Den öländska prästsläkten Stagnelius

Skalden Erik Johan Stagnelius

Skalden Erik Johan Stagnelius

Den kända svenska poeten Erik Johan Stagnelius (1793-1823) föddes i Gärdslösa sockenÖland och hörde till en prästsläkt med djupa rötter på den platta ön som nu sedan länge är ett populärt sommarresmål för solälskande svenskar. Vi tänkte i detta blogginlägg berätta lite om släkten Stagnelius äldre led.

Den äldsta kända stamfadern för prästsläkten Stagnelius hette Måns Erengislesson och levde vid mitten av 1600-talet. Han ska först ha varit livknekt åt drottning Kristina men blev senare länsman i Åkerbo härad på norra Öland. Namnet Stagnelius är bildat av det latinska ordet stagnum som betyder sjö eller träsk. Inspirationen kom från gården Alvidsjö i Högby socken.

Den första bäraren av namnet var Måns Erengislessons son Magnus Stagnelius (1655-1722) som till skillnad från de flesta andra präster inte hade studerat vid universitetet. Han hade endast gått i skola i Kalmar och Linköping innan han prästvigdes i november 1681. Under nästan ett årtionde var han kompanipredikant vid Kalmar regemente innan han utsågs till komminister i Mortorps församling på fastlandet år 1694. Några år senare blev han kyrkoherde där, en tjänst han sedan innehade fram till sin död.

Med sin hustru Elisabet Löfving hade Magnus Stagnelius minst 10 barn. Två av sönerna förkortade släktnamnet till det mindre latinklingande Stagnell. Petter Stagnell (1706-1781) arbetade som tulltjänsteman och sonen Johan Stagnell (1711-1795) blev lektor i Kalmar. Sonen Nils Stagnelius (född 1703) gick i Kalmar skola 1716 och reste därefter till Nederländerna men vad som sedan hände med honom är okänt. Dottern Katarina (1702-1761) gifte sig med kyrkoherden Anders Triberg i Gräsgårds församling på Öland.

Magnus Stagnelius den äldre hade också en son med samma namn som sin fader. Magnus Stagnelius den yngre (1699-1784) flyttade tillbaka till Öland där han blev kyrkoherde i sin farfars hemförsamling Högby och därtill också kontraktsprost. Magnus gifte sig 1730 med Katarina Sundelius (1714-1799), dotter till kyrkoherden i Kastlösa Erik Sundelius (1668-1728) och hans andra hustru Anna Helena Bäck (1684-1775).

Magnus och Anna Helena blev föräldrar till ytterligare en Magnus Stagnelius (1746-1829). Denne tredje Magnus gick en lysande teologisk karriär till mötes. Efter gymnasiestudier i Kalmar inskrevs han 1766 vid universitetet i Uppsala där han 1773 promoverades till filosofie magister. 1779 blev han docent i grekisk litteratur men då den akademiska karriären sedan inte gick så snabbt som han önskade vände han tillbaka till familjens prästerliga tradition. 1788 blev han kyrkoherde i Gärdslösa på Öland och 1793 fick han professors namn. 1807 utnämndes han till biskop i Kalmar stift. Som sådan lät han år 1818 grunda Kalmar stifts bibelsällskap.

I sitt äktenskap med den sörmländska prästdottern Hedvig Bergstedt (1760-1852) blev biskop Stagnelius far till poeten Erik Johan Stagnelius. Såväl Erik Johan som två av hans bröder sägs ha haft ”psykiska egenheter” men exakt vad detta innebär är svårt att sia om. Klart står i alla fall att Erik Johan tycks ha haft missbruksproblematik, möjligen med koppling till att han i tidig ålder drabbades av svåra, kroniska sjukdomsbesvär.

Nedan följer ett exempel på Stagnelius poesi i form av dikten ”Vällustens förakt” som han skrev i 20-årsåldern:

Canzone.

O Yngling! rys att smaka
De blomsterkrönta skålar,
Som Lustans Fé med listig hand dig räcker.
Begäret håll tillbaka!
Den purpursaft, där prålar,
Förnuftets stråle i ditt hjärta släcker.
Snart ryslig natt betäcker
Den häpna Andens öga:
Till afgrundsbrädden drifven,
Du klagar, öfvergifven,
Och tordönsstämmor svara från det höga.
O, darra! evigt dödde
Den gudaeld, som än i stoftet glödde.

Må andra lifvets fröjder
I skummande pokalen
Med ifver söka, – i Ditt Tempel, Fröja.
På bergens fria höjder,
I stilla blomsterdalen
Åt Alltets skönhet vill jag mig förnöja,
Se Dagens Brud sig höja,
Med gullröd prakt, ur vågen,
Se gyllne skyar simma
Kring azurns fällt och glimma
I skiftad glans den rika himlabågen,
Vill höra lärkan quittra
Af fröjd – och källan slå sin dofva zittra.

Då Nattens Måne thronar
I bleka stjernehåren
Och Karlavagnen rullar, tyst, kring Norden,
Då näktergalen tonar
De eviga begären,
Som aldrig, aldrig, fyllnad nå på Jorden,
En ängel dessa orden
Då hviskar i mitt öra:
”Håll obesmittad Bruden!
”I hvita andeskruden
”Hon snart skall möte med sin brudgum göra,
”Och, lyft från Jordens dalar,
”sitt intåg hålla i hans blåa salar.

O, fjärran öfver gruset
Den helga staden prålar –
Han ler i hoppet, lik en dag, som randas –
Där öfvervanskligt ljuset
Från Pärltak återstrålar
Och himmelsk vårluft öfver nejden andas,
Där gullpalatsen blandas
Med skumma cederparker,
Där änglaharpor klinga,
Och silfverklockor ringa
Till bords med Jovas fromma patriarker,
Och lifsens strömmar flyta
Och ambravindar krusa deras yta.

Här evigt den sig gläder
Som ej på Jorden trälar,
I svarta brott ej fläckar sina händer.
I ljusa högtidskläder,
De trognas syskonsjälar
Gå, hand i hand, på Evighetens stränder.
O! dit i glädjens länder,
Min ande ock skall ila,
I lifvets bad forskönas,
Med himlarosor krönas
Och säll i Edens cederskuggor hvila.
Han under pröfningsåren
Ju följde oskuld och Natur i spåren.

Vill du veta mer om släkten Stagnelius eller någon annan svensk prästsläkt? Då är du varmt välkommen som medlem hos oss på Släktingar.se.

.

En tanke på “Den öländska prästsläkten Stagnelius

  1. Lisa Holmblad

    Vilket fint inlägg om släkten Stagnelius!
    Erik Johan är nog en av de få poeter jag kan citera. Det sitter i sen gymnasiet för +20 år sen…
    ”Förruttnelse hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger.
    Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott till dig min förhoppning jag äger. ”
    Minst sagt deppigt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *