkitektur som drivs på av Arkitekturupproret och andra med liknande åsikter är minst sagt märklig. Alla byggnader som inte är inspirerade av klassisk 1800-talsstil är skapade av hin onde själv tycks det.
Det är trist att se att så många numera bara ser saker i svart eller vitt. Man kan både bevara och utveckla. Samhället är föränderligt och tiden måste få ha sin gång. Man får inte likt Björn Ranelid drabbas av hjärtrusning så snart en minister använder ett engelskt ord eller i sann populistisk anda tro att man löser skolans problem genom att ta bort skärmarna. Det allra viktigaste är i slutändan att vi dokumenterar och bevarar det som en gång varit för framtida generationer. Det är kärnan i släktforskningen och egentligen all historisk forskning.
Låt oss röra oss framåt utan att glömma det förflutna.