Halshuggen för att ha slutit förbund med Satan

Borggårds bruk i Hällestad

De flesta vanliga människor som avrättats i Sverige har dömts till döden för mycket grova våldsbrott – i regel mord – men det finns undantag där förövaren dömts efter en mer godtycklig lagstiftning. Här ska vi titta på ett sådant exempel där en torpare i de östgötska skogarna avrättades för inget annat än att ha slutit ett förbund med Satan.

Det hela börjar med en notis i dödboken från Hällestads församling i norra Östergötland. Det här var vid den här tiden en av Sveriges bergslager med flera hundra års historia av bergsbruk bakom sig.

Dödbokens text lyder som följer:

”Den 15 Aprilis halßhögz och grofz neder i galgebacken Erick Erikßon i Båcketorp, som munteligen hade gort förbund medh Satan, at han effter nestkommande Olai dagh skulle aldeles wara i hans tienst och under hanß wåldh.”.

Detta ärende behandlades vid ett extrainsatt ting vid Hällestad den 7 mars 1699 men det brott Erik dömdes till döden för var märkligt nog inte den främsta anledningen till att detta ärende ansågs så viktigt och brådskande. Det var istället ett flertal stölder som låg till grund för det extrainkallade tinget. Vid tinget närvarade länsmannen Petter Orling tillsammans med tio extraordinarie nämndemän, samtliga bosatta på gårdar i Hällestads socken.

Torpare anklagades för stölder

Godset Borggård (med senare tillhörigt bruk) hade ägts av adelssläkten Rosenstråle alltsedan ett byte med Gustav Vasa år 1550 och det var under detta gods Erik och hans föräldrar arbetade.

Kaptenen Erik Rosenstråles fogde Samuel Persson och Borggårds mjölnare Håkan Olofsson hade anklagat torparen Anders Persson i Lilla Fiskaretorpet och Erik Eriksson i Bocketorpet för ett antal stölder som skett vid sätesgården, vid Borggårds bruk och på andra platser. De skulle bland annat ha stulit ett järnbeslaget vagnshjul från kaptenen Rosenstråle samt mjöl och kläder från mjölnaren.

Mångåriga tvister

Av häradsrättens dryga 30 sidor långa redogörelse framkommer att stölderna har pågått under en längre tid och man får förmoda att Borggårds-torparnas fattigdom åtminstone har bidragit till denna situation. Mjölnaren Håkan Olofsson menade att Erik Eriksson stulit en kvarnstång i järn från honom för några år sedan och han hans framlidne fader Erik Olofsson (ca 1626-1696) och moder dessutom stulit mjöl från kvarnen för 13 år sedan.

Förlåten av godsägaren

Fogden Samuel Persson berättade inför rätten att hans arbetsgivare Erik Rosenstråle tidigare förbarmat sig över torparen Anders Persson och låtit honom såväl behålla det han stulit och låtit honom bo kvar på Lilla Fiskaretorpet men att stölderna trots detta fortsatt. Nu var således tålamodet slut då han även stulit från fogden.

Stöldgodset säljs i grannsocknen

Både Anders Persson och Erik Eriksson erkände inför rätten att de begått stölder och gjort inbrott tillsammans såväl som sålt en del av stöldgodset till torpare och bönder i grannsocknen Tjällmo. De menade också att köparen Frosten Simsonsson i Baggetorp mycket väl vetat om att de handlade med stöldgods. Erik ska ha sagt ”det han haver ingen trognare i Tjällmo socken att handla järn med, än Frosten i Baggetorp”. Ett flertal andra torpare och bönder i Hällestad vittnade också om att de bägge stulit hos dem.

Mjölkade grannens kor

Granne med Erik bodde torparen Måns (Hillebrandsson) i Stora Bocketorpet vilken hade haft stora problem med sina grannar. Förutom stölderna så hade han ”lidit stor olycka” på sina kreatur då Eriks hustru både ute på marken och i fähuset mjölkat hans och flera andra grannars kor.

Många av oss svenskar har förfäder som dömts för brott av något slag – så även vår nuvarande statsminister Stefan Löfven. Vill du veta vad som gömmer sig din egen släkts historia? Då är du varmt välkommen att bli medlem hos oss på Släktingar.se.

Halshuggna svärföräldrar

Erik Eriksson hade flera människor i sin omgivning som inte uppskattats särskilt väl av socknens mer skötsamma bönder. Nämnden och allmogen vittnade samstämmigt om att han ”ifrån barndomen fört ett elakt och tjuvaktigt leverne både när han var hos sina föräldrar, sedan han kom till en gammal för några år sedan genom döden avgången kärring i Solbergatorp, Ingeborg, benämnd, vilken varit i livstiden beryktad för trolldomskonst och signeri”.

Eriks hustru berättades vidare ha vuxit upp hos denna Ingeborg alltsedan hennes egna föräldrar blivit halshuggna ”för sin begångna kätteris synd”.

Besök av Satan

Prästen Samuel Sandelius (död 1711) i Hällestad hade försökt förmå Erik Eriksson att bekänna stölderna och lovade honom därigenom Guds förlåtelse och att ”han djävulens anfäktelse undslippa skulle”. För prästen hade Erik då bejänt ”att Satan haver för 2 år sedan, vid förleden Olofsmässotid kommit till honom uti hans farstu vid Lilla Bocketorpet och då bedragit honom att förbinda sig till honom med kropp och själ på 3 års tid, så att de tre med Satan gjorda förbindelseår, ni icke är längre tid igen, än till nästkommande Olofsmässa”. Den onde anden ska ha kommit till honom helt svart i form av en lång karls skepnad. När Erik frågade vem han var hade han ”svarat sig heta faan”.

Erik tillfrågades vidare om han inte med sitt blod förskrivit sig i Satans våld men han svarade sig endast ha ingått ett muntligt förbund med honom ”och sedan följt honom utom sin hägnad till en korsväg, varest den orena anden försvunnit ifrån honom”.

En svår uppväxt

Förutom att Erik växt upp i ett fattigt torparhem så tycks hans föräldrar inte ha givit honom de bästa av möjligheter att lyckas i livet som vuxen. När han tillfrågades om han kunde sina kristendomsstycken så svarade han att föräldrarna inte velat lära honom läsa och tvingat honom att stjäla tillsammans med dem.

Domarna faller

Eftersom stölderna till största delen erkänts av de bägge torparna så dömdes de efter lag till kroppsstraff då de inte kunde betala några böter. Anders Persson i Lilla Fiskaretorpet dömdes till gatlopp för stölder och sabbatsbrott. Frosten Simsonsson i Baggetorp dömdes även han till gatlopp för att ha köpt stöldgods. Erik Erikssons hustru Brita Nilsdotter dömdes att ”hudstrykas” då hon gömt och nyttjat stöldgods.

För Erik Eriksson blev domen ännu hårdare. Liksom sin kumpan dömdes han till gatlopp för stölderna men för sitt muntliga förbund med Satan dömdes han därutöver till att ”straffas till livet” enligt §9 i den kungliga stadgan om eder och svordom daterad 22/12 1686. Hovrätten kunde i detta fall inget annat göra än att bekräfta dödsdomen.

Den nionde paragrafen i den refererade stadgan lyder som följer:

”Om någon med förbindelse till satan, skrift- eller munteligen sig försyndar, så skall den, lika som för trolldom, straffas med livet; Men all vidskepelse med signeri, spådom, löfleri och allehanda fördömeliga konster, så väl som ock allt offrande vid trä, sjö och källor, skall, med penningar, eller med häktelse vid vatten och bröd, eller med gatulopp, eller med risslitande, avstraffas, allt som brottet och person enär till; var vid vars och ens ålder och förstånd bör anses, om han har varit förförd, och om han en eller flere gånger, slika synder bedrivit, varefter straffet antingen lindras eller skärpes.”

Så slutar denna tragiska historia som utspelade sig för drygt 300 år sedan. Huruvida Erik led av psykisk sjukdom och hallucinationer eller om han bara önskade lämna det fattiga jordelivet kan man bara spekulera kring. Jag lutar nog personligen åt det första alternativet då han dels hade hustru och små barn kvar i torpet och dessutom bad rätten att skona hans liv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *